Found it!

Okej, nu har jag hittat det! Huset med stort H. Där vill jag bo! Vill, vill vill!

Jag ska skicka dit min mor på visning på söndag (om hon kan eller vill struntar jag i, det är bara att åka! ;) ), tycker hon det är okej så budar vi!

Hur vi ska kunna få ett lån med en arbetslös och en usel polislön är en annan femma. Jag känner mig relativt säker på att jag har jobb där nere. Och nära till Göteborg där Kärleken vill jobba.

Okej, jag kan tänka mig att flytta. Typ nu.

Tålamod är inte min starka sida, nej.

Att sprida:

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Foto: © UNICEF/Asselin

 

 

Kärleken

Åh, äntligen är Kärleken hemma hos oss igen!

Han har varit borta i 2½ dag och det känns som om vi varit ifrån varandra en evighet. Så är det, fortfarande. Jag känner mig fortfarande som nyförälskad, trots att vi snart varit tillsammans i fyra år.

Fyra år… Oj, vad det hänt mycket de senaste fyra åren! Vi är som två helt nya människor, både Kärleken och jag, och ändå har vi vuxit tillsammans. Vuxit ihop. Inte åt varsitt håll, som jag tror är ganska vanligt när man skaffar barn. Eller när den ena har jobb men inte den andra.

De senaste två åren har varit slitiga, på alla möjliga plan. Och ibland får jag nästan ett bryt på den här slarvern jag bor tillsammans med. Men vi pratar. Pratar, pratar, pratar. Vi är fullkomligt ärliga och öppna med varandra och det är det som jag tror är det viktigaste för att få ett förhållande att funka.

Kommunikation.

Hur slitet det är må låta.

Men nu är han hemma. Min kropp har saknat hans kropp, mitt hjärta har saknat hans hjärtas lugna slag. Mina händer har saknat hans lena mage och starka armar, mina ögon har saknat hans bruna sammetsblick.

Ikväll ska vi bara ägna oss åt varandra. Och imorgon är han ledig och Elvira ska till dagis. Då kanske vi ska ta oss en lång dusch tillsammans. Eller gå en promenad. Eller bara grovhångla i soffan.

Det viktigaste är att det är vi. Kärleken och jag, jag och Kärleken. Och Elvira, såklart. I allra högsta grad Elvira. Det är vi tre. För alltid. Vad som än händer, så har vi alltid varandra.

Det är en ynnest.

Förvaring

Jag köpte en korg att förvara kråkans alla leksaker i


Men titta, man kan ju förvara själva barnet i den också!

Och i vanlig ordning kan man klicka på bilden om man, mot förmodan, av någon underlig anledning, vill se den i större format.