Hur djur gör, del 3

Idag har turen kommit till hästen. Jag hoppas ni hänger med ordentligt, för i slutet av den här serien, så kommer en liten quiz. Flest rätt vinner fint pris!

De flesta ston, liksom katter, brunstar inte under den mörka delen av året. De brukar börja brunsta runt februari/mars.

Ett brunstigt sto kan bli lite tjurigt och gnälligt, lite extra känslig, så att säga. Precis som vissa andra däggdjur av honkön med två ben.

*blink blink*

Ett sto i högbrunst lyfter upp svansen och “blinkar” med vulvaläpparna mot dig, det pilska stycket. Hon är allmänt vulgär, med andra ord!

Stoet brunstar mellan fyra och åtta dagar och brunsten slutar med att hon får ägglossning. Vill man alltså ha ett föl undan sitt sto, är det smartast att låta betäcka eller inseminera henne i slutet av brunsten. Men inte för sent, för då kanske man hinner missa brunsten och ägglossningen.

Mellan slutet av brunsten och början på nästa brunst är det 15-17 dagar. Det ger alltså en brunstcykel på ungefär tre veckor. Om du inte betäcker ditt sto eller om hon inte blir dräktig vid betäckning, så kommer hon alltså att brunsta ungefär var tredje vecka mellan februari till november. Om allt är normalt vill säga. Det är inte alltid det är det, men det tänker jag inte gå in på här. Ofta är brunsterna längre i början och i slutet av året och det är inte alla gånger stoet får ägglossning de gångerna. Optimalt är att låta betäcka sitt sto mellan april och september.

Särskilt om man betänker att stoet går dräktig i ungefär 11 månader (335-342 dagar) och man vill helst inte att fölet ska komma i snöglopp och snålblåst. Alla kvinnor som någongång varit gravida kan känna sympati med stoet – tänk att vara dräktig i elva månader! Hujedamej!

Nu ska vi prata lite om hingstens roll i det hela. (Ni har kanske hört ordet “vallack” – det är en kastrerad hingst. Det kanske är lite för basic för er, men det kanske finns några läsare som inte är hästvana, vad vet jag.)

Hur som helst. Hingstpenisar är ena rejäla doningar, kan jag lova. Man blir lite lätt skräckslagen när man ser en erigerad hästkuk för första gången. Deras penis fungerar

Come on, baby

ungefär likadant som en mans penis. En man av människosläktet alltså. Hingsten känner stoets lukt, stoet “blinkar” åt honom (avancerad form av flirt – det kanske man skulle testa någongång om Kärleken är nödbedd, blinka lite med vulvaläpparna, lite sexigt sådär. Fast vid närmare eftertanke så, njä.) och backar emot honom och han får ståfräs och vill genast sätta på henne.

Vilket han gör om hon vill. När det går för honom, vilket det brukar göra efter några stötar, han är fyrasekundersmannen personifierad, så flaggar han stolt med svansen upp och ner.

Love sweet love

Det lite listiga med hingst och sto är att när stoet är brunstigt, så blir hennes livmoderhals mjuk och tänjbar. Och när hingsten får full erektion och när det går för honom så blir hans ollon så groteskt stort (jag pratar tallriksstort i omkrets) att det tänjer ut stoets livmoderhals så att sperman lättare kommer in i livmodern.

Ja, och som sagt, elva månader senare kommer fölet. För ston föder oftast bara ett föl. Tvillingar är inget man vill ha – de brukar sällan överleva.

Mamma och föl

Sen finns det en mängd konstigheter och problem kring stoets sexualitet och dräktighet, men nu fokuserar vi ju bara på hur de gör det när de gör det. Och så går det alltså till. Frågor på det?

Nästa gång ska vi få veta mer om den stackars kossan. Varför det är synd om henne, får ni veta då. Missa inte det!

 

 

 

 

Råbert

Nämen, ser man på! Vår råbock Råbert har gått och skaffat sig ett smaldjur. Fast det kan lika gärna vara ett tjockdjur, det är ju lite svårt att se skillnad på om man säger.

De är så söta när de spankulerar omkring här och äter ekollon.

Siska däremot är ju helt värdelös. Jag släppte ut henne innan jag såg att Råbert var där med sin fästmö. Jag öppnade dörren försiktigt för att ropa in henne igen. Ja, då står Råbert med fästmö nere vid äppelträden och Siska står kanske 20 meter bort och bara tittar på dem.

Bah! Inte mycket jakt i den hunden, nej. Inte förrän djuren började springa när de hörde mig. Då var det plötsligt kul att kuta efter och skälla ut dem. Tur att hon är så lydig och kommer direkt när jag ropar!

Veckans Blogg!

Alltså, ni anar inte! Jag är så glad att jag har sockerdricka i benen. Sådär så man blir prillig och har svårt att sitta stilla.

Jag har blivit utsedd till Veckans Blogg på Bloggvy.se! Kolla bara här! Eller uppe till höger här! Eller varför inte kommentarerna på förra inlägget. Om ni inte tror mig, vill säga. För jag har svårt att tro det själv.

Veckans blogg, alltså. Hur stort är inte det?! Säkert lika stort som… att hitta Atlantis! Detta måste firas på något vis. Hur? Ett glas kvarglömd påskmust till frukost tror jag det får bli!

Skål!