Beröm och komplimanger

Jag ger kråkan sällan beröm och sällan komplimanger. Det betyder inte att jag inte tycker att hon är duktig eller fin. Hon är förmodligen det duktigaste och finaste barnet världen skådat! På riktigt!

Jag försöker bekräfta henne för den hon är snarare än för vad hon gör eller för hur hon ser ut.

Jag tror, och det är alltså vad jag tror och jag anser mig inte sitta inne med sanningen, att ett barn som ständigt får höra att hen är duktig och fin lär sig att hen måste leva upp till yttervärldens förväntningar och hela tiden prestera för att vara omtyckt och bli sedd. Eller så blir hen självupptagen med ett jätteego som ständigt slösar energi i jakten på bekräftelse.

Det tror jag.

Tänk om du pratade med din partner så som du pratar med ditt barn? “Åh, vad duktig du var som lagade mat!” eller “Åh, vad duktigt att du kunde byta däck på bilen alldeles själv!” Kärleken skulle förmodligen åka på en propp (om det inte vore för att jag inte slåss) om han pratade så med mig!

Jag tror också, och det är vad jag tror och vad som känns rätt i mig, att när kråkan vill att jag ska titta när hon gör något, så är det upplevelsen hon vill få bekräftad, hon vill inte ha en bedöming om huruvida det hon gör är duktigt eller inte. “OJ, vad roligt det ser ut att åka så fort i rutschkanan” snarare än “Vad duktig du är som kan åka rutschkana!” Eller “Jag ser, du ritar en gul stor stjärna” snarare än “Vad fint du ritar, vad duktig du är!” Det är upplevelsen hon vill ha bekräftad. Hon vill ha en bekräftelse och inte en bedömning av sin prestation.

Och jag tror också att om jag ständig bekräftar henne för hur hon ser ut och för vilka kläder hon har på sig, så lär hon sig att det är viktigt hur man ser ut och vilka kläder man har på sig. Och det är inte ett dugg viktigt! Hon är lika älskad om hon så skulle se ut som något katten släpat in, ätit upp och sen spytt upp på hallmattan! Hon är lika älskad när hon har på sig traktortröjan som när hon har på sig barbapapaklänningen. Det. Spelar. Ingen. Som. Helst. Roll!

Det är DET jag vill förmedla till mitt barn!

Ja, det är klart att jag säger att hon är duktig ibland. Det är klart att jag säger att hon är fin ibland. Hon är ju det! Duktig och fin. Men det är inte det som är det viktigaste. Jag älskar henne för att hon är den hon är och inte för att hon gör det hon gör eller ser ut som hon gör.

Vill du veta lite mer om hur jag tänker så kan du alltid läsa den här artikeln.