Önskebrunn

Jag har så många idéer i mitt huvud, saker jag vill skriva om. Men nu är det fredag och Kärleken, kråkan och jag ska mysa hela långa kvällen. Då vill jag inte sitta vid datorn.

Så det här inlägget kan ni se som en önskebrunn, fast en gratis önskebrunn. Ni behöver inte slänga någon peng på skärmen eller försöka stoppa in en slant i CD-släden. (Däremot får ni gärna lägga många sedlar i ett kuvert och skicka hem till mig, det går bra.)

Ni får önska precis vad ni vill och jag lovar att skriva om det! Så kom igen, önska på! Något veterinärmedicinskt? Något om familjen? Något om Elvira? Något om mig eller min bakgrund?

Era önskningar är min lag. Ni önskar, jag skriver.

Då säger vi så! Ha en härlig fredag kära läsare!

Sovmorgon

Ja, alltså, det är min tur att ha sovmorgon idag. Så jag ligger förmodligen och sover nu när det här inlägget läggs ut.

Jag ville bara säga en sak:

Har du inga barn? Skaffa det! (Skaffa och skaffa, det är inte alla förunnat att få barn, jag vet. Men du fattar vad jag menar!)

Jag visste att jag ville ha barn innan jag blev gravid. HerreGUD, som jag tjatade på stackars Kärleken! Ändå kan man aldrig, ens i sin vildaste fantasi, föreställa sig hur det är att ha barn. Aldrig! Hade någon sagt till mig för, säg, tre, fyra år sedan att jag skulle komma att tycka att barn (närmare bestämt Elvira) är meningen med livet, så skulle jag inte tro det.

Men så är det och det är alldeles, alldeles sant.

Elvira är meningen med livet. Det är därför jag finns. För att jag skulle få träffa och lära känna Elvira. Få se henne växa upp och dela hennes liv. För att ta hand om, trösta, plåstra om såriga knän, reda ut tovigt hår, laga mat, tvätta kläder, skälla på, städa efter och oroa mig över.

Det är alldeles, alldeles underbart!

Och fullkomligt livsfarligt!

Det går inte att föreställa sig hur hudlös och sårbar man gör sig när man får ett barn. Vilken enorm risk man tar. Att ens tänka tanken att något skulle hända henne… Jag tänker den inte ofta, men när jag läser om barn som omkommer i bilolyckor, barn som dör av sjukdomar och cancer. Om pappor som snickrar sängkistor av sitt barns säng. Då är det tydligt som svart text på vitt papper. Risken. Att om det otänkbara och alldeles förbjudna händer. Då är mitt liv slut. Då kan jag inte leva vidare.

Om Elvira tas ifrån mig, tas hela mitt liv ifrån mig. Finns inte hon, finns inte jag. Det finns inget som skulle hålla mig kvar i livet om inte Elvira fanns. Om hon tas ifrån mig, så skjuter jag mig ett skott för pannan.

Exakt så sårbar blir man när man älskar så förbehållslöst som bara en förälder kan älska sitt barn.