KRAV och ekologiskt

Nori är lite nyfiken:

“Hur tänker du angående KRAV/ekologiska produkter? Gör du skillnad på tex mat och kläder? Ja, hur går dina funderingar och hur gör du i praktiken?”

Och det är ju en himla bra sak att vara nyfiken på, tycker jag. Jag har en känsla av att det här kommer bli ett långt inlägg. Det här är nämligen något jag tänker mycket på och har många åsikter om.

Var ska jag börja?

Vi kan börja med animalieproduktionen. Alltså KRAV-märkta animaliska produkter. Vad tycker jag om det? Både och, skulle jag vilja säga. Jag tycker att KRAV har en bra tanke och en bra idé och jag skulle vara odelat positiv om det inte vore för att jag tycker att deras “djurpolitik” eller vad man nu ska kalla det, inte alltid är det bästa för djuren.

Det ökar säkert djurens välfärd på ett sätt, tex att KRAV-grisar måste ha tillgång till utevistelse och KRAV-höns likaså. Jättebra initiativ! Heja KRAV! Likaså att djurens mat måste vara producerad på gården och även den KRAV-märkt. Heja KRAV!

Men hur tänkte man när man låter kalven gå kvar hos sin mamma under hela råmjölksperioden? För gemene man som inte vet så mycket om kossor, så låter det toppenbra. Naturligt och bra. Man kanske tror att då får kalven och kossan vara tillsammans tills att kalven är avvand.

Men så är det ju inte. Råmjölksperioden är fyra dagar. Fyra dagar har kalven och kossan på sig att skapa band, fyra dagar för kossan att förstå att hon har en kalv att skydda, lära känna kalvens doft och rörelser. Fyra dagar har kalven att vänja sig vid att tutta på mammas juver, lära känna mammas doft och mammas ljud.

Sen skiljer man ko och kalv åt.

Varför i hela glödheta torterar man djuren på det viset? Jag har varit på en gård där de just separerat ko och kalv. Jag har aldrig hört en ko skrika tidigare. Hon skrek efter sin kalv och kalven skrek tillbaks och det värsta var att de kunde höra varandra, men inte se varandra eller komma till varandra. Det var inte roligt! Jag stod med gråten i halsen. Sedan dess köper jag aldrig KRAV-märkta mejeriprodukter. Aldrig.

Kossan blir så stressad att hon har svårt att släppa ner mjölken och inte sällan måste man ge henne hormoner för att det ska gå att mjölka henne.

Jag påstår inte att det är bra att ta kalven från kossan direkt heller. Men av två onda ting… Hade jag fått bestämma (varför kan inte jag få bestämma lite i Sverige, tänk vilket bra land det skulle bli då!) hade kalven faktiskt fått gå med sin mamma tills det att den var avvand. Det finns inte en kalv som kan dricka såna mängder mjölk som en modern mjölkko producerar! Alternativet kan också vara att man utser vissa kor till ammor, att varje amma får ha fyra kalvar som max tillexempel. Det måste finnas något annat sätt att göra det på än ren och skär tortyr!

En annan sak som jag inte tycker är bra är att djuren inte får behandlas förebyggande. De får alltså inte avmaskas (om de inte konstaterats ha parasiter) eller vaccineras. Det ger i praktiken att korna släpps ut på bete senare än “traditionella” kor, eftersom man måste vänta på att förra årets parasiter “torkat bort” från betet. KRAV-kor är alltså inne en större del av året om man jämför med andra kor. Jag tror inte att det var tanken, men det är så det blir i praktiken för att skona kossorna från den värsta parasitbördan.

Om kon blir sjuk, säg att hon får mastit (juverinflammation), och bonden måste behandla henne med antibiotika. Då måste han kassera mjölken från den kon dubbelt så lång tid efter behandlingens slut, jämfört med en bonde på en traditionell gård. Eftersom det innebär ett stort ekonomiskt avbräck för bonden, så kan det nog hända både en och tre gånger att hen kanske väntar lite extra länge innan han ringer ut veterinären. För att se om det kanske inte läker ut av sig själv.

För grisar gör det att ungefär alla grisar från KRAV-besättningar drabbas av spolmaskangrepp. Det kanske inte grisen lider av, det har jag ingen aning om. Men deras inre organ ser ut som skit när de kommer till slakteriet och lever och lungor måste kasseras i 99 fall av 100. Hållbarheten i det? Att kasta råvaror som annars hade kunnat bli mat…

Dessutom kommer ovaccinerade grisar drabbas av rödsjuka när de går ute. Det leder inte sällan till polyartriter (det gör ont!) och ibland till och med till endokardit.

I min mening ingår att få vara frisk eller att få behandling om man är sjuk i begreppet djurvälfärd.

Tyvärr diskuteras detta ungefär aldrig. Till och med Naturskyddsföreningen säger att KRAV-märkta mjölkkor är glada kor. Och jag tror inte att de är det.

När det gäller nötkreatur som föds upp för att bli kött är det en annan sak. De drabbas sällan av mastit eller kalvningsförlamning eller andra sjukdomar som hänger ihop med den höga mjölkavkastningen. Så för en köttko tror jag inte att det spelar någon roll om den är KRAV-märkt eller inte. Och kalven får gå med sin mamma tills det är dags för avvänjning eller slakt.

Slutsats: jag köper KRAV-märkt nötkött, men aldrig, aldrig KRAV-märkta mejeriprodukter. Inte förrän de ändrar sina regler så att kossorna och kalvarna får det bättre! Jag köper inte heller kravmärkt griskött.

Sen kommer vi till andra varor tex grönsaker och frukt.

Bananer köper jag alltid ekologiska och gärna FairTrade-märkta om det finns. Efter att ha läst om hur arbetarna på traditionella bananplantager har det, så ser jag det som en självklarhet.

Kaffe köper jag också bara ekologiskt och FairTrademärkt, av samma anledning som bananerna.

Tomater är luriga. Jag köper aldrig tomater från Holland om jag kan låta bli. De tomaterna odlas i växthus och växthusen värms upp med fossila bränslen. Då är det bättre att köpa från Spanien, trots att transporten är längre. Ekologiska köper jag om det finns.

Jag köper kläder så oerhört sällan att jag faktiskt inte har satt mig in i den delen. Finns det kläder av ekologisk bommul till Elvira (som inte är rosaglittriga med volanger och pynt) så köper jag det. Men de flesta av Elviras kläder är faktiskt arvegods. Antingen har vi fått kläder av släktingar eller vänner vars barn vuxit ur dem, eller så har vi handlat på loppis och secondhand.

Jag funderar en del på ekologiska grönsaker och spannmål. Om man väljer att odla ekologiskt, så blir skörden mindre. Om man då ska tänka ur ett hållbarhetsmässigt perspektiv, hur blir det då? Vi blir bara fler och fler människor på jorden och känns det inte då som att vi bör få ut maximalt vid varje skörd? Jag vet inte, men jag funderar en del på det.

För alla som är intresserade av de här frågorna, så finns det en bra bok i ämnet: KliMATfrågan på bordet. Den beskriver litegrann om hur komplicerat det här med mat och miljö är – det som verkar logiskt är inte alltid det. Om man räknar på koldioxidutsläppet så ÄR det faktiskt bättre att köpa spanska tomater än holländska, trots att de måste åka längre. Många kanske tror att det bara är att köpa ekologiskt och KRAV-märkt och så är det bra med det. Men jag tror inte att det är så enkelt… Läs boken!

Nu ska jag sluta tråka ut er!

Ställ fler spännande frågor! Tänk, du får ju en länk till din blogg (om du har någon) OCH ett helt inlägg som bara är till just dig!

Imorgon kommer sista delen av Hur djur gör! Missa inte det!

 

Betessläpp

Igår var vi alltså på betessläpp. Vi åkte till norduppland till en gård som drivs av en kursare till mig. Där föder de upp ekologiska grisar och ekologiska köttkor. Fast egentligen är de inga kossor, de flesta av dem. Han köper in mjölkrasstutar (kastrerade tjurar alltså) från en gård (vad ska en mjölkbonde med stutar till?) och föder sedan upp dem till slaktvikt. Igår var det dags för stutarna att få komma ut på grönbete.

Vi åkte dit efter kråkans middagsvila. Det tog dryga timmen att köra. Kråkan pratade om tossorna nästan hela resan. Tossor och giisar. Jag var bara orolig att hon skulle bli rädd för kossorna, de är ju stora och brölar rätt bra. De låter inte lite fint muu som de gör i sagan, precis.

Det var massor av folk och hundar och Siska blev så stressad av alltsammans att hon höll på att gå i bitar. Det slutade med att hon fick sitta i bilen, det gick inte att ha henne i koppel för hon stressade upp sig till bristningsgränsen.

Först tittade vi på grisarna. Söta små djur, de där! Elvira var mest fascinerad att de grävde i jorden med sina näsor och inte hade spadar att gräva med. Det pratade hon om hela dagen sen, att grisen gräver med näsan.

Sen gick vi ut i en hage och hälsade på min kursare. Där hittade vi några kottar och gjorde en kottehäst. Vi tittade på Highland Cattle-korna också. Fina “små” fragglar!

Kottehästen

Sen gick vi ner till hägnet där stutarna stod och brölade. BRÖÖÖL sa stuten, muuu tossan sa kråkan. Vi klappade stutarna och de var hemskt intresserade av Elviras mössa. Elvira tyckte det var kul och var inte ett dugg rädd. Muu tossan sa hon varje gång någon brölade.

Lite fika och sen var det dags för stutarna att komma ut ur sina små hägn.

Tjo, vad det blev livat! Tossa pinne boppa. Ja, kossan springer och hoppar. De är jätteglada att de får komma ut. Du hoppar och springer också när du är glad!

 

Glada djur på bete!

I bilen hem pratades det mycket om muuu tossa och giisar som gräver med näsan utan spadar. Sen somnade hon.

Vi har haft en mycket bra dag!

 

Städdag

Nu är det egentligen sent som f*n på lördagskvällen. Kärleken sitter och spelar tv-spel och jag vill inte gå och lägga mig riktigt än, det är ju min tur att ha sovmorgon! Så jag tänker att jag skriver ett litet inlägg som jag kan tidsinställa.

För imorgon söndag kommer jag inte ha så värst mycket tid till att skriva. Då måste vi städa. Jag menar verkligen måste! Det är så skitigt och dammigt och skräpigt och sunkigt och det ligger prylar och kläder precis överallt och jag har fortfarande inte packat upp ordentligt efter bloggmingelhelgen. Ja, ni fattar…

På måndag kommer nämligen Partnern på besök! När Kärleken fick höra det i torsdags sa han precis vad jag tänkte: “Åh, jag längtar redan!”

Och det kan ju vara trevligt om det ser lite mindre ut som en kvart och lite mer som ett hem när man får besökare. Jag måste försöka lista ut vad vi ska äta nästa vecka också. Och så måste sommarsulorna på båda bilarna. Så söndag är arbetsdag. Inte bloggdag.

Nu ska jag passa på att fixa ett inlägg om betessläppet vi var på igår. Det kommer ikväll. Håll utkik!

Om yrkesval och framtiden

Jenny ställde två frågor:

“Hm, det känns ju som att det finns hur mycket som helst jag är nyfiken på, men samtidigt så lite som jag lyckas koka ihop till vettiga frågor.  Men två frågor kom jag på. Hur kom det sig att du blev veterinär? Och hur önskar du att ditt liv ser ut om fem-tio år?”

Jag har alltid velat bli veterinär, så länge jag kan minnas. Jag har alltid haft en fascination och ett intresse för djur och natur. Jag mer eller mindre bodde i skogen när jag var liten, spanade på rådjur och harar och önskade mig en egen liten elefant. Istället fick jag en hund som jag pysslade om. Så det var antingen veterinär eller läkare eftersom jag är sjukt intresserad av medicin och fysiologi och biologi. Men så var det så mycket annat som kom i vägen med mående och så vidare, så skolan blev en smula lidande, kan man säga.

Dessutom tänkte jag att jag aldrig någonsin skulle klara av att komma in på veterinärprogrammet, jag såg mig själv som ganska ointelligent. Därför tänkte jag att jag får väl syssla med något annat då, något som är roligt. Därför gick jag estetisk linje på gymnasiet och tänkte satsa på en teaterkarriär.

Men så var det ju det där med måendet. Det gick inte så bra, kan man säga. Men så var jag på behandlingshemmet och där lärde jag känna mig själv och inte lyssna på allt det där som jag inte var jag. Allt det där som sagts till mig för att hålla mig på mattan, för att hålla mig foglig och värdelös och inte värd att behandlas med respekt.

Och så tänkte jag att jag kan ju alltid försöka. Det var/är ju ändå min livsdröm. Så läste jag upp naturämnena på KomVux, skrev ett par högskoleprov, sökte veterinärprogrammet och kom in.

Ja, och så 5½ år senare var jag färdig veterinär!

Om fem år kommer Elvira börja skolan! Jag hoppas att hon har ett eller två syskon. Jag önskar att Kärleken har ett jobb som insatspolis och jag har en fast anställning som veterinär – antingen som distriktare eller som smådjursveterinär. Om jag är smådjursveterinär hoppas jag ha påbörjat min specialistutbildning. Vi har köpt oss ett eget hus ute på landet, ett hus med punchveranda, växthus, bergvärme, minst tre sovrum, en gäststuga, lite stallar och uthus så vi kan ha höns, ett par kor och några hästar. Köket ska vara stort och ha vedspis och det ska finnas minst en kamin i huset. I trädgården ska jag ha fruktträd, bärbuskar, en syrenberså och shitloads of blommor!

Om tio år är Elvira tolv och (för)pubertal och jag hoppas att hon kommer må bra och vara lycklig, trots alla hormonflipperspel. Jag hoppas hon inte kommer hata oss allt för mycket och göra en allt för stor revolt. I övrigt borde jag vara smådjursspecialist om jag jobbar som smådjursveterinär och Kärleken borde vara inspektör och yttre befäl allra minst. Jag hoppas att vi är friska och att resten av min familj (mamma, bror, Partner, svägerska) och vänner är friska och mår bra. I hemlighet har jag burit på en idé till en ungdomsbok och en annan idé till en romanserie i några år nu. När barnet/barnen är större och inte lika tidskrävande hoppas jag kunna få tid och ro att sitta ner några timmar om dagen och skriva.

Jag har aldrig önskat mig mer än ett vanligt svenssonliv med jobb, familj och hus. Det var så många år som det verkade som en ouppnåelig dröm för mig, att bara må bra och vara som “alla andra”. Nu är jag nästan där, det är bara jobbet som saknas.

Jag hoppas det var svar på dina frågor, Jenny