Schemafunderingar

Jag har ju fått schema för sommarens jobb på stora djursjukhuset. Kollade igenom det som hastigast för ett par dagar sedan och konstaterar att det kommer bli tufft.

För det första kommer jag jobba mycket inne på vårdavdelningen. Där har jag aldrig varit förut. Aldrig. Min första dag kommer jag jobba kväll (dvs ensam) på vård. Jahaja och hur ska det gå till, är min nästa fråga. Menneh, det får helt enkelt bara lösa sig.

För det andra kommer jag jobba mycket eftermiddagar och kvällar. Jag gillar de passen bäst. Men jag inser att det kommer bli tufft med dagis. Jag börjar kl 14 och slutar 22.30. Då kan jag lämna kråkan runt 11, så att hon får äta lunch och sova på dagis och så kan pappa hämta på vägen hem från jobbet vid 17-snåret. Sen får jag väl åka hem och sova lite och sen åka och jobba. Sen är jag hemma 23.30 i bästa fall. Sover tidigast vid midnatt. Och sen vaknar kråkan vid 6-snåret. Då kommer det bli mycket segt för mig att ta mig upp med henne!

Visserligen kan ju pappan gå upp med henne och köra henne till dagis när han åker till jobbet, men då blir det så förfärligt långa dagar för henne på dagis och dessutom får jag ju inte träffa henne över huvudtaget på flera dagar när jag jobbar det passet några dagar i rad.

Samtidigt så funderar jag på varför jag ska ha dåligt samvete över att jag inte kommer träffa kråkan på ett par, tre dagar. Jag vet att pappan inte har dåligt samvete när han jobbar eftermiddagar och kvällar och inte ser henne på några dagar. Att det är tråkigt och att man vill träffa henne är en annan sak, men varför ska jag ha dåligt samvete?! Det begriper jag inte.

Hur som helst.

Det kommer också att bli tufft när jag jobbar dag. Då börjar jag 7.30. Dagis öppnar 6.30. Om det blir jag som får lämna, så kommer jag komma försent till jobbet, eftersom det tar dryga timmen att köra till stora djursjukhuset från dagis.

Vissa nätter kommer jag få sova på jobbet i det sunkiga, äckliga vilrummet inne på häst. För då slutar jag kl 24 och börjar igen kl 7.30. Får man ens lägga schema så? Hur mycket dygnsvila måste man ha enligt arbetstidslagstiftningen?

Nåja, det där schemat kommer att ändras femhundratretton gånger under färden, så vi får ta det som det kommer. Kärleken kan anpassa sitt jobb lättare än vad jag kan, så det kommer bli han som får dra det tyngsta lasset. Å andra sidan har han semester i sex veckor i sommar (eftersom han inte fick någon semester alls förra sommaren), så det är inte så värst synd om honom.

Det störigaste av allt är väl dock att han först fick semester de två veckor som dagis är stängt, bara för att få semestern indragen den första veckan av de två. När han påpekade att han inte kan jobba den veckan eftersom dagis är stängt, så fick han en axelryckning till svar. Inte deras problem. När han sa att då får han ta ut föräldraledigt, så får han inte göra det, eftersom den ansökan skulle varit inne senast i mars. Så nu har vi alltså en vecka när vi båda jobbar och inget dagis.

Visst finns det ett öppet dagis i Enköping, men det känns inte proportioneligt att utsätta kråkan för att byta dagis, personal, rutiner, kompisar för bara fem dagar för att sedan byta tillbaks igen.

Nej, kommer vi inte på någon annan lösning så kommer någon av oss få stanna hemma ändå, oavsett vad våra respektive arbetsgivare säger. Jag jobbar bara onsdag, torsdag och fredag den veckan, så det är ju bara de dagarna det gäller. Det löser vi. Kärleken lägger ju sitt schema i stort sett själv (nej, det gör han inte, men han har ganska stor frihet att bestämma vilka dagar och tider han ska jobba) så han får väl se till att planera bort de dagar jag jobbar så att han kan vara hemma. Kanske jobba fredagnatten och helgen för att kompensera.

Det löser sig, sa kärringen som sket i vasken.

Blåljus

Pappa polisen jobbar eftermiddag/kväll idag.

Jag hämtade barnet på dagis och vi käkade groteska mängder mellis. Jo, kråkan hade totalvägrat att ens sätta sig vid matbordet på dagis idag, så hon åt ingen lunch alls. Men desto mer mellis, som sagt.

Efter lite lek och stoj började jag med maten. Då såg jag en motorcykel komma åkande på grusvägen. En polismotorcykel. Med pappan vid styret.

Jag tog Elvira på armen för att gå ut och titta.

Pappan körde ett varv runt huset och sen runt till grusgången på framsidan där han stannade. Och så satte han på blåljusen.

“Pappa åka diiskicken” (pappa åka poliscykeln) sa kråkan när hon fick se att det var pappa under den där hjälmen. “Kicken bicka båå bappa” (cykeln blinka blå lampa) kom det sen.

Och det var ungefär allt hon pratade om hela resten av kvällen. Pappa åka diiskicken och kicken bicka båå bappa. Om och om igen så att mina öron blev lite lätt såriga på insidan.

Pappan tyckte det var roligt att visa cykeln för Elvira och Elvira tyckte att det var väldigt roligt att se den. Jag tyckte det var roligt att se pappan och att se kråkan glad. Alla nöjda och glada och jag älskar och älskar och älskar så hjärtat nästan sprängs. Ka-boff!

Blåsljud

Idag var det dags för återbesök hos Barnspecialisten för koll av Elviras astma.

Sen influensan vi hade i mars, så har vi inte behövt ge några mediciner. Hon är lite småsnorig och så nu och är lite rosslig på morgonen, men inte mer än att det försvinner när hon hostar till.

Det känns skönt att slippa ge henne mediciner! Visst är det bra att det finns och att de hjälper så bra, men det känns så galet att behöva stoppa i ett så litet barn en massa kortison och andra “gifter” för att hon ska kunna andas.

Jag blev en smula chockad när vi vägde och mätte henne. Det har inte blivit gjort sedan i januari. På fyra månader har hon ökat ett drygt kilo i vikt och väger nu exakt tolv kilo. Men herrejösses så hon har ränt iväg på längden! Inte undra på att hon vuxit ur alla sina kläder! Hon har vuxit 5 cm på fyra månader! Och är nu 86,5 cm lång. Hon kommer nog bli lika lång som pappan :)

Så fick vi träffa vår allra bästa tant doktor Gold. Vi pratade och jag berättade att allt går jättebra och att vi inte behöver ge mediciner. Läkaren lyssnade och lyssnade och lyssnade och lyssnade lite till. Elvira satt blick stilla i mitt knä. Sen lyssnades det på ryggen och så på bröstet igen och jag började bli lite nervös. Jag tycker att Elvira är helt symtomfri, vad är det som kan låta som gör att läkaren måste lyssna i en halv evighet?

Äntligen var det färdiglyssnat och jag höll andan. Lungorna låter jättebra, men jag hör ett litet intermittent systoliskt blåsljud. Då vågade jag andas ut, men samtidigt fick jag en liten orosklump i magen. Blåsljud, alltså.

Men eftersom ingen har hört ett blåsljud på henne tidigare och eftersom det är intermittent (dvs att det kommer och går) och att det är väldigt låggradigt, så var det inget vi behövde bry oss om.

Mitt medicinska jag oroar sig inte, men mamman i mig är lite orolig och vill helst att man ska kolla på hjärtat med ultraljud. Bara för att vara alldeles, alldeles säker. Det är inte lätt att vara medicinskt kunnig (om än veterinärmedicinskt) och mamma samtidigt alla gånger.

Nu behöver vi inte komma tillbaka förrän om ett halvår. Om vi fortfarande bor kvar här då, vill säga. Och om hon inte blir sjuk och behöver åka in för extra inhalationer däremellan.