Kråkuppdatering

Nu tror jag bestämt att det är dags att uppdatera er om kråkan igen, så ni hänger med.

Nu är det mindre än en månad kvar tills hon fyller två år och jag begriper inte var det senaste året tagit vägen! Jag kan inte ens minnas att hon inte kunde gå för ett år sedan!

Kråkans favoritmat är makaroner och korv. Fortfarande. Men spaghetti och köttfärssås och pannkakor med sylt och grädde är också populärt. Hon är ganska feg att smaka på saker hon inte ätit förut (eller som hon inte kommer ihåg att hon ätit förut). Jordgubbar och melon ratar hon, hon vågar inte smaka, trots att både jag och Kärleken mosar i oss och mmm’ar och aaahh’ar.

Den senaste veckan har hon haft nya anfall av nattskräck. Samma tid varje kväll (utom igår). Det är hemskt! Hon är helt otröstlig och gråter och skriker hysteriskt. Ingenting hjälper. Det är bara att bära, nynna, krama, bära, nynna, krama tills det går över och hon hamnar i en annan sömnfas. Mitt hjärta går sönder när hon har det så, men de påstår att barnen inte minns det och att de inte är vakna, trots att det kan verka så.

Det märks att kråkan inte är vaken, trots att hon har ögonen öppna. Hon förstår inte när man pratar med henne och hon pratar en massa strunt och i förrgår kväll blev hon hysteriskt rädd för Pino. Lilla pluttfia!

Den här veckan har det också varit extra mammigt och jobbigt att lämna på dagis med skrik och stora tårar. Jag vet inte om det häger ihop på något vis. Det är överlag väldigt mammigt just nu. Pappa duger inte alls lika bra. Om pappa hämtar upp henne från sängen ropar hon bara efter mig. Det är mamma som ska byta blöja, mamma som ska natta, mamma som ska hämta det ena och det andra. Lilla mammagrisen!

Hon är väldigt kramig och mysig. Vill gärna sitta i knät och titta på barnprogram och vill helst sitta i knät när vi äter också. Hon har börjat krypa upp till mig i soffan, gosa in sig och pussa mig på munnen. Jag blir alldeles tårögd av kärlek och lycka!

Hon har mycket hyss för sig. Att kladda med vatten (eller vätska öht) är en poppis sysselsättning. Idag hittade hon sin pipmugg med vatten och medan jag röjde i köket gick hon ut i vardagsrummet och hällde ut vattnet från pipmuggen över tangentbordet till min dator.

Att med flit hälla ut yogurt och fil och kladda runt med det är också en populär sysselsättning.

Hon gillar att gömma sig och skrämma mamma och pappa. Hon blir överlycklig om man säger att man blir rädd. Hon gillar själv att bli skrämd, men bara lite lagom och på hennes villkor. Ibland när Siska skäller “utan anledning” kan Elvira bli så rädd att hon nästan gråter. Hon illtjuter och kommer springande och skakar i hela kroppen.

Hon har just lärt sig att “smyga”. Eller kiga, som hon kallar det. Då kryper hon ihop så att hon ser ut som Quasimodo, sen går hon med höga knälyft och klampar så hårt hon kan i golvet. “Kiga dämma pappa” säger hon och “smyger” ut i köket för att skrämma pappa.

Hon gillar att dansa. Hon vill inte gärna dansa själv, utan hon ska hålla mig eller pappa i handen och så hoppar hon upp och ner och sprätter med benen som en träskoklädd speleman. Det ser väldigt roligt ut. Idag dansade vi krigsdans runt, runt, runt så att vi blev så yra att vi ramlade omkull båda två.

Hon älskar att plaska i vattenpölar. Vilket barn gör inte det?! Hon ser bara så förbaskat rolig ut när hon gör det. Hon ser litegrann ut som hon gör när hon dansar.

Vart vi än går så ska Pino och Lakrits följa med. Ibland ska även Nallemamma eller stora hunden eller Busmusen eller Kaninen eller Mamamong (ballongen) eller stenarna eller figurerna eller bollarna med. Ibland vill hon ha med allt samtidigt. Så vi bär och kånkar saker upp och ner i trappan. När vi åker ut någonstans begränsar vi det till Pino och Lakrits och till dagis får bara Lakrits följa med. Det där stackars djuret, alltså. Han saknar en arm, luktar skunkprutt och är skitig och trasig. Jag funderar på att lämna in honom på kemtvätt, men hur ska Elvira klara sig utan honom de dagarna det tar innan hon får tillbaks honom igen? Han ska vara med och göra kakor i sandlådan och sitta på trappan och titta på när hon plockar blommor och stenar. Ibland lyckas man rädda honom från att bada i det vattenfyllda flaket till trehjulingen.

För det mesta sover hon helt okej nu för tiden. Vissa kvällar är det väldigt svårt att somna. Då hittar hon på en massa bus i sängen och nappen, Pino och Lakrits “ramlar” ur sängen kanske tio gånger var. Sen blir hon trött men kan inte sova och illskriker. När man kommer upp säger hon “Lilla tött”. Ja, lilla vän, det är klart att du är trött. Det finns ett bra botemedel mot det; ligg still, var tyst, SOOOV!

Ibland vaknar hon en eller två gånger på kvällen, ibland inte alls. Oftast vaknar hon för att hon drömmer. Igår tjoade hon “ÅKA HEM, ÅKA HEM, ÅKA HEEEEM” tills att jag kom upp och försäkrade henne om att hon redan var hemma och i sängen med Pino och Lakrits.

Sen vaknar hon en eller två gånger på natten. Vissa nätter vaknar hon inte alls på natten, men det är fortfarande ovanligt. Hon har bara sovit en hel kväll och natt två gånger i hela sitt liv. Ibland vaknar hon väldigt tidigt på morgonen och vill komma upp. Då är det väldigt svårt att övertyga henne om att det faktiskt fortfarande är natt (enligt mig), så oftast slutar det med att vi går upp ändå.

Hon är det bästa barnet man någonsin kan önska sig! Så genuint glad och god och mysig och underbart härlig! Hade hon varit en maträtt hade hon varit ett grillat kycklinglår som man bara vill sätta tänderna i! Hade det funnits en tävling som hette “Världens bästa barn” så hade hon vunnit den överlägset. I alla kategorier!

10 saker ni inte visste om mig

Här kommer lite info om mig som ni kanske inte visste. Fast vissa av er som känner mig irl vet det nog…

  1. Jag tycker fåglar är det vidrigaste djuret som finns! Inte när de är ute i naturen och flyger omkring långt från mig och jag tycker om fågelsång och att titta på fåglarna vid fröautomaten. Men burfåglar och höns och fåglar som kommer nära och som flaxar nära intill mig – brr! Om det kommer en fågel när jag sitter på ett fik så skriker jag och springer därifrån.
  2. Jag får ångest av att besiktiga bilen
  3. Jag har tandläkarskräck. Det går jättebra när jag är hos tandläkaren med Elvira, inga problem. Men jag svimmar när jag måste gå dit själv. På allvar. Och jag tål inte tänder och tandsjukdomar på djur. Jag svimmade under en rotfyllning på hund under utbildningen.
  4. Jag fullkomligt älskar överraskningar! Det spelar ingen roll om det är en bukett blommor, en påse godis, en picknick eller en resa till ett fjärran land.
  5. Jag får nippran om böckerna i bokhyllan inte står med ryggarna precis vid hyllkanten och i en absolut snörrät linje. Jag tror det kallas OCD.
  6. Jag är ett kakmonster av stora mått! Ge mig en rulle Singoalla och den är slut inom 20 minuter!
  7. Ibland ser jag saker som inte finns. En gång såg både mamma och jag en flaggstång med en vimpel som fladdrade i vinden – mitt ute i skogen. Det var ingen annan som såg den. Jag gick ut i skogen för att leta reda på huset och bevisa att där visst finns ett hus med flaggstång. Jag hittade inget hus och ingen flaggstång.
  8. Jag har bott i ett spökhus där det hände många helt oförklarliga saker som tex att schampoflaskor hänger fritt i luften och sen far i golvet med ett brak när man kommer in i badrummet eller att vinglas “hoppar” en halv meter från diskbänken och ner i golvet. Och jag tror inte ens på sånt.
  9. Jag är sjukt höjdrädd men skulle ändå kunna tänka mig att hoppa fallskärm.
  10. Jag kallar ludd mellan tårna för ussimussi. Kärleken påstår att det ordet inte finns! Pff! Jag använder det ju, klart att det finns!

F’låt

Eh, jo, jag var ju en smula orolig och upprörd igår om nu någon missade det.

Kärleken brukar faktiskt ringa eller smsa och säga att han bli sen. Det är väl kanske det som är “problemet”. Hade han aldrig hört av sig hade jag inte blivit orolig, men jag vet ju att han brukar höra av sig och det var väl därför jag blev så ifrån mig igår när han inte gjorde det. Det var helt tyst från honom hela eftermiddagen och kvällen. Det var ett jäkla väder här med ösregn och halv storm och han skulle upp till norduppland på hojen.

Jag såg framför mig hur han kört av vägen i ovädret och låg död och lemlästad i ett dike.

Men i själva verket hade han varit och lämnat ett dödsbud och satt telefonen på ljudlös. Och sen hade det kört ihop sig med en rattfylla och strömavbrott och jag vet inte vad.

Han tänkte inte på att höra av sig, helt enkelt.

Jag sov när han kom hem och vaknade inte och det var nog tur det!

Men han bad väldigt mycket om ursäkt i morse. Han brukar själv bli alldeles kall av oro när jag inte kommer hem i tid och jag inte svarar i telefon (oftast för att jag inte hittar telefonen i väskan när jag kör bil).

Han kom hem nästan två timmar “försent”.

Och jag bad också om ursäkt i morse. Jag skickade en aning upprörda sms igår. Om vi säger så.

Det får aldrig hända honom något! Han är solen kring vilket mitt liv kretsar! Je t’aime ma chérie!