Äh! Öh!

Här går man och tror att man är på bättringsvägen från den här pesten som drabbat en. Och med man menar man jag.

Det var ju tydligen jävligt dumt att tro. Nu har huvudvärken återkommit och jag är i princip döv på vänster öra. Och ingenting kommer ut ur bihålorna längre. Jag är inte snorig eller ens tät i näsan, men ändå är liksom alla kaviteter bakom ansiktet fulla med nåt äckligt som jag helst inte vill tänka på.

Jag har slutat använda nässpray. Dels för att jag inte är tät i näsan och har alltså inte svårt att få luft genom den. Dels för att jag blöder näsblod av allt för ymnigt nässprayande.

Just ja, glömde jag nämna febern? Jaha. Ja. Jo. Feber igen.

Imorgon måste jag ringa till vårdcentralen. Jag har visserligen ett gäng Amimox hemma, men jag är oftast inte en sån som självmedicinerar. Oftast. Jag är veterinär, inte läkare. Så jag låter läkarna göra det de är bra på, så sysslar jag med det jag är bra på.

Då säger vi så.

Hej så länge!

En “sån” period

Jaja, det är bara att acceptera att vi är inne i en “sån” period igen.

Inte äta, inte sova, vara på uruselt humör.

Åt ingen lunch igår (men åt fem skivor falukorv till middag, dock inget potatismos), sov inte på hela dagen.

Rent logiskt tänker man då att då kommer hon sova gott i natt.

Ickesanicke! Såna logiska regler gäller inte vårt barn.

Somnade visserligen som en sten, sov i en timme, stökade i två timmar, vaknade sedan och skrekgrät i två timmar. “Mamma momma heeem” “Mamma åka röda bilen” “Mamma hjääp, Pinos byssor”.

Inget hjälpte, det skulle liksom grinas för grinandets skull. Jag gick upp och frågade vad hon ville flera gånger, men hon kunde inte svara. Hon ville bara sova, men kunde inte. Lilla pluttan. Jag frågade: vill du vara tyst och sova? “Aaaa”, löd svaret.

Mitt lilla, lilla hjärtegryn!

Att vara ute och “vattna mammas blommor” är väldigt roligt just nu. I själva verket vattnas allt annat än just mammas blommor, men det är också ovanligt välvattnat, hon gör ett bra jobb! Blåsa på maskrosbollar är också kul. Fast det bästa är när mamma blåser. “Mamma båsa bomman”.

Och tänk vad glad kråkan hade blivit om hon varit hemma nu och sett polispappan svischa förbi på “diiskicken” (polismotorcykeln) på väg till nästa jobb. Jag hade förberett med kaffe och vattenmelon till världens vackraste och sexigaste polisman, men han hade fullt upp med att jobba.

När han kommer hem ska jag hångla upp honom! Slurp!