Hästtjejen

Igår när jag var på jobbet var kråkan och pappan hemma. På eftermiddagen var de ute och skrotade omkring på gården.

När de kom till stallet var en av hästarna iordninggjord för en ridtur.

Gissa vilken lien tvååring som fick sitta upp och rida?!

Mhm, just det!

Hon har visserligen suttit på en häst en gång, men den hästen stod still. Nu gick hästen. Ett helt varv runt gårdsplanen gick hästen. Med kråkan på ryggen.

Ungen var totalt salig, enligt uppgift. Satt med ett stort flin från öra till öra. Andäktig. Kunde knappt andas av lycka.

Sen tog kråkans ridtur slut och det var ett annat barns tur. Barnet som hästen var iordningställd åt. En släkting till hästägaren.

Då blev et stor sorg. Landssorg, allra minst. Sorg a la jordens undergång.

Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli.

Den dagen vi köper ett eget hus med egna uthus som man kan ha till stall, så måste ju kråkan få en egen liten ponny. Det står helt klart efter idag. Då har mamman ett svepskäl att skaffa sig en häst, hon också.

Tänk – mamman och kråkan på ridtur ute i skogen. Kråkan på en shettis eller ett russ. Mamman på en nordsvensk eller nåt sånt. (Helst vill jag ju ha en dressyrhäst, men jag inser att jag varken har tiden eller pengarna att lägga på en häst av den kalibern jag vill ha.)

En egen liten ponny, det vore nåt, det! Lilla hästtjejen!

Madhouse

Håhåjaja, hemma efter en hektisk dag på akuten.

Jag började kl 12 och det var fullt ös från första stund, hade fyra patienter på gång samtidigt ett tag och just då – när jag inte alls hade tid – kom det in en krampande hund.

Då är det bara att kasta allt man har för händer och springa. I med kanyl, ut med blod, i med Stesolid. Den här hunden reagerade så himla lustigt på Stesoliden. Från att vara okontaktbar och krampande till att, inom loppet av två sekunder, titta upp på mig och vifta på svansen och vilja pussas lite. Eeeh, jaha. Hej. Du har inte den goda smaken att vara lite trött och omtöcknad efter ett status epilepticus och en halv milliliter Stesolid? Nej, uppenbarligen inte.

Nästa gång jag kom in på rummet studsade hunden runt som en annan gummiboll. Som om inget alls hade hänt. Jahaja, mycket ska man se innan ögonen ruttnar bort.

Hur som helst så jobbade jag konstant, alltså utan att sitta ner eller ens gå på toa, mellan 12 och 18. Sen var jag så hungrig och trött i skallen att jag bara måste äta för att kunna fortsätta jobba. Utan näring slutar liksom den där grå gröthögen jag har mellan öronen att fungera.

In med lite mat, saft och kaffe och sen på’t igen. Men då var det värsta kaoset över. Från ett helt väntrum knöfullt av akut sjuka djur till nästan tomt. Vi jobbade på bra, vi akutveterinärer!

Ibland är det rena rama dårhuset på akuten. Man rafsar åt sig en journal, tar upp anamnes, undersöker, funderar, ordinerar undersökningar och åtgärder. Rafsar åt sig nästa journal och upprepar proceduren medan man väntar på att patient nr ett ska genomföra sina undersökningar/provtagningar/åtgärder. Sen tar man en tredje journal och upprepar proceduren igen. Sen in till patient ett och prata och förklara nästa steg. Så tar vi in patient nummer fyra och nu tänker man i sitt stilla sinne att journalstället utanför akutrummet liksom borde vara lite tommare, men det är då man upptäcker att det sitter ÄNNU fler journaler där än det gjorde innan man började med första patienten. För varje journal jag tar ner från stället, kommer det två nya.

Det är då önskan om att skrika STOOOOOOP så att hela djursjukhuset liksom stannar upp kommer. Så jag hinner göra klart något någongång och inte bara hafsa runt med mina gamla patienter som aldrig blir klara eftersom jag hela tiden börjar på nya.

Max tre patienter på gång samtidigt. Det är vad jag klarar av. Sen blir min stackars hjärna överbelastad och jag rör ihop och glömmer och blir stressad. Är det något “enkelt” typ UVI eller en avlivning eller en otit, så är det klart att jag kan ta den också. Och sen kommer det något urakut och är man då veterinären som råkar stå närmast, så är det bara att kasta sig rätt in i det och hoppas på det bästa.

Och helt plötsligt står man där med fem, sex patienter på gång samtidigt och undrar hur i hela friden det gick till.

Sen när man väl börjar bli klar med patienterna och ska skicka hem eller skriva in, då finns det inga rum kvar eftersom det sitter patienter precis överallt. Det blir hetsjakt om rummen och så får man stå och vakta på rummen som inte bebos av veterinärer med bokade listor och i samma sekund som rummet blir tomt, sätter man upp sin journal på dörren och “paxar” det så att ingen annan snor rummet medan man går och hämtar djurägare och patient.

Det skulle vara väldigt intressant att se hur mycket jag går under ett arbetspass på akuten! En mil, alldeles säkert!

Nu är jag trött, lite uppe i varv och har lite huvudvärk. Sova! Sova…

Det var fint väder

Och fint väder betyder fullt på akuten.

Idag har jag fått göra skäl för min lön.

Ska vi se om jag kan komma ihåg vad jag pysslat med idag:

  • Ett ormbett. Eller alltså, det var inte själva bettet som kom, utan hunden som blivit biten av en orm. Den blev inskriven. Hunden alltså.
  • En hund med en ful livmoderinflammation. Inskrivning och operation.
  • En hund med misstänkt diskbråck. Den hade så ont, stackarn. Inskrivning för smärtlindring.
  • En blockhalt (hoppar på tre ben) hund. Röntgen av bogled visade inget. Hem på smärtlindring och tid till ortoped.
  • En hund med konstig feber och kräkning och riktigt fula blodprover. Inskrivning för vidare utredning.
  • En febrig och väldigt hängig katt som skrevs in.
  • En FUS-katt
  • En avlivning
  • En hund som kom remitterad långväga för operation, men som slutade med avlivning istället efter diskussion med djurägaren.
  • En hund med kräkning och diarré med skumma fynd på bukröntgen. Inskrivning för smärtlindring och vidare utredning.
  • En otäck sårskada. Hem efter smärtlindring och antibiotika och åter imorgon för åtgärd.
  • En hund med epileptiforma kramper. Inskrivning för övervakning och utredning.

Nu tror jag inte jag glömt något. Jag är trött i fötterna och i skallen. Jag har ätit ett gäng snickerskakor och nu ska jag trilla i säng. Ska upp med kråkan tidigt imorgon och sen på’t igen.

Jag är så himla glad över mitt jobb! Jag trivs så bra och jag bara älskar det! Trots att det stundtals är hemskt och sorgligt.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid avlivningar. På något sätt försöker jag liksom att distansera mig, men varje gång när jag sitter där med den blå sprutan i handen och är redo att spruta. Då har jag ångest. Då vill jag inte. Jag vill rädda liv, inte “leka gud” och bestämma när och hur ett liv tar slut.

Men ja, samtidigt så tycker jag oftast att det är det bästa för djuret. Inget djur ska behöva plågas ihjäl! Djuren begriper ju inte varför det gör ont eller varför det mår dåligt och jag tror inte heller att ett djur har något begrepp om  den egna döden. Självklart kan de sörja och sakna en vän som dör/försvinner, men min uppfattning är att hundar och katter lever så mycket i nuet att de inte har förmåga att föreställa sig döden.

De som lider är de som blir kvar här, inte djuret.

Men det är bara vad jag tror. Hur ska man kunna veta?! Jag tror att jag gör det bästa för djuret när jag låter det somna ifrån sina plågor. Samtidigt gör jag djurägarna så förtvivlat sorgsna och rent förtvivlade. Och det skär i hela mig.

Det känns fel att sitta där med makt över liv och död. Det känns fel att göra en medmänniska så illa. Samtidigt känns det rätt att göra djuret den tjänsten. Oftast.

Ja, det är inte alltid lätt att vara djurdoktor.

Yay

Idag känner jag mig nästan som normal igen. Tja, så normal en sån som jan kan känna sig, vill säga…

Kl 11 åker jag mot jobbet. (Lyxen i att få åka i Saaben istället för i den lilla Yarisen! Bara en sån sak som AC!) Jag jobbar på akuten 12-20.30, så se till att hålla era djur friska eftermiddag och kväll om ni bor i regionen!

Goddamned

Jodå, jag orkade faktiskt ta tag lite i hushålssysslorna till slut och kråkan kom hem från dagis i tid och blev serverad fiskpinnar, potatismos (riktigt, såklar. Pulvervarianten kommer inte över min tröskel!) och ärtor.

Nu är sista maskinen tvätt för idag klar och upphängd. Kråkan sover efter mycket om och men (jag var uppe och plockade bort en snorkråka från kråkans högra pekfinger, drog på strumporna som “ramlat” av, drog upp Pinos byxor som “ramlat” av, rättade till täcket som var “konstigt”, blåste på ett finger som gjorde ont, svarade “diskmaskinen” på alla femtioelva frågor om vad det är som låter, flyttade på Lakrits som låg på fel sida på kudden (samma sida som han alltid legat på) och som kråkan alls inte kunde flytta på själv, flyttade tillbaks Lakrits till den sidan som han alltid legat på när kråkan kom på att det blev fel första gången. Ja men ni fattar…), jag har betalat räkningarna och slängt ihop lite snickerskaka.

Jag kan inte ens beskriva hur underbart det är att ha en lön! När jag betalat mina räkningar och satt över pengar till vårt gemensamma konto har jag fortfarande pengar kvar! Ja, alltså jag behöver inte nalla av sparpengarna för att ens KUNNA betala räkningar! Jag kan spara undan några tusen varje månad!

Jag vill alltid ha ett jobb! Jag vill alltid ha en lön! Fifan som jag önskar att jag kunde få vara kvar på stora djursjukhuset efter sommaren. Jag står inte ut med en till omgång arbetslöshet!

Jag har tagit en runda i trädgården när kråkan äntligen somnat. Jag kan konstatera följande:

  1. Praktveronikan blommar
  2. Libstickan blommar
  3. Stjärnflockan blommar
  4. Timjanen blommar och doftar ljuvligt!
  5. Klängrosen kommer snart slå ut och i år kommer den bli magnifik!
  6. Brudslöjan kommer snart blomma
  7. Alpastern har snart blommat klart
  8. Det är dags att börja binda upp diverse växter som vuxit så att de inte längre orkar med sig själva.
  9. Växterna i stenpartirabatten mår nästan för bra. De växer och blommar över alla breddar! Dags att börja begränsa deras framfart, tror jag bestämt!
  10. Vi kommer få fantastiska mängder plommon och äpplen i år. På de träden som mår bra. Ett av träden är totalt nerlusat, bokstavligt talat, av bladlöss och där kommer det inte någon frukt alls.
  11. Lite sol och värme och sen kommer smultronen vara klara

Jag försöker också intala mig att det är bra att lämna ogräset i gruset. Då hinner det ju växa och bli större och därmed lättare att ta bort. Senare. Sen. Om ett tag…

Imorgon SKA jag jobba! Jag ska hänga på akuten under eftermiddagen och kvällen, både imorgon och på fredag. Det känns som om det var längesen jag var på akuten nu. Det ska bli kul! Jag längtar!

Migränen…

Jag kände mig liksom lite skum i kroppen igår när vi kommit hem. Tung och matt och… ja, konstig helt enkelt. Skyllde det på den långa och jobbiga bilresan.

Jag somnade på soffan efter att ha goffat pizza. Vaknade, slösurfade och gick sen upp och la mig igen.

Somnade som en sten. Vaknade vid 4-snåret av en kräka som ville upp och ut. Bara att rusa upp och kräkas dårå. Och jo visst, där var den. Migränen från helvetet.

Hasta ner till medicinskåpet och ta en tablett och hoppas på att inte kräkas någe mer. Somnade om så fort jag la huvudet på kudden. Vaknade lagom till att jag skulle sämplat in på jobbet. Ringde och sjukanmälde mig och fortsatte sova.

Jag har sovit eller slumrat hela dagen. Strax innan kl 13 gick jag upp och duschade av mig kallsvetten. Kärleken är på jobbet och kråkan på dagis.

Nu sitter jag här i soffan och orkar precis ingenting. Den här omgången tog verkligen musten ur mig! Jag har satt på en maskin tvätt och slängt massor av reklam i återvinningen. Det är allt jag orkat.

Jag borde städa upp ute. Jag borde städa upp inne. Jag borde vattna och vika tvätt. Jag borde tända en brasa i kaminen, för det är rått och fuktigt inne nu när ingen varit hemma på flera dagar.

Men jag. Orkar. Inte. Varje försök att flytta mig från soffan får golvet att gå i vågor och hjärtat att slå trippelslag.

Egentligen skulle jag vilja sova mer, men någon måtta får det faktiskt vara! Jag ska ju snart åka och hämta kråkan från dagis och hänga med henne resten av eftermiddagen och kvällen. Hur jag nu ska orka det…

Nu hoppas jag bara att jag kan åka och jobba imorgon! Jag saknar jobbet!

Hemma

Då var vi hemma igen. Resan gick bra, men var bitvis jobbig då kråkan bara vägrade sova och fick bryt efter bryt där bak i bilen eftersom hon var så trött. Efter två timmar och två stopp slocknade hon huvudstupa framåt hängande i säkehetsbältet på bilbarnstolen.

Jag har ätit en kebabpiza och sovit på soffan cirka hela kvällen efter det. Kanske bäst att fortsätta sova i sängen. Ska ju jobba imorgon!

För övrigt är det sjukt tomt här efter Siska! Jag saknar henne!

Slut på semestern

Jahapp, då var semestern slut för min del.

Fem dagar, det är all semester jag får i år. Men å andra sidan har jag ju haft “semester” sedan i februari, s’atteh…

Imorgon bär det av hemåt igen. Vi har haft fina dagar nere i västsverige. Umgåtts med mormor och Partern, bror, svägerska, Lillan och Abbe, bästvän, Linis och Pocken.

Lillan och kråkan har faktiskt lekt med varandra, både igår och idag. Kråkan har inte riktigt fattat det där med att leka med andra barn, men igår hade de kuddkrig i Lillans säng och idag lekte de i mormors/farmors våningssäng.

Att det blir katastrofdåligt när Tuva vill leka med samma sak som kråkan är en annan femma…

På onsdag är det dags att jobba igen. Jag har hört mig för med en nattsköterska på jobbet och “min” hundpatient som var så nära döden mår nu bra och har fått komma hem! Den enda som är gladare än jag är ägaren! Puh, det där var alldeles för nära ögat!