Lördag

Jag tror att det är en kråka som är nöjd med dagen som varit. Mamman är det i alla fall. Nöjd, alltså.

Efter en hyfsad natt (jag var väl upp kanske tre gånger mellan midnatt och 7) och två frukostar gick vi ut och lekte i mormors trädgård. Mormor kom ut och lekte med oss en stund.

Men tiden går så fort när man har roligt, så plötsligt var det dags för lunch. Det fick bli rester från igår och kråkan åt som om hon aldrig sett mat förr. Hon åt till och med några morotsstavar – det har aldrig tidigare hänt! Inte hemma i alla fall. Möjligtvis på dagis.

Efter knappt två timmars vila för oss båda gick vi upp till ett dukat fikabord. Kråkan åt glass som om det inte fanns en morgondag!

Sen tog vi bilen till grannstaden och hem till Gudmor, Linisen och Pocke. Kråkan var lite blyg till en början, men sen fick hon syn på Linisens Barbapapaboll. Och hoppdraken. Och rutschkanan. Och lekstugan. Och skottkärran. Och alla Linisens leksaker var plötsligt inte Linisens längre utan kråkans. enlig kråkan. Linisen höll inte riktigt med.

Det tjöts en del från kråkans sida när Linisen också ville vara i lekstugan eller leka med barbapapabollen eller åka rutschkana. Varför ska barn ha så svårt att samsas? Oavsett vad Linisen lekte med, så ville kråkan leka med det. Trots att hon sekunden innan lekt med något annat.

När det var dags att åka hem till mormor igen skedde det under vilda protester. Jag fick bära iväg en illskrikande och sparkande unge till bilen och stuva in henne där.

När vi kom hem gjorde jag iordning ett bad i mormors badkar. Det badades å det grövsta och det plaskades så hela badrummet blev blött. Vilken lycka! Den här kråkan är fullkomligt galen i vatten! Det finns inget som är roligare!

Det var med, om möjligt, ännu större protester jag plockade upp en kall och skrynklig kråka ur badet. Det var stort drama på mormors köksgolv! Illskrik och sen ramla ihop på golvet a la dramaqueen och gråhåhåhååååta. Jaja, är man två år, så kommer man undan med sånt!

Det gick snabbt över när hon fick på sig sin badrock med nalleöronen på och vi lekte björnen sover några gånger.

Sen åt hon TVÅ kycklinglår till middag. Och en knäckemacka. Men färskpotatis och morotsstavarna ville hon inte ha!

Efter lite lek med ett par pingsbollar var det dags att försöka varva ner. Det gick sådär. Det var en liten kråka som var för trött för att varva ner och det blev lite drama igen innan vällingen och alla mediciner hamnat där de skulle. På med jamas och leta efter Pino och Lakrits. Pussa mormor och Partnern god natt och sen var det ett barn som somnade som en liten sten och har sovit sedan dess. Det har hojtats lite där innifrån sovrummet ett par gånger, men sen har hon somnat om själv innan jag hunnit in.

Själv däckade jag på soffan och sov i två timmar. Det tar på krafterna att 1) sova dåligt och 2) hänga med en kråka med drama och spring i benen en hel dag.

Men det har varit en fin dag! En fin dag med min fina, fina unge. Med min fina, fina mamma. Med min fina, fina bästvän och hennes fina, fina ungar!

Varje dag med kråkan är en gåva och ett mirakel. Det går inte en dag utan skratt. Inget gör mig så glad som mitt älskade lilla yrväder!

Bara en sån sak som att hon döpt ett mjukisspöke som min bror sydde när han var liten till Göran! Göran?! Jag var tvungen att fråga tre gånger om spöket verkligen hette Göran! Jaa! Jöjan! Idag frågade jag igen. Vad heter spöket? Jöjan! Jaha. Det är bara att acceptera att hemma hos mormor så finns det ett litet mjukisspöke vid namn Göran.

Det är härliga sommardagar, trots allt regn!

Midsommar

Ledsen för radiotystnaden. Jag har bara inte hunnit!

Sen senaste inlägget har det gått i ett, på riktigt!

På morgonen igår gick jag upp tidigt med kråkan och myste och lekte med henne tills det var dags för henne att åka till dagis. Jag åkte hem och försökte sova någon timme (det blev inte så mycket sömn på natten, kom hem från jobbet strax innan midnatt och när jag väl varvat ner, ätit en nattmacka och gjort mig iordning var klockan runt 2. Sen upp ett par gånger på natten till en kråka som antingen sparkat av sig täcket eller tappat nappen eller nåt annat dåligt som inte var bra. Sen upp vid 6.).

Nåja, nu gick det inte så bra att sova där på dagen.

Runt lunch åkte jag till jobbet och det var fullt ös medvetslös från början till slut. Igår var jag glad att jag jobbar där jag jobbar! (Det är jag annars också, visserligen.) Jag är glad att vi har cirka alla resurser som finns. För den hunden som kom in i onsdags bara måste överleva! Jag tänker inte tillåta annat!

Jag är glad att jag litade på min magkänsla i onsdags att något var allvarligt fel. Jag är glad att jag påpekade noggrannt både muntligt och skriftligt om att nya blodprover måste tas under natten och morgondagen.

Och jag är glad att jag/vi tjatade till mig ett ultraljud igår (trots att ultraljudsveterinären tänkte att jag/vi hade fel).

Hade vi/jag inte gjort det hade hunden inte överlevt. Nu är det inte säkert att den gör det ändå, men med två påsar blod och en påse plasma i kroppen, så kanske den gör det. Trots intermittenta kammarflimmer, förmaksextraslag och kammarextraslag och skänkelblock.

Herregud, den hunden FÅR inte dö! Inte på mitt pass, inte nu, inte än på många år!

Så jag satt där hos den där hunden ungefär hela kvällen. Kontrollerade att inga kontigheter hände under blod- och plasmatransfusionerna, försökte att inte stirra mig blind på EKG’t, nojade över blodtrycket.

Man har rätt att må risigt när man blivit sövd och opererad två gånger och gått från en hematokrit på 44 till en hematokrit på 14 inom loppet av ett knappt dygn… Men dö får man INTE lov att göra!

Nåja. När jag slet mig från jobbet igår levde hunden (och mina andra patienter mådde så bra som de kunde).

Sen hade jag en smula svårt att varva ner, om vi säger så. Så det blev inte mycket sovet i natt heller.

Som tur var hade kråkan den goda smaken att sova till 7.45 i morse, men pigg var jag inte när vi gick upp.

Eftersom vi skulle åka hem till mormor idag och jag inte hunnit packa, så var det bara att sätta igång. Inte jättelätt att koordinera kråkans aktiviteter med att packa hennes saker, mina saker och Siskas saker. Fixa frukost, mellis och lunch. Se till att kråkan inte packade upp allt jag packade ner. Inte glömma något! Sen få ut all packning till bilen, stuva in barnet i bilen (efter att hon klivit rakt ner i plaskdammen i strumplästen – av med strumporna, på med skorna), spänna fast henne, in med nappen, polismössan ville hon ha, leta reda på den, hundbilen ville hon ha, leta reda på den. Och så filten och Lakrits.

Sen trä på Siska säkerhetsselen, få in henne i bilen, spänna fast henne i säkerhetsbältet. Inte glömma att låsa ytterdörren till huset.

SEN kunde vi börja vår resa.

Det var lite gnäll i början av resan, innan kråkan somnade. Då var det “ont i huvet”, “sand i skorna”, “tappa mössan”, “ont i foten” och jag vet inte vad till strax utanför Köping då hon äntligen somnade.

Hon sov i en timme och tjugo minuter. Vaknade vid Laxå eller så om jag inte missminner mig. Jag hade hoppats på att hon skulle sova längre och förberedde mig på en massa skrik och gnäll. Men så fel jag hade.

Lilla goa ungen min! Hon satt där bak, lekte med Pino och Lakrits, åt lite russin och havrefras till mellis, vi pratade om lastbilarna och bussarna vi såg på vägen, tittade på traktorn som hämtade ensilagebalar och la dem på en vagn, tittade på vindkraftverken som enligt kråkan är stora klockor som snurrar.

Hon blir helt tokig när hon ser de där vindkraftverken, hon tjoar i högan sky så mamman hoppar högt! Siska skrämde också halvt ihjäl mig när hon kom åt knappen till fönsterhissen så ena fönstret plötsligt åkte ner och bruset fick mig nästan att göra i byxorna av skrämsel.

Det tog fyra timmar och fem minuter att köra de 36 milen hem till mormor.

Från det att vi klev ur bilen tills att kråkan stupade i säng, så har hon sprungit. Konstant. Inte ens sitta still och äta. Springa, springa, springa. Rulla ner för slänten. Göra kullerbyttor. Hoppa omkring, klättra i trappor, kasta boll, sparka boll, dansa runt midsommarstången.

Jag trodde det skulle bli svårt att somna för henne. Okänd säng i okänt rum. Visserligen hennes egen kudde och filt, raketlampan tog jag med och Lakrits och Pino är med, såklart.

Hon slocknade som ett ljus, en halvtimme senare än normalt. Och har sovit sedan dess.

Lilla söta unge!

Mamma, Partnern och jag firar midsommar med chips och cola framför ett gammalt avsnitt av Morden i Midsomer. Jag ska nog snart trilla i säng. Allt jobbande och resande, sena nätter och tidiga mornar, har sugit musten ur mig.

Men GLAD MIDSOMMAR på er!

Lugnet före stormen

Igår var lugnet före stormen.

Det har varit mer eller mindre kaos här på eftermiddagen. Nästan alla inskrivna skulle gå hem ungefär samtidigt. Det skulle skrivas remissvar, epikriser, hemgångsråd och recept. Samtidigt fick en av de som skulle gå hem blodig diarré och ungefär samtidigt som det hände, så kom det in en apadålig katt som höll på att krascha.

Svettigt.

Nu har det lugnat ner sig. Sitter och kollar igenom burkort och ser över ordinationerna för imorgon.

Jag är trött och vill helst hem och sova. Är det lika lugnt i kväll som det var i går, så kompar jag ut innan 22.30.

Zzz!

En vanlig eftermiddag…

… och kväll på vårdavdelningen på stora djursjukhuset:

Jag stämplar in kl 13.59. Precis i tid! Hämtar en ny, ren fin jobbpyjamas och byter om. Hämtar kaffe och saft i lunchrummet samtidigt som jag ställer in min matlåda i kylen.

Knatar ner på vård, träffar kardiologen på vägen som tagit reda på om man kan ge Fortekor till katt med aortastenos. Det kan man, trots att FASS säger annorlunda.

Hälsar på kollegorna nere på vård. Läser lite journaler i väntan på ronden. Skriver ut behandlingslistor.

Har en kort sittrond med dagveterinären.

Kontrollerar att djur som ska opereras blir det/kommer bli det. Kollar igenom samtliga ordinationer för idag och imorgon.

Skriver hemgångsråd, recept och epikris för en patient som ska gå hem.

Kollar alla patienter så att de mår bra och att inget konstigt tillstött. (De har i princip ständig tillsyn av våra superduktiga sköterskor!)

Ser till så att nyinskriven patient är uppsatt på rätt lista och har rätt ordinationer.

Uppdaterar whiteboarden i rondrummet.

Äter middag.

Diskuterar några fall med kollegor som vill ha input.

Tittar på en halt personalhund.

Skriver nya burkort inför imorgon och kollar igen att allt är ordinerat.

Bekymrar mig över en liten typ som är väldigt trött efter en operation. Har 35,5 i temp och jag ordinerar Bairhugger. En timme senare är patienten mycket piggare och har normal temp. Är dock väldigt kissnödig, så skickar ut den för att kissa genast!

Gör en neurologisk undersökning på en diskbråckspatient. Förbättring jämfört med tidigare. Jag har visserligen inte sett patienten i fråga tidigare, men av vad jag kan läsa i journalen, så verkar det gå åt rätt håll.

Försöker bukpalpera väldigt arg och spänd hund som inte ville kissa ute. Att klämma på den magen var som att klämma på en bräda… Men nej, ingen stor blåsa så vitt jag kunde känna.

Tar bort ordination på dropp på en patient som nu äter och dricker själv.

Slår mitt okloka huvud ihop med två kollegor i hur vi bäst ska ta hand om en nyinskriven remitterad patient under kvällen och vad man ska hitta på imorgon.

Min del av vårdavdelningen är ganska straight forward, om man säger så. De förbereds för operation, opereras, smärtlindras och åker hem. Typ. Det finns några gastoenteriter här också och några konservativa behandlingar av diskbråck. Alla de spännande, roliga fallen är på medicindelen men eftersom vi sitter vägg i vägg diskuterar vi mycket (dessutom är vi kursare, kvällsmedicinveterinären och jag) och min inre medicinare får sitt lystmäte.

Nu har det lugnat ner sig, både på akuten och här nere. Jag passar på att uppdatera lite och kolla min mail. Dricka en kopp kaffe. Längta hem. Titta på kort på lillkråkan som jag bara träffade en kort stund i förmiddags innan hon åkte till dagis. Saknar!

Nu funderar jag på att gå och köpa mig en glass. Sötsuget sätter in såhär på kvällskvisten…

Slutar om en timme och 45 minuter.

 

Det märks…

… när mamman och kråkan varit för nära inpå varandra för lång tid i sträck! Då går vi varandra på nerverna. Hon går mig på nerverna och jag går henne på nerverna.

Då är det tur att pappan äntligen är ledig ett par dagar, så hon har någon annan att hänga med. Och imorgon är det dagisdags. Det blir bra, det.

Och jag ska jobba. Favoritpasset: 14-22.30 på vård.

Ja, och så har jag fåt min första lönespec.

På stora djursjukhuset har man en usel lön. Både som veterinär och som sköterska. För att inte tala om receptionisterna! Och eftersom jag inte fick mer än en 70%-ig tjänst i år, så blir det verkligen inte så många slantar. Därför jobbar jag gärna kvällar, då blir det åtminstone lite mer klirr i kassan. Dessutom blir det många tusenlappar som går åt till pendlingen…

Jag tror att “allmänheten” tror att vi veterinärer tjänar massvis med pengar. Det gör vi inte. Jag tjänar ungefär som en lärare. Och de vill gärna ha 10 000 mer i månaden. Det vill jag också. Jag har ändå pluggat halvt ihjäl mig i 5½ år…

“Folk” tycker att det är så bedrövligt dyrt att gå till veterinären. Det är det inte! Ett besök på vårdcentralen, utan en massa prover, kostar ditt landsting ca 1200 kr. Du betalar nånstans runt 200 kr. Ett veterinärbesök utan prover kostar kanske mellan 400 och 600 kronor. Men veterinärvård är inte subventionerad av staten, serrni. Där betalar du och ditt försäkringsbolag vad det faktiskt kostar.

Det är därför vi har så låga löner. För djurägare vill inte betala det det faktiskt kostar. Det blir helt enkelt ett jävla gnäll när det kostar 25 000 kr att göra kejsarsnitt på tik klockan 4 på morgonen. Men de 25 000 kronorna ska alltså betala veterinärens lön och sociala avgifter och arbetsgivaravgifter och allt vad det är. De ska betala lokal, dyra mediciner, dyra instrument och dyra engångsmaterial (tex suturtrådar, handskar, dopptyg, håltyg, mössor, munskydd, rockar etc). Dessutom behövs det en eller två sköterskor och de vill också ha lön. Och så är det sociala avgifter och arbetsgivaravgifter osv.

Tycker man fortfarande att 25 000 kronor är mycket när man tänker så? Jag tycker det inte! Särskilt inte med tanke på att en normalförlossning hos människa går på det dubbla! Och där betalar vi ingenting!

Men ett hett tips till ALLA djurägare (även om du “bara” äger en bondkatt) är att försäkra sitt/sina djur! Det händer oftare än jag orkar tänka på att jag tvingas avliva djur enbart för att djurägaren inte har råd att behandla det. Det kan vara “enkla” saker som händer, saker som går att fixa relativt lätt. Men det kostar en del att fixa det. Ett benbrott 15 – 30 000. En livmoderinflammation 10 000 – 25 000.

Och sluta inte upp med försäkringen för att djuret i fråga börjar bli till åren! Det är ju då försäkringen verkligen behövs!

Men, hur hamnade vi här? Från en mamma som går en kråka på nerverna till djurförsäkringar.

Spret!

Fantasi

Barnet begär att mamman ska bygga en gul traktor. Traktorn ska ha en skopa och det ska vara grus i den.

Precis som den gula traktorn på gården som kör fram och tillbaka med grus i skopan och häller gruset i det stora hålet som grävmaskinen grävt.

Med lite fantasi så...

Min Kärlek – en slarver

Ända sedan Kärleken och jag blev ett par har jag tjatat på honom om hans post och om alla hans papper som ligger och dräller ungefär överallt.

Ofta ligger posten kvar oöppnad dag ut och dag in och det är inte en gång jag hotat med att elda upp skiten om han inte öppnar och tar hand om sin post.

En gång fick jag ett riktigt bryt på honom. Jag la högen med oöppnad post framför honom när han låg på soffan och bad honom ta hand om den. Han suckade och ba “jaja”. Jag fortsatte att städa och röja och när jag kom ut i vardagsrummet igen hade han bara flyttat på posthögen.

Då blev jag så oresonligt arg! Jag kastade saker omkring mig, så arg blev jag. (Det är väldigt sällan jag blir så arg. Har det hänt två gånger under våra fyra år? Max!)

Det fick till följd att han faktiskt tog hand om sin post. Den gången.

Det går inte en vecka utan att jag tjatar som en annan morsa om den där posten som dräller både högt och lågt. Jag fixade en papperssamlare som han kunde ha sina viktiga papper i. Den blev full på ett par veckor. Då röjde jag ur en låda i skrivbordet. Den fyllde han på ett par månader. Så nu ligger post, papper och diverse junk i en stor hög på skrivbordet och det går inte en dag utan att jag får magsår av den där högen.

Jag menar, hur svårt kan det vara?! Man hämtar posten ur lådan, man bär in den. Sen öppnar man posten och ser vad som är i. Sen slänger man kuvertet och tar hand om innehållet. Slänger det om man inte ska ha det, lägger det bland räkningarna om det är en räkning, lägger den bland sina viktiga papper om det är ett viktigt papper. Skriver upp i almanackan om det är ett läkarbesök eller något liknande (varpå man slänger kallelsen).

Inte så svårt. Kan man tycka.

För någon månad sedan slutade plötsligt mitt Visakort att fungera. Det stod bara “medges ej” när jag försökte betala med kortet, trots att vi hade pengar på kontot.

Efter en massa bök, gick jag till banken för att höra vad som egentligen var fel med kortet.

- Ja, alltså, kortet har gått ut. Det är för gammalt. I datorn står det att vi skickade ett nytt till dig 13 mars.
- Men jag har inte fått något nytt kort!

Efter trekvart på banken där bankkvinnan fick ringa supporten och efter en massa dividerande fram och tillbaks, så fick jag ett nytt kort. Eftersom det var ett nytt kort fick jag även en ny kod. (Suck!) Men koden skulle komma på posten och det skulle ta några dagar.

Till slut kom så koden och jag kunde ÄNTLIGEN betala igen.

Så började det närma sig födelsedagskalas här hemma och jag tyckte att det faktiskt var dags att röja i den där högen på skrivbordet. (Sist jag bad honom tog han högen och flyttade den till bokhyllan istället…)

Jaha och vad tror ni han hittar i den där högen?! Ett brev. Från Nordea. Med ett kort i. MITT kort i. Mitt NYA kort. Brevet var adresserat till honom, eftersom han står som kontoinnehavare (jag är tydligen medinnehavare, det var därför det blev så himla krångligt på banken när jag skulle ha ett nytt kort.). Det har alltså legat där, oöppnat, sedan i mars!

GAAAAH!

Jag undrar om han lärt sig något nu? Det återstår väl att se…

Visst är han en riktig slarver. Han är världens bästa, sexigaste och godaste slarver! Framför allt så är han MIN slarver! Och jag vill inte ha någon annan, slarver eller inte!

Jag älskar dig, honung!

Eeek!

Hu! Gissa vad jag har gjort!

Jag har väldigt länge velat ha rött hår. Alltså typ morotsfärgat knalligt hår. Gärna med ljusa slingor i.

Nää, lugn! Jag har inte färgat håret!

Inte än…

Men, inspirerad av Katta Kvack, har jag klickat hem hårfärg! Allt enligt hennes instruktioner! Och har jag hårfärg hemma, så är det bara en tidsfråga innan den hamnar i mitt hår.

Mitt mål är att se ut som Katta gör på den översta bilden i inlägget. Ja, alltså, fast rakt hår kommer jag aldrig att få. Men förhoppningsvis morotsfärgat.

Gulp!

Pappa sten

Pappan är vältränad och väldigt het i bar överkropp. Ja, han är alltid het, men ni fattar.

En dag höll Elvira på att bära omkring på sin stora Barbaskön-sittsäck.
- OOOJ, vad STARK du är, sa jag. STORA muskler när du orkar bära hela Barbaskön!

Då kom såklart pappan och skulle visa sina muskler. Han drog upp tröjan och spände sina biceps.
- Känn på pappas muskler, sa han till kråkan
Kråkan kände på pappans muskler och utbrast sedan:
-Pappa tooora musker. STEN!

Behöver jag säga att pappan blev väldigt nöjd och glad över det uttalandet?! Han gick omkring här och spände musklerna hela kvällen sen och citerade kråkan: Pappa sten.

När jag påpekade att han kanske drabbats lite av hybris, så tyckte han att “Det är ju inte hybris om det är sant!”

Suck!

Ja, ni inser ju vad jag har att tampas med här hemma!

:-D

(Förövrigt har jag alls inget emot att han går omkring här hemma och spänner musklerna. Tvärtom!)