Midsommar

Ledsen för radiotystnaden. Jag har bara inte hunnit!

Sen senaste inlägget har det gått i ett, på riktigt!

På morgonen igår gick jag upp tidigt med kråkan och myste och lekte med henne tills det var dags för henne att åka till dagis. Jag åkte hem och försökte sova någon timme (det blev inte så mycket sömn på natten, kom hem från jobbet strax innan midnatt och när jag väl varvat ner, ätit en nattmacka och gjort mig iordning var klockan runt 2. Sen upp ett par gånger på natten till en kråka som antingen sparkat av sig täcket eller tappat nappen eller nåt annat dåligt som inte var bra. Sen upp vid 6.).

Nåja, nu gick det inte så bra att sova där på dagen.

Runt lunch åkte jag till jobbet och det var fullt ös medvetslös från början till slut. Igår var jag glad att jag jobbar där jag jobbar! (Det är jag annars också, visserligen.) Jag är glad att vi har cirka alla resurser som finns. För den hunden som kom in i onsdags bara måste överleva! Jag tänker inte tillåta annat!

Jag är glad att jag litade på min magkänsla i onsdags att något var allvarligt fel. Jag är glad att jag påpekade noggrannt både muntligt och skriftligt om att nya blodprover måste tas under natten och morgondagen.

Och jag är glad att jag/vi tjatade till mig ett ultraljud igår (trots att ultraljudsveterinären tänkte att jag/vi hade fel).

Hade vi/jag inte gjort det hade hunden inte överlevt. Nu är det inte säkert att den gör det ändå, men med två påsar blod och en påse plasma i kroppen, så kanske den gör det. Trots intermittenta kammarflimmer, förmaksextraslag och kammarextraslag och skänkelblock.

Herregud, den hunden FÅR inte dö! Inte på mitt pass, inte nu, inte än på många år!

Så jag satt där hos den där hunden ungefär hela kvällen. Kontrollerade att inga kontigheter hände under blod- och plasmatransfusionerna, försökte att inte stirra mig blind på EKG’t, nojade över blodtrycket.

Man har rätt att må risigt när man blivit sövd och opererad två gånger och gått från en hematokrit på 44 till en hematokrit på 14 inom loppet av ett knappt dygn… Men dö får man INTE lov att göra!

Nåja. När jag slet mig från jobbet igår levde hunden (och mina andra patienter mådde så bra som de kunde).

Sen hade jag en smula svårt att varva ner, om vi säger så. Så det blev inte mycket sovet i natt heller.

Som tur var hade kråkan den goda smaken att sova till 7.45 i morse, men pigg var jag inte när vi gick upp.

Eftersom vi skulle åka hem till mormor idag och jag inte hunnit packa, så var det bara att sätta igång. Inte jättelätt att koordinera kråkans aktiviteter med att packa hennes saker, mina saker och Siskas saker. Fixa frukost, mellis och lunch. Se till att kråkan inte packade upp allt jag packade ner. Inte glömma något! Sen få ut all packning till bilen, stuva in barnet i bilen (efter att hon klivit rakt ner i plaskdammen i strumplästen – av med strumporna, på med skorna), spänna fast henne, in med nappen, polismössan ville hon ha, leta reda på den, hundbilen ville hon ha, leta reda på den. Och så filten och Lakrits.

Sen trä på Siska säkerhetsselen, få in henne i bilen, spänna fast henne i säkerhetsbältet. Inte glömma att låsa ytterdörren till huset.

SEN kunde vi börja vår resa.

Det var lite gnäll i början av resan, innan kråkan somnade. Då var det “ont i huvet”, “sand i skorna”, “tappa mössan”, “ont i foten” och jag vet inte vad till strax utanför Köping då hon äntligen somnade.

Hon sov i en timme och tjugo minuter. Vaknade vid Laxå eller så om jag inte missminner mig. Jag hade hoppats på att hon skulle sova längre och förberedde mig på en massa skrik och gnäll. Men så fel jag hade.

Lilla goa ungen min! Hon satt där bak, lekte med Pino och Lakrits, åt lite russin och havrefras till mellis, vi pratade om lastbilarna och bussarna vi såg på vägen, tittade på traktorn som hämtade ensilagebalar och la dem på en vagn, tittade på vindkraftverken som enligt kråkan är stora klockor som snurrar.

Hon blir helt tokig när hon ser de där vindkraftverken, hon tjoar i högan sky så mamman hoppar högt! Siska skrämde också halvt ihjäl mig när hon kom åt knappen till fönsterhissen så ena fönstret plötsligt åkte ner och bruset fick mig nästan att göra i byxorna av skrämsel.

Det tog fyra timmar och fem minuter att köra de 36 milen hem till mormor.

Från det att vi klev ur bilen tills att kråkan stupade i säng, så har hon sprungit. Konstant. Inte ens sitta still och äta. Springa, springa, springa. Rulla ner för slänten. Göra kullerbyttor. Hoppa omkring, klättra i trappor, kasta boll, sparka boll, dansa runt midsommarstången.

Jag trodde det skulle bli svårt att somna för henne. Okänd säng i okänt rum. Visserligen hennes egen kudde och filt, raketlampan tog jag med och Lakrits och Pino är med, såklart.

Hon slocknade som ett ljus, en halvtimme senare än normalt. Och har sovit sedan dess.

Lilla söta unge!

Mamma, Partnern och jag firar midsommar med chips och cola framför ett gammalt avsnitt av Morden i Midsomer. Jag ska nog snart trilla i säng. Allt jobbande och resande, sena nätter och tidiga mornar, har sugit musten ur mig.

Men GLAD MIDSOMMAR på er!