Det var fint väder

Och fint väder betyder fullt på akuten.

Idag har jag fått göra skäl för min lön.

Ska vi se om jag kan komma ihåg vad jag pysslat med idag:

  • Ett ormbett. Eller alltså, det var inte själva bettet som kom, utan hunden som blivit biten av en orm. Den blev inskriven. Hunden alltså.
  • En hund med en ful livmoderinflammation. Inskrivning och operation.
  • En hund med misstänkt diskbråck. Den hade så ont, stackarn. Inskrivning för smärtlindring.
  • En blockhalt (hoppar på tre ben) hund. Röntgen av bogled visade inget. Hem på smärtlindring och tid till ortoped.
  • En hund med konstig feber och kräkning och riktigt fula blodprover. Inskrivning för vidare utredning.
  • En febrig och väldigt hängig katt som skrevs in.
  • En FUS-katt
  • En avlivning
  • En hund som kom remitterad långväga för operation, men som slutade med avlivning istället efter diskussion med djurägaren.
  • En hund med kräkning och diarré med skumma fynd på bukröntgen. Inskrivning för smärtlindring och vidare utredning.
  • En otäck sårskada. Hem efter smärtlindring och antibiotika och åter imorgon för åtgärd.
  • En hund med epileptiforma kramper. Inskrivning för övervakning och utredning.

Nu tror jag inte jag glömt något. Jag är trött i fötterna och i skallen. Jag har ätit ett gäng snickerskakor och nu ska jag trilla i säng. Ska upp med kråkan tidigt imorgon och sen på’t igen.

Jag är så himla glad över mitt jobb! Jag trivs så bra och jag bara älskar det! Trots att det stundtals är hemskt och sorgligt.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid avlivningar. På något sätt försöker jag liksom att distansera mig, men varje gång när jag sitter där med den blå sprutan i handen och är redo att spruta. Då har jag ångest. Då vill jag inte. Jag vill rädda liv, inte “leka gud” och bestämma när och hur ett liv tar slut.

Men ja, samtidigt så tycker jag oftast att det är det bästa för djuret. Inget djur ska behöva plågas ihjäl! Djuren begriper ju inte varför det gör ont eller varför det mår dåligt och jag tror inte heller att ett djur har något begrepp om  den egna döden. Självklart kan de sörja och sakna en vän som dör/försvinner, men min uppfattning är att hundar och katter lever så mycket i nuet att de inte har förmåga att föreställa sig döden.

De som lider är de som blir kvar här, inte djuret.

Men det är bara vad jag tror. Hur ska man kunna veta?! Jag tror att jag gör det bästa för djuret när jag låter det somna ifrån sina plågor. Samtidigt gör jag djurägarna så förtvivlat sorgsna och rent förtvivlade. Och det skär i hela mig.

Det känns fel att sitta där med makt över liv och död. Det känns fel att göra en medmänniska så illa. Samtidigt känns det rätt att göra djuret den tjänsten. Oftast.

Ja, det är inte alltid lätt att vara djurdoktor.

Yay

Idag känner jag mig nästan som normal igen. Tja, så normal en sån som jan kan känna sig, vill säga…

Kl 11 åker jag mot jobbet. (Lyxen i att få åka i Saaben istället för i den lilla Yarisen! Bara en sån sak som AC!) Jag jobbar på akuten 12-20.30, så se till att hålla era djur friska eftermiddag och kväll om ni bor i regionen!