Hästtjejen

Igår när jag var på jobbet var kråkan och pappan hemma. På eftermiddagen var de ute och skrotade omkring på gården.

När de kom till stallet var en av hästarna iordninggjord för en ridtur.

Gissa vilken lien tvååring som fick sitta upp och rida?!

Mhm, just det!

Hon har visserligen suttit på en häst en gång, men den hästen stod still. Nu gick hästen. Ett helt varv runt gårdsplanen gick hästen. Med kråkan på ryggen.

Ungen var totalt salig, enligt uppgift. Satt med ett stort flin från öra till öra. Andäktig. Kunde knappt andas av lycka.

Sen tog kråkans ridtur slut och det var ett annat barns tur. Barnet som hästen var iordningställd åt. En släkting till hästägaren.

Då blev et stor sorg. Landssorg, allra minst. Sorg a la jordens undergång.

Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli.

Den dagen vi köper ett eget hus med egna uthus som man kan ha till stall, så måste ju kråkan få en egen liten ponny. Det står helt klart efter idag. Då har mamman ett svepskäl att skaffa sig en häst, hon också.

Tänk – mamman och kråkan på ridtur ute i skogen. Kråkan på en shettis eller ett russ. Mamman på en nordsvensk eller nåt sånt. (Helst vill jag ju ha en dressyrhäst, men jag inser att jag varken har tiden eller pengarna att lägga på en häst av den kalibern jag vill ha.)

En egen liten ponny, det vore nåt, det! Lilla hästtjejen!