En ny

Idag var vi på Leos Lekland i Uppsala. Jag satt och tittade på och vaktade kråkans mjölkglas medan pappan och barnet röjde järnet i nästan två timmar.

När jag satt där och spanade efter mina finaste, fick jag syn på en familj med en relativt nyfödd liten knodd som sov mot sin mammas bröst.

Och då blev jag så innerligt sugen på ett syskon till kråkan! Det liksom värkte i mig efter att få hålla i en sån där liten, liten människa och snusa i håret. Den där bebislukten… De där små, små ljuden från den där lilla, lilla människan.

Men, ja. Vi får väl se. Jag är inte purung och det börjar bli lite småbråttom om vi ska hinna med en till. Men just nu är det inte läge…

PS. Ryggen är bättre idag. Kan röra mig nästan som vanligt och det är bara vid vissa rörelser eller om jag varit stilla en längre stund som jag har rejält ont. Klarat mig utan smärtstillande och Paraflex idag, men jag kommer ta Paraflex innan jag sover, för jag bår alltid ont på natten. På torsdag ska jag jobba! Jippie! DS

Oändligt

En tanke slog mig härom kvällen.

Jag undrar om alla föräldrar älskar sitt/sina barn lika mycket som Kärleken och jag älskar Elvira.

Förmodligen.

Kanske inte alla, då skulle inga barn fara illa. Men de allra flesta. De allra flesta skulle göra vad som helst för sitt/sina barn. Hoppa framför tåget, om det var vad som krävdes.

Och så tänker man på alla barn som finns i världen och på alla föräldrar. Tänk så oändligt mycket kärlek det finns i världen!

Varför kan vi inte ta tillvara på all den där kärleken?! Varför inte låta den styra istället för all ondska och alla hemskheter?! Det måste ju finnas oändligt mycket mer kärlek än hat i världen! Ändå låter vi hatet, föraktet, vreden och respektlösheten styra.

Människan är ett underligt djur.

Men jag gillar tanken, jag tycker om att tänka den. Tanken på att alla föräldrar älskar sina barn lika mycket som vi älskar kråkan. Tanken på all oändlig kärlek vi omges av!

Oglad

Nej, jag tog mig inte till jobbet idag. Jag klarar mig inte utan Citodon och Paraflex än och då kan/bör/vill jag inte köra bil. Dessutom tror jag att jag skulle fucka upp totalt på jobbet iom att jag inte kan röra mig många meter och de få metrarna jag kan röra mig går inte så snabbt.

Det känns så jävla pissigt! Förbannade k*ksugarrygg!

Jag ser chansen till förlängning på vikariatet flaxa iväg och arbetslöshetsmolnet hänger tungt och vattensjukt ovanför mitt huvud. Jag vill INTE bli arbetslös igen! INTE, INTE, INTE!

Att ha en lön är guld! Jag har betalat mina räkningar och satt in pengar på matkontot. Jag har satt in 5000:- på sparkontot och har ändå 3000:- kvar på lönekontot! Ni inser inte vilken lyx det är efter att ha gått flera tusenlappar back varje månad i ett halvår!

Nu siktar jag på att vara tillbaks på jobbet på torsdag. Det känns rimligt.

Jag har gråtit mest hela dagen idag. Av ilska, besvikelse och … ledsenhet. Varför kan jag aldrig få ha det bra några längre stunder? Varför är det alltid något som ska fucka upp mitt liv?!

Jag är så innerligt glad att jag har min Kärlek och min lilla kråka. Utan dem hade jag varit färdig att ta med mig en snara ut i skogen vid det här laget. Nä, inte riktigt, men ni fattar.

Kärleken tar hand om mig och om kråkan och däremellan springer och styrketränar han. Jag fattar inte hur han orkar. I lördags köpte han hem pizza, godis, chips, glass och läsk till mig där jag låg (ligger) i soffan och tyckte (tycker) synd om mig själv. Igår bjöd han på frukost bestående av amerikanska pannkakor med blåbär och lönnsirap. Kaffe och juice också, såklart. Han lagar mat och tvättar tvätt och städar och byter blöjor och fixar disken. Dessutom orkar han vara go och rar mot mig och kommer och klappar och pussar på mig med jämna mellanrum.

Något gott måste jag gjort som landat ett sånt kap! Snygg, sexig och fin på alla sätt – från insidan och ut.

Därför beställde jag hem en bukett blommor till honom idag.

Jag önskar att det fanns ett sätt att visa och förklara för honom hur mycket han betyder för mig, hur oändligt mycket jag älskar honom. Den här defekta kroppen älskar hans perfekta kropp till evigheten och tillbaks igen!

 

Bitterheten

För ett halvår sedan köpte jag biljetter till Kentkonserten som går ikväll utanför Uppsala slott.

Sedan dess har jag sett fram emot detta. Sparriskotten och jag – fyrtornet och släpvagnen, Piff och Puff, Helan och Halvan.

Det händer aldrig något roltigt i mitt liv nu för tiden. Senast jag gjorde något kul var när jag var på Bloggminglet för tre månader sedan.

Men idag klarar ryggen i princip bara horisontalläge, trots Citodon och Paraflex och kryckor.

Bitterheten!

Det är helt enkelt inte meningen att jag ska få ha kul. Det är tydligt, det.

Det är en himla tur att jag skrattar varje dag ändå, jag har ju världens härligaste lilla tvååring som är full med bus, upptåg och spännande resonemang.

Idag tillexempel. Då fick hon för sig att ekollon är en delikatess. Jag hade kravlat mig in i duschen när pappan kom upp och med panik i rösten berättade att Elvira ätit ekollon i ett obevakat ögonblick.

Bara att ringa 112 och begära giftinformation. Tydligen ingen fara, hon hade bara ätit ett.

Det är spännande varje dag!

Giltigt förfall

Jag tänker inte ens be om ursäkt för mitt klena bloggande. Den här gången har jag nämligen giltigt förfall.

I onsdags kväll när jag klev in i bilen efter att ha stannat och handlat halvägs från jobbet knäppte det liksom till i ryggen. Det gjorde inte så ont, det kändes mer som elektricitet som gick från ryggen och ner i vänsterbenet.

Jag fortsatte att köra hemåt och ju närmre hemmet jag kom, desto ondare i ryggen fick jag. Ont, ondare, knallont! Och sen började vänsterfoten liksom kännas som sockerdricka.

Jag kravlade mig ur bilen hemma, kravlade mig vidare in til soffan och där låg jag. Zeh pain! I haz it!

Ett samtal med sjukvårdsrådgivningen senare och en ambulans var beställd. Lustgas vid förflyttning till bår.

Det var den längsta färden någonsin in till Uppsala, den måste pågått i timmar!

Efter en summarisk undersökning av en ortoped missinassen (undersökningen bestod i ärlighetens namn mest av anamnesupptagande och symtombeskrivning samt ett konstaterande av att vänsterfoten inte riktigt vill vara med på tåget) fick jag diagnosen diskbråck.

Jaha, liksom.

Okej.

Ett par Citodon innanför västen och jag dog inte av smärtor när jag låg ner längre, men det här med att stå och gå…. Men skjuts hem med mig med ett recept på Citodon. Jag grät av smärta när jag försökte knöla mig in i taxin. Jag var hemma kl 4 på morgonen.

Igår ringde jag vårdcentralen och frågade efter kryckor och kanske något muskelavslappnande. Idag hämtade jag kryckor och lite Paraflex.

Paraflex är bra skit! Jag försökte klara mig på bara det, eftersom jag mår illa och blir förstoppad å det grövsta av Citodon. Men när jag fick psykbryt på psykbryt av minsta småsakerna, insåg jag att lite smärtlindring ändå vore på sin plats. Jag är ingen trevlig människa när jag har ont!

Nu halvligger jag här i soffan, uppallad i en uthärdlig ställning med hjälp av soffkuddarna.

Tro mig, jag har full förståelse för alla diskbråckshundar som skriker rakt ut av smärta! Jag ska skriva in dem alla för smärtlindring (om de inte behöver opereras akut, vill säga)! Jag önskar att jag själv hade blivit inskriven för typ morfinpump eller nåt, för det var fan inte kul att försöka få in den här defekta kroppen i en taxi (eller ur taxin för den delen) och sen upp för en backe, upp för yttertrappan och sen upp för trappan till sovrummet och sen klä av sig och sen i säng. Kallsvetten rann och tårarna med!

Sen är det inte helt enkelt att vara mamma till en tvååring som är mer vild än tam och som är väldigt mammig när man är defekt heller. Bära barn är bara att glömma och det kan kråkan inte förstå. Alls. Men hon har insett att mamman inte kan jaga efter henne och bära hem henne när det är färdiglekt hos stadsbarnen som hyr stuga på gården! Dum är hon inte! Utnyttjar sin handikappade mor å det grövsta!

Men det förlåter jag snabbt när hon kommer och vill blåsa på mammas rygg.
- Lilla båsa mammas jygg. De äj baja myggan på mammas jygg.
Ja, om det vore så väl, att det bara var en mygga på mammas rygg…
Idag tyckte hon att mammas rygg skulle ha Bamseplåster. Kråkans tå hade nämligen fått Bamseplåster, eftersom hon skrapade upp ett litet, litet sår och när hon fick se såret hävdade hon att det kom “MASSA BOOOOD” och då måste man ju ha plåster! Och eftersom mamman har ont i ryggen har mamman säkert en “MASSA BOOOD” på ryggen och då måste man ha plåster, så blir det bra igen. Hon resonerar så bra, min lilla tvååring!

Men nu går det bättre, det gör det! Paraflex och Citodon i skön kombo och jag lullar runt här och är torr i käften som en gammal pundare.

På måndag hoppas jag vara tillbaks till jobbet. Om jag kan ta mig dit, vill säga. Det känns inte så lämpligt att kombinera de här medicinerna med bilkörning, så jag bör nog vara så pass smärtfri utan mediciner att jag inte mördar djurägarna och/eller djuren och/eller kollegorna innan jag försöker mig på att jobba igen.

Med kryckor borde det gå – stå kan jag ju. Det är bara själva förflyttandebiten som är svår samt att ändra ställning från stående till sittande till liggande och tillbaks igen.

Nä, om man skulle ta och svälja huvudet och byta kropp, kanske?!

Dags igen

Då var min ledighet över för den här gången. Jag tycker jag jobbar mycket för att bara ha en 70%-tjänst ;) Dessutom ringde de och ville att jag skulle jobba både igår och idag, men jag känner inte riktigt för att jobba tolv dagar utan att ha ledigt. Det hade ändå inte gått, eftersom dagis är stängt.

Två lediga dagar är till ända. Gissa vädret? Grått, regn, blåst. I helgen när jag jobbade? Sol och varmt. Nu ska jag jobba onsdag, torsdag, fredag, så ni som har semester kan ju passa på att njuta av vädret…

Imorgon ska jag jobba kväll (12-20.30) på akuten, sen är det dagpass torsdag och fredag. Kärleken har semester till slutet av augusti. Dagis har semesterstängt.

Tur att jag älskar mitt jobb – jag jobbar hellre än har semester och är ledig!

För övrigt är det löningsdag imorgon! Jag älskar att få lön! Det är inte särskilt många slantar med tanke på att jag som sagt bara jobbar 70% och eftersom jag pendlar så långt blir bensinräkningarna helt enorma. Men det är en härlig känsla att känna att jag gjort rätt för mig, att jag faktiskt gjort mig förtjänt av de där små slantarna. Ibland blir det till och med någon hundring över efter att jag betalat räkningarna. Då kan man tro att jag köper saker till mig själv. Det gör jag inte. Jag köper saker till Elvira. Med saker menar jag kläder. Jag sparar undan några tusenlappar också. Jag har ju liksom gått back nästan 100 000 de senaste två åren. Så. Att…

På tal om saker! Gissa hur sugen jag är på att köpa en sån här till kråkan?! Ungefär hur sugen som helst!

Trist bara att den kostar 900 spänn!

MAMMMMAAAAA!

Jag har jobbat i helgen. Inte så mycket eller så hårt, men det har ändå tagit på krafterna.

Upp tidigt som fan (8½ mil enkel resa och starttid 7.15) och sen stå i snålblåst men sol och huttra och samtidigt kisa mot solen i fyra timmar gör att jag i lördags hade migränkänning och idag dragits med grymmaste huvudvärken precis hela dagen och inga piller alls hjälper.

Jag somnade runt 20 igår kväll och sov tills kråkan vaknade 9.30 i förmiddags.

Vi har varit på Leos Lekland idag. För en lyckad dag för litet barn! Hon sov inget på lunchen eftersom hon vaknade så sent, sen var det fullt ös medvetslös inne på leklandet i  ett par timmar. Det var som om hon fastnade på högsta växeln med plattan i mattan. Det var ett sjå att försöka hänga med i svängarna. Frågan är vem som var svettigast – barnet eller mamman.

Vi har åkt rutschkana trehundrafemtiotolv gånger, klättrat i och ur bollhavet etthundratjugofjorton gånger men sen hittade jag en liten avdelning där jag vågade släppa kråkan själv utan att vara rädd att hon skulle slå ihjäl sig, så jag fick vila en stund.

Det protesterades en del när vi skulle åka hem, men hon var så trött att hon liksom kom av sig.

Hon somnade till en liten stund (max en kvart) i bilen på väg hem.

Fixa iordning middag och äta, sen lite välling och sagoläsning på det innan det var dags att hoppa i säng.

Man tror lätt att barnet ska somna som en klubbad när hon är så trött efter en heldag på lekland och ingen sömn. Men nu är vi inne på andra timmen av “MAMMMAAAA!” varannan sekund.

Giv mig styrka och tålamod! Inget blir bättre av att jag vrålar tillbaks, men hela mitt inre vrålar “HÅLL TYYYYYST JAG ORKAR INTE HÖÖÖRA DITT GNÄLL OCH TJAAAAAAT FÖR HELVETES ALLA JÄVLAR!”

Jag antar att det är huvudvärken i en härlig kombo med mensvärk och PMS som gör mig till detta monster.

Giv mig styrka!

Sov nu, skruttbarn!

Fel tid

Lika roligt som det är när jag kan hjälpa ett djur och jag känner att jag gör ett bra jobb, lika jäkla usel känner jag mig när jag missar något. Särskilt när jag missar något som jag verkligen INTE BORDE ha missat.

Jag varken vill, kan eller får skriva så mycket om mitt jobb och mina patienter, men idag känner jag mig som den uslaste jävla veterinären ever born. BLÄ!

Helst vill jag dra täcket över huvudet och aldrig mer jobba. Skäms gör jag! Skäms riktigt, riktigt mycket!

Okej, får jag en anmälan på mig, så får det vara hänt, jag vet att jag gjort fel och jag är den första att erkänna att det var dumt och klantigt. Jag önskar det var onsdag kväll igen – då skulle jag göra om och göra rätt! Kan man anmäla sig själv?

Om inte annat örfilar jag upp mig själv å det grövsta!

Åh, jag mår så dåligt över det här! Gråtfärdigt dåligt!

Men jag inser också att det är “fel” tid på månaden. Och jag vet också att när mensen är ett par dagar sen och jag är extra labil, så kommer det bli några jobbiga dagar med syndafall och svimningsont.

Men på måndag kommer det förmodligen kännas bättre igen. Hoppas jag.

PS. Jag ska söka jobb i radion på polisen. Sista dag att skicka in ansökan är sista aug, då borde jag fått reda på om jag får vara kvar här eller inte. Radiooperatör, det vore nåt, det. DS

Utseende

Åh, jag har så svårt för djurägare som sätter djurets utseende före hygien och välmående!

Vad jag menar?

Nästan alla som kommer till oss på akuten blir rakade en liten ruta på ett framben där vi sätter en permanentkateter. Dels tar vi blod från katetern, eftersom de flesta som kommer till oss visar symtom som kan utredas genom att vi kollar på olika parametrar i blodet. Dels kan man ge läkemedel genom katetern. Det är inte alltid det behövs, men det är väldigt smidigt att göra så, för OM man i ett senare skede kommer på att djuret kanske behöver dropp eller läkemedel, så slipper vi sticka djuret igen. Vi försöker att stressa djuret så lite vi kan i en redan stressande situation.

Anledningen till att man rakar en liten ruta innan man sticker är enkel: HYGIEN!

Oavsett hur kort djurets päls är, så samlas det oändligt mycket bakterier däri. Vi rakar bort päls som nästan inte finns, för att få det så rent och hygieniskt som möjligt. Sen tvättas området med sprit innan vi sticker in kanylen.

Sen finns det de djurägare som verkligen bara VÄGRAR att få den där lilla rutan rakad på benet. Oftast är det ägare som håller på med utställningar.

Naturligtvis respekterar vi det, det går för det mesta alldeles utmärkt att lägga en permanentkateter trots tio centimeter lång päls på benen. Många tycks nämligen tro att vi rakar för nöjes skull, för att vi inte kan se eller känna kärlet annars. Så är det alltså inte. Vi vill helt enkelt inte föra in snuskiga bakterier i blodet på ditt djur!

Och är det så att man av någon anledning inte får i en kanyl just på grund av att man inte känner eller ser kärlet, så finns det faktiskt djurägare som hellre ser att djuret är utan behandling.

Naturligtvis finns det gränser där, även för oss. Är det en riktigt skitdålig patient som är döende, så övertalar vi djurägaren att raka ändå. För de patienterna måste verkligen rakas, de har ofta så lågt blodtryck att man knappt ser eller känner kärlet om man inte får raka och sprita oavsett hur mycket man stasar. Är det riktigt illa sätter vi en CVK i halsen istället, det kärlet missar man inte oavsett!

Men ja, jag undrar lite hur man är funtad när man väljer sitt djurs utseende framför dess bästa!

(Sen ska vi inte gå in på alla “missbildade” raser som lider hela livet på grund av en allt för extrem avel. Don’t even go there, säger jag, för då slutar jag aldrig!)