Sol och varmt…

… och då ska jag åka och jobba. Det slår aldrig fel. Det är rent av ironiskt! Är jag ledig: ösregn. Ska jag jobba: solsken.

Så ni som hoppas på sol och varmt i helgen kommer bli glada: jag ska nämligen jobba.

Just nu sitter jag och ångrar lite smått att jag tackade ja till jobb i helgen. Tänkte inte på att jag jobbar 14-22.30 på fredagen och sen förväntas börja 7.15 på lördagen… Ska vara besiktningsveterinär på en utställning och till utställningen tar det mig dryga timmen att köra. Så. Att.

Men det kan ju bli kul att få träffa friska djur som omväxling.

Igår jobbade jag 16-24. När jag kom var det ett journalställ fullt och det andra journalstället hade ett par journaler i. Det hade varit kaos på dagen.

Det var liksom bara att hugga i och börja beta av. Jag jobbade och svettades, men det var långt ifrån så kaotiskt som det varit på måndagen. Inga akut supersjuka/döende. Några hältor, nåt skärsår, nån kräkning, en kramphund, en anemi, ett infekterat operationssår. Det flöt liksom på.

När klockan började närma sig midnatt var journalstället tomt! Jag kunde sluta i tid! För tio minuters övertid räknas faktiskt inte!

Nu har jag sovit en stund på förmiddagen efter att ha lämnat kråkan på dagis. Jag har skrotat en stund i trädgården och nu sitter jag och äter lite innan det är dags att fara mot jobbet för ännu ett 16-24 pass.

Imorgon är jag ledig. Då kommer det regna. Så passa på att nuta av solen idag, folks!

Statusuppdatering

Jag har inte gått och dött. Tvärtom. Jag har bara inte haft så mycket att skriva om. För ärligt talat, hur kul är det att läsa om “idag har Elvira ätit fem skivor korv och bajsat tre gånger” eller “när jag vaknade i morse var det fint väder, men sen började det regna och åska”?

Inte särskilt va?!

Jag har bara hängt med kråkan mina fyra lediga dagar. Det är visserligen inte så bara, men ni fattar. Inte så spännande.

Idag var det så dags att jobba igen.

Och SOM jag har jobbat!

Jag skulle vara på akuten 7.30-16.30. Det hela började ganska lugnt, om än en smula rörigt innan vi fick koll på alla journaler.

Runt 10.30 kom hela regionens alla djur indrösande genom dörren. Jag lovar! Fy för satan, så mycket sjuka djur det finns! Och alla blir tydligen sjuka precis samtidigt också. De har inte ens den goda smaken att bli lite lagom sjuka, nej de ska bli döende. Alla samtidigt.

Jag höll på med en skruttig gammal katt som inte ville äta och en hund som står på kemoterapi som hade hög feber och en tik som inte fick ur sig sina valpar.

Då dräller det in en hund som fått i sig etylenglykol. Dvs kylarvätska. Dvs JÄTTEDÅLIGT att få i sig! Bara att kasta in hunden på ett rum, fort som fan få i hunden mat och apomorfin och få den att kräkas, in med en kanyl (lättare sagt än gjort) och ut med blod.

Nånstans mitt i där blir jag haffad av en receptionist som ger mig en journal på en liten hund på två kilo som blivit sparkad i huvudet av en häst och varit avsvimmad och kräkts blod.

Inga lediga rum – ta en avlivad katt från ett av rummet, bära den i famnen till en bår och lägga den där för vidare hantering, sprita av undersökningsbordet, in med sparkad hund, snabb undersökning, fan pupillerna reagerar inte som de borde, i med 20 ml Mannitol, springa till CT, höra om vi kan köra en helkropps-CT typ NU, springa in till hunden med kylarvätskan, rota runt i kräkset på jakt efter kylarvätskespår utan framgång, in till den sparkade hunden, säga att vi ska göra en helkropps-CT, hysta in hunden på CT och chockad matte till röntgenväntrummet, in till valptiken och undersöka igen, ge ytterligare oxytocin, kolla om provsvaren till den skruttiga gamla katten kommit, det har de inte, skriva in kemoterapihunden och diskutera behandling med vårdveterinären (som undrar om inte jag kan diskutera den patienten med specialisten – ba NÄ, LESSEN, MÅSTE SPRINGA!) Upp till röntgen där CT’n är klar, kolla lite snabbt på bilderna om något uppenbart syns, det gör det inte, ut och prata med matte, in till labb och kolla om etylenglykolprovet kommit, det har det, hunden har etylenglykol i hyfsad mängd i blodet, OBRA, prata med chockad/orolig/ledsen husse, läsa på om koncentration av etanoldropp och beställa kompletterande blodprover, skriva in kylarvätskehunden, prata med husse, in till valptiken, prata ekonomi (oförsäkrad), besluta om snitt, kommer ut till en sköterska som sliter in mig på ett rum där en katt ligger och nästan självdör av oklar anledning. Är i princip komatös, iskall, likblek, prata ekonomi (oförsäkrad), mycket avvaktande prognos oavsett anledning till sjukdom, lämnar djurägare att smälta infon och prata ihop sig, in till sparkad hund som sitter med radiologen och går igenom CT-bilderna. Radiologen hittar heller inga synliga skador eller pågående blödningar, andas ut, fixa med inskrivning och ordinationer till sparkade hunden, in till den självdöende katten, prata mer med de chockade djurägarna som har tusen frågor som jag inte kan svara på, känner att de nog behöver mer tid att smälta infon, komma på att jag glömt den gamla skruttiga katten som väntar på blodprovssvar, kollar journalen, har fått blodprovssvar, rådfrågar kollega, pratar med husse, skickar hem katt med behandling och hoppas den kommer igång, in till självdöende katt, mer eller mindre övertalar djurägare att vi måste ta bort katten, helst nu, genast. Ordnar med avlivningstillstånd, fixar med betalning, avlivar. Just ja, nånstans där i röran, så avlivade jag en skruttig gammal hund också. Och letade efter 20ml-sprutor och Plegicil som inte fanns ute på polikliniken, så jag fick springa in och hämta på operation. Gånger två. Eller om det var tre.

Sen kan jag äta lite. Och andas.

När det var som värst räckte whiteboardtavlan inte till att skriva upp patienterna på. Journalställen (båda två) var fulla och det bara fortsatte ramla in patienter, den ena sämre än den andra.

Helt. Sinnessjukt!

Visst har det varit kaos tidigare, men dagens kaos slår alla befintliga rekord!

När jag gick hem (en timme för sent) var det “bara” 1½ journalställ fyllt.

Inte vet jag varför alla bestämde sig för att äta kylarvätska, bli sparkade av hästar, bli dödssjuka, bli aphalta, få blodiga diarréer, få hög feber, ha sönder sina ögon och inte få ur sig sina valpar just idag.

Det var riktigt skönt att gå hem!

Det var helt galet, men samtidigt kul. Action! Konstant adrenalinpåslag och svettfläckar på ryggen. Jag har räddat liv och gjort nytta! Yay!

När jag kom hem stod Kärleken och kråkan nere vid grusvägen och väntade på mig. Lyckan total! Min underbara familj! Jag hann knappt stanna bilen innan jag kastat mig ut för att kramas och prata med kråkan.

Mitt liv är alldeles komplett och perfekt! Jag har allt jag någonsin drömt om! Jag önskar att det alltid kunde få vara såhär – ett jobb som jag älskar och ser fram emot att åka till varje dag, en familj som jag älskar mer än livet självt.

Jag önskar att det där svarta molnet “arbetslöshet” inte skymtar där vid horisonten. Halva sommaren har gått. Halva mitt vikariat har gått. Jag vill inte sluta. Jag vill aldrig sluta!

Om hen där uppe skulle få för sig att skicka en ljungande blixt ner i mitt huvud här och nu så att jag föll död ner, så skulle jag dö komplett lycklig och tillfreds (om än utmattad)!

Jag har allt jag någonsin önskat och drömt om. Jag vill alltid ha det kvar! Inget mer, inget mindre. Bara precis såhär. Perfekt.

Sovmorgon

Idag tog Elvira sovmorgon! Hon vaknade inte förrän 9.15! Det är rekord!

Hon somnade 19.15 och jag somnade typ trekvart senare. Jag vaknade runt 23 surfade runt en stund och gick sen och la mig och sov vidare. Som en sten har jag sovit.

Det var inte bara jag som behövde sova, tydligen…

Ja, men eftersom kråkan vaknade så himla sent, så blev allt förskjutet. Lunch åt vi kl 12 istället för kl 11. Det var ett himla gnäll och gnöl, så jag gjorde ett försök med lunchvila. Hon låg i sängen i en halvtimma/trekvart och pratade och bökade, sen ville hon komma ner.

Enligt henne själv sov hon en liten stund, men det måste då ha varit en väldigt liten stund.

Nåja.

Utan lunchvila blir eftermiddagen en smula… spännande. Kan man säga. Humörsvängningar å det grövsta! Efter middagen var hon så trött att hon raglade omkring. Hon ville så gärna blåsa såpbubblor och när hon var på väg ner för trappan, så trillade hon baklänges ner. Som tur var så stod hon på näst nedersta trappsteget, så hon gjorde inte illa sig. Sen påstod hon att det var såpbubblorna som puttat henne ner för trappan.

:D

Innan jag fick på pyjamas och borstat tänderna, alltså! Hysteriskt skrattande så att hon kiknade slog över i hysteriskt gråtande så att hon tappade andan inom loppet av ett par sekunder.

Hon erkände att hon var trött och ville gå upp och sova. Jag tror hon hann somna innan jag la ner henne i sängen. Men hon var lite ledsen över att pappan inte hann komma hem innan hon skulle sova.

Han åkte hemifrån kl 6 imorse, började jobba 7. Nu är klockan 19.30 och han har fortfarande inte kommit hem. Stackarn! Han påstår att han jobbar över. Jag hoppas att det är det han gör…

Å andra sidan behöver inte jag ha så dåligt samvete när jag jobbar över i fortsättningen…

Jag måste erkänna att även jag är lite trött efter en intensiv dag med kråkan. Det tar på krafterna att försöka hålla henne på hyfsat humör en hel dag!

Det kom ett brev…

… till mitt fack på jobbet:

Bästa Mysan!
Vill verkligen tacka dig innerligt för din hjälp igår. Det blev en värdig avslutning på M’s lidande. Visst har man gråtit över detta, men hon har nog skönast nu, när hennes plåga är över.
Tusen kramar till dig, Mysan, för vänligt bemötande!
Hälsningar M.A.

Det är inte utan att jag blir rörd och lite tårögd.

 

Sova och jobba

Det är det enda jag hinner med nu för tiden.

En typisk dag:

  • Upp 7.30 med kråkan. Fixa frukost, klä på, borsta hår, leka litegrann
  • 9.30 åker vi till dagis
  • 10 är jag hemma igen och slänger mig på soffan och sover till 11. Men först fixar jag iordning lite hemma, hänger tvätt, plockar undan och sånt.
  • Jag kör till jobbet kl 11
  • Stämplar in strax innan kl 12
  • Jobba som en tok till 20.30, har tur om jag hinner ta tio minuters rast och äta en macka eller så. Att sitta ner är inte att tala om.
  • Jobba ibland över, sist slutade jag inte förrän 21.30 och hade kunnat jobba ett par timmar till om jag bara orkat.
  • Hemma tidigast 21.30
  • Varvar ner och pratar med Kärleken om dagen, pussas och kramas lite. Kollar mail.
  • I säng runt 23
  • Upp mellan två och fyra gånger under natten till kråka som vaknat
  • Morgon 7.30

Så rullar det på.

Det är tur att jag fullkomligt älskar mitt jobb och nästan blir tårögd när jag tänker på hur underbart det är att ha ett jobb och hur underbart det är att jag har just det här jobbet.

Det händer något

När man blir förälder händer det något med en.

Alla har väl hört det förut, att livet aldrig mer blir sig likt. Visst är det så, men man ändras som person också. Hela ens världsbild ställs på ända.

Sen Elvira kom, så har hela min tillvaro ställts upp och ner. På ett bra sätt. Tror jag.

När man blir förälder (och med man, menar jag jag, men jag tror att det gäller föräldrar i stort, faktiskt) blir avkomman det allra viktigaste i livet, allt annat är sekundärt.

Så länge Elvira är glad och nöjd, så är jag det. I princip. Om jag får mat kvittar lika, bara hon får det. Om jag så måste gå klädd i trasa och lump och äta sopor, så kommer jag alltid ha råd att köpa ordentlig mat, frukt och ordentliga kläder till henne.

Om jag ska hämta henne på dagis, så är det det jag ska göra och inget annat. Inte jobba över. Fast det beror ju såklart på hur länge hon varit på dagis den dagen och hur länge dagis har öppet.

Men slutar jag 16.30 och ska hämta henne 17.30 och hon har varit där sen 7 på morgonen, så slutar jag 16.30 och inte en minut senare! Jag skiter i om patienter får vänta eller om kollegan får en eller ett par patienter extra. Jag ska hämta mitt barn på dagis! Punkt slut.

Man (jag) blir nästan hänsynslös.

Men det kanske är på tiden, för jag är alltid den som ställer upp, jobbar över, jobbar extra. Tar in patienter extra för att de ska slippa vänta och för att kollegan/kollegorna ska slippa jobba över eller jobba häcken av sig.

Jag har inte hamnat i den situationen än, att jag skulle behöva jobba över när jag måste hämta på dagis. Men när den dagen kommer, för det kommer den att göra, så kommer jag att säga nej. NEJ! Jag ska hämta mitt barn från dagis. Punkt.

För Elvira är det allra viktigaste i livet! Allt annat är sekundärt, om än inte oviktigt.

Det må låta som en klyscha, men jag tror att det är alldeles sant att man inte kan förstå det där förrän man blir förälder själv. Jag tror verkligen inte att man kan föreställa sig hur fundamentalt annorlunda man blir i sina prioriteringar förrän man blir förälder själv.

Inte okej

På eftermiddagen idag på jobbet, så ringer Kärleken. Han sitter fast på polisstationen i den mindre staden. Han var där med sin chef och rapporterade en rattfyllerist och skulle inte hinna i tid till dagis. Han bad om numret till dagis så att han kunde ringa dit och säga att han skulle bli sen.

Själv satt jag ju fast på jobbet och det tar mig oavsett dryga timmen till dagis från jobbet.

Sen ordnade chefen det så att en kollega till Kärleken fick åka (på övertid) från Uppsala till byn där dagis ligger med sin privata bilbarnstol. Där mötte Kärleken upp honom, med polisbil i full mundering, och hämtade kråkan på dagis.

Sen fick hon åka till polisstationen i den lilla staden och sitta där en halvtimme och vänta på att chefen skulle rapportera färdigt. Sen åka polisbil till Uppsala, vänta på att pappa byter om och sen åka privata bilen hem.

De var hemma runt 19.30.

Då har kråkan alltså inte ätit sedan kl 14.30 då det är mellis på dagis. Jo, lite frukt hade hon fått.

Det är fan inte okej!

I vanliga fall är det middag runt 17-17.30 och läggdags kl 19. Nu blev det middag runt 20 istället.

Tur att vi har väldens bästa unge som inte gnällde särskilt över det.

Kärleken gjorde allt som stod i sin makt för att lösa det, men chefen ordnade det på det här viset, istället för att bara skicka hem Kärleken och låta någon av poliserna i mindre staden köra chefen tillbaks till Uppsala igen.

Eventuellt är det en chef som kommer få sig ett samtal från en något uppretad mamma imorgon!

Slaveri

Alltså, jag är ledsen, men jag orkar bara inte uppdatera någe nu.

Klockan är 23 och jag är nyss hemkommen från en helvetes eftermiddag/kväll på akuten. Jag har jobbat som en galärslav! Jobbat och svettats, svettats och jobbat. Efter sex timmar var jag tvungen att gå på toa och kissa, annars hade det hänt en olycka.

Ungefär en timme innan jag skulle ha slutat, så slutade min hjärna att fungera. Den brann upp, helt enkelt. Kortslutning. Jag kunde knappt prata, än mindre tänka eller stava.

Jag kastade i mig maten på tio minuter och jobbade över en timme. Ändå fick jag lämna ett helt journalställ fullt till nattveterinären.

Helvetes alla jävlar, så många sjuka djur det kan finnas i världen! Och alla ska bli sjuka samtidigt, tydligen.

Nu är jag så slut att världen går i vågor.

Lite sömn och sen på’t igen imorn!

Inkasso

Jag kom på att jag ju glömt berätta för er om ett brev jag fick i veckan.

Det var ett brev från Intrum Justitia, ett inkassokrav. Det var adresserat till mig, mitt namn, min adress. I kravet stod det att jag är skyldig Shurgard i Uppsala 11 300-nånting kronor för ett förrådsutrymme som jag tydligen hyr där.

Ba WTF!

Jag har aldrig någonsin haft med Shurgard att göra. Aldrig. Never. Ever.

Lite hjärtklappning, kallsvett och skakningar får man allt när det hotas med kronofogde och betalningsanmärkningar och jag vet inte vad. De hade lika gärna kunnat hota med ett gäng HA-medlemmar utrustade med cykelkedjor och järnrör, det hade inte gjort mig mer nervös.

Jag började med att ringa Shurgard i Uppsala. Det är inte jättelätt att prata i telefon när man samtidigt ska ha koll på en illbattig tvååring. Men det var inte så att jag ville vänta och se vad som händer heller. Om vi säger så.

Jag fick prata med en väldigt trevlig man vid namn Björn (hej Björn, tack för hjälpen) som började med att fråga vad det står för namn på inkassokravet. Lilla Mysan, säger jag, Jaha, han knappar en stund på datorn. Vad har du för adress då? Långt Ut På Landet 4, svarade jag. JaaHaa?! hummade han och lät en smula frågande.

Men.. JaHA, kom det igen efter en stund. Vad har du för personummer då? Jag rabblade alla siffrorna. MÄH! Vad har de nu hittat på på Intrum Justitia?! Någon har gjort något alldeles knäppt, jag begriper inte! utropade Björn. Eller något i den stilen.

Inkassokravet ska till en Lilla Mysan. Men den Lilla Mysan bor på Gatan I Staden 6B i Uppsala och hon har ett helt annat personnummer än du. Ja, jag begriper inte hur de fått till det.

Björn rådde mig att skicka tillbaks kravet till Intrum Justita, skriva med en liten lapp där jag skrev vad som som blivit fel och till vilken adress det ska och även be dem ta kontakt med Björn om de undrar något.

Kråkan har under hela det här samtalet gapat och skrikit i bakgrunden för att hon tycker att mamman är jäkligt trist som pratar i telefon istället för att leka med henne. Hon tjuter även: “Lilla pata pappa fånen, Lilla pata pappa fånen!”

Men lilla hjärtat, det är inte pappa i telefonen, mamma pratar med någon annan! Höhöhö, skrockade Björn.

Så tackade jag och lade på.

Sen funderade jag.

Den enda adressen till Intrum Justitia som stod med på brevet var till deras huvudkontor i Gent, Belgien. Jag tänkte att om jag skickar det dit, så kommer ingen begripa vad som står och sen kommer de kasta brevet och rycka på axlarna åt det hela.

Dåligt för mig!

Så dagen därpå ringde jag istället till Intrum Justitia. Där fick jag tala med Irene (hej Irene!). Hon kunde inte tala om vad som hade hänt och varför det blivit så katastrofalt jättefel. Jag föreslog att det var en semestervikarie som fått för sig att ta upp alla Lilla Mysan i Uppsala län och sen blunda och kasta pil och sen skicka inkassokravet till den som pilen träffar.

Jag menar WTF!

Hur fan går sånt här till?!

Hur har de fått tag i min adress och mitt personnummer?! Ja det begriper jag väl att det inte är så svårt. Men VARFÖR? De har bara valt en random Lilla Mysan eller vad?!

KLÅPARE!

Irene lovade att kontakta Björn och sen återkomma till mig via mail.

Gott så. Har jag inte hört något på… säg, onsdag. Då ringer jag upp igen och då kommer jag inte vara lika trevlig!

För det är FAN inte okej att få ett inkassokrav på en halv förmögenhet för något som jag aldrig haft, inte har och aldrig kommer skaffa!