Färgblind

Jag trodde att kråkan skulle stirra på mig i morse när hon vaknade. Ja, på mitt röda hår, alltså.

Vi gick upp, fixade frukost, klädde på oss, kollade lite på bolibompa, borstade kråkans hår och satte upp det med två hårspännen så att det inte ska hänga ner i hennes ögon.

Hon ville gärna titta i spegeln när hon hade hårspännena på sig och hon tittade och tittade.

Sen gick vi upp på hennes rum och lekte lite. Då tyckte jag att det var dags att uppmärksamma barnet på mammans stora förändring.

- Elvira, titta på mammas hår!
Hon tittar upp, slänger ett getöga på håret och konstaterar kort:
- Mammas hår buunt, och fortsätter sen leka.

Jaha, liksom.

Brunt?!

Hon är nog färgblind!

Sämre bättre

Här kommer ett bättre, men sämre kort på hårfärgen.

Alltså, det är sämre för att det är suddigt, men det ger en mer rättvisande bild av hur JÄTTErött mitt hår är!

Det tar ett tag innan man (jag) vänjer sig. Jag hoppar fortfarande högt varje gång jag ser mig i spegeln. Men jag gillart. Det gör jag.