Duktig virrpanna

Nu känner jag mig sådär himla duktig igen.

Alltså en hundpatient med initialt mycket skumma symtom. Oförsäkrad. Efter diverse blodprover och undersökningar är vi inte särskilt mycket klokare.

Sen blir hunden plötsligt bara dumpad på mig på akuten en dag när jag hade häcken full med annat. Den var kollad av en ögonspecialist och ögonen var bra nu, men den hade en himla massa andra symtom.

Jag hade i princip ingen anamnes, bara ett konstaterande att hunden inte var blind längre. Jaha.

Så fick jag se hunden och hjälp, vilken sjuk hund! Insatt behandling har gjort den sämre och eftersom den är oförsäkrad kan vi inte göra det som jag vill att vi ska göra (dvs ta ett CSF-prov och köra den i MR-apparaten).

Då står man där med ett val – antingen tar vi bort hunden här och nu eller så chansar vi. Jag chansade på pyogranulomatös meningit och öste på med Azathioprin, Prednisolon och Bactrim.

På vinst och förlust. Vi har ju inte så mycket att förlora. Antingen det eller en död hund.

I måndags var hunden på återbesök och det var inte samma hund! Från att knappt kunnat röra sig, inte kunna öppna eller stänga munnen och vara stel som en pinne till en pigg och frisk hund. (Jag hade bla rabies och stelkramp som diffdiagnoser snurrande i huvudet)Nåja, frisk och frisk… Det kommer bli en lång behandling med antibiotika, kortison och azathioprin. Men den lever och det finns hopp om fortsatt liv.

Den enda som var gladare än jag (och jag var nästan tårögd av glädje) var matte.

Och jag känner mig duktig och kompetent att jag bara höftade till med en pyogranulomatös meningit. Ba sådär.

Ka-tjing!

Skumt samtal

Igår kände jag mig duktig.

Jag satt och fnulade med några ordinationer på jobbet på kvällen när en från receptionen kom ner med en telefon till mig. Hon undrade om inte jag kunde prata med en veterinär på en klinik någonstans i landet som undrade något om någon medicin.

Såna samtal brukar jag bara avsky, för oftast kan jag inte mer än andra veterinärer. Snarare tvärtom.

Men nu var det alltså en veterinär, äldre än jag som det lät på rösten, som hade en hund på sin lilla mottagning ute i busken och den hunden hade ätit råttgift.

Det är en dålig sak att äta! Råttgift slår ut delar av blodets koagulationsförmåga (alltså blodets förmåga att levra sig) vilket gör att man kan få spontana blödningar i hud och inre organ. Ja, råttorna förblöder alltså när de dör av att ha ätit råttgift. Det kan en hund/katt/insert valfritt däggdjur också göra.

Hon hade rotat fram k-vitamin ur gömmorna och nu undrade hon hur mycket hon skulle ge. (K-vitamin reverserar effekten av warfariner som råttgift (oftast) innehåller.)

Hur det nu var, så frågade jag om hunden kräkts upp allt gift.
- Nää, han har inte kräkts.

Regel nummer ett: har hunden ätit något giftigt som inte är frätande eller flyktigt – kräk den. Hur? Ge lämplig dos Apomorfin. Ge lite mat också, så det finns något att kräkas upp.

Jaha, Apomorfin alltså. Ja, det har jag några ampuller av.

Vi räknade ut en dos, kom överens om att ge det k-vitamin hon hade hemma, skriva ut recept på mer och ta tillbaks hunden efter en vecka för att kolla protrombintiden (som är det blödningsvärde som påverkas av warfariner).

En timme senare ringer samma veterinär igen. Hon var så orolig för den här patienten. Den var trött och slö och liksom vinglig.

Den har ju fått Apomorfin. Så. Att.

Tänka sig att lilla jag kan hjälpa en kollega. Det kändes skumt. Jag kände mig väldans duktig och kompetent, en ganska ovan känsla när man omges av idel knepiga och komplicerade fall på jobbet. Men råttgiftförgiftningar, det kan jag!