Ska man göra allt…

… bara för att man kan?

Jag fick en kommentar av Hanna härförleden:
“Min undran är hur du tänker kring att det ska satsas så mycket på djuren, rent medicinskt. Jag brukar titta på djursjukhuset och tänka att, herregud, finns det nån som är hjärtkirurg på djur, eller djur med cancer som ska behandlas osv. Är själv jätteallergisk och har aldrig fått en nära relation till djur och i min familj och släkt ses djur som något som visserligen kan tillföra mycket glädje, men människan värderas alltid högst. Jag förstår ju att alla inte ser det så, på familjeliv finns det människor som skulle rädda sitt husdjur först istället för ett främmande barn från ett brinnande hus. Jag lägger ingen värdering i det hela, alla får tycka och göra som de vill. Men liksom, förstår du hur jag menar? Hur tänker du?”

Det där är någonting man som veterinär får tampas med varje dag. Så gott som. Det etiska i våra behandlingar. Ska man alltid göra allt, bara för att man kan?

Var går gränsen?

Det finns nog inget svar på den frågan, men det är något vi veterinärer (åtminstone på stora djursjukhuset) diskuterar ofta. Var ska vi dra gränsen, när ska vi sätta stopp? Det finns lagar och regler och förordningar om vad vi får och inte får göra. För ett tag sen kom en förfrågan om rullstolar till hund in till Jordbruksverket. De sa nej. Rullstolar till hundar är inte acceptabelt. Jag kan inte annat än att hålla med.

Samtidigt flyttas våra gränser ständigt. För 10 år sedan tog vi hellre bort ett djur än att amputera ett ben. Vi tänkte att ett djur med bara tre ben aldrig kan leva ett värdigt liv. Nu tänker vi annorlunda. Har man någonsin sett en hund eller en katt med tre ben, så förstår man varför. Jag tror inte ens de är medvetna om att de bara har tre ben, de rör sig helt obehindrat och beter sig som vilken “normal” hund eller katt som helst.

Jo, det händer att vi gör hjärtkirurgi på hundar. Det händer sällan, men det händer. Oftast är det på valpar vars ductus arteriosus inte sluts som den ska. Är det en okej operation att göra är ju nästa fråga.

Det enklaste svaret jag kan ge på de här frågorna är: det beror på! Det beror på patienten, det beror på djurägaren. På “rätt” patient med “rätt” djurägare så varför inte! En valp som mår bra och som inte visar några symtom på sin sjukdom, men som kommer dö av hjärtsvikt om vi inte opererar, varför ska vi inte operera den? Den har (förhoppningsvis) ett långt liv framför sig.

Likadant med olika tumörsjukdomar. En femårig jakthund med malingt lymfom. Behandlingen är inte jättejobbig för hunden och den kan leva i många år med sin sjukdom utan att ha några som helst symtom från den och må alldeles utmärkt. Hade det varit en tolvårig hund hade det varit en annan sak. Eller en annan form av tumörsjukdom där man på sin höjd kan vinna månader och där djuret mår dåligt under behandlingen.

En femårig tik med sluten livmoderinflammation och DIC. Ska vi se till att den överlever (operation, antibiotika i mängder, plasmagiva, blodgiva, chockbehandling) eller ska den få somna? En tioåring tik? En tolvårig tik? Just nu har vi just en sådan patient inneliggande. Den försöker vi rädda med alla till buds stående medel. Och det ser ut som om vi kommer lyckas. Hon är tio år gammal. I mig känns det helt naturligt att vi försöker rädda henne. Det handlar om en kort period om några dagar när hon kommer må riktigt risigt, men om hon överlever är prognosen god. Livmodern är ju borta. Dö ska vi alla en dag, men den här tiken kommer inte dö av en brusten livmoder.

För mig är människan viktigast. Det har inte alltid varit så, men det var innan jag visste vad kärlek är. Men samtidigt kan jag inte låta ett djur lida bara för att inte göra människan ledsen. Camilla uttryckte det så bra när hon sa att jag är som djurens socialarbetare.

Det ligger definitivt någonting i det.

Nej, vi ska inte alltid göra allt, bara för att vi kan. Men vi kan göra väldigt mycket om vi har rätt djur och rätt djurägare och bra prognos.

Det viktigaste för mig när jag värderar om något är “värt” att göra eller inte, är hur djuret kommer må under tiden. För djur förstår ju inte varför de har ont eller mår dåligt och att det kommer bli bättre om en stund. De lever alldeles för mycket i nuet för att ha någon uppfattning om framtiden. (Det är åtminstone vad jag tror.)

Om jag misstänker att djuret kommer lida “för mycket” under tiden, så säger jag det till djurägaren och så diskuterar vi fram en lösning.

Jag får inte avliva ett djur utan djurägarens tillstånd. Då måste jag ha en länsveterinärs godkännande. Det har aldrig hänt att jag inte fått avliva ett djur som jag tyckt lider för mycket. Inte när jag berättat för djurägaren vad det innebär för djuret att ha det som det har det just nu och hur döden kommer bli om den får dö “av sig själv”.

Och var gränsen går för hur mycket lidande som är acceptabelt, det är det ingen som vet. Jag brukar lita på min magkänsla. Känner jag att det här känns fel, så säger jag det till djurägaren. En annan veterinär kanske bedömer annorlunda.