Att inte döma

Lite fortsättning på temat “ska man alltid göra allt, bara för att man kan”.

Ofta tycker jag att när en djurägare kommer med sitt svårt sjuka djur till mig, så är de någonstans förberedda på att det kan sluta med att de åker hem med tomt koppel eller tom bur.

I de fallen är det inte lika svårt att komma med budet att det snällaste vore att djuret får somna. Missförstå mig rätt, det är alltid svårt att komma med det budskapet. Det finns inget bra sätt att säga det på, det finns inga ord som gör det mindre ont för djurägaren. Därför försöker jag att bara säga som det är, alldeles rakt upp och ner. Utan att verka känslokall. Det är inte lätt.

Det är hemskt att öppna dörren till undersökningsrummet där djuret och djurägaren sitter och veta att det jag säger nu kommer kännas som en kniv i hjärtat på människorna som sitter där inne. Inget jag säger eller gör kan mildra smärtan. Jag kan bara finnas där om djurägaren vill, eller gå om de hellre vill det.

Det värsta är när djurägaren inte alls är förberedd på att djuret är dödsjukt. Vi människor är så bra på att förtränga och att inte vilja se saker som gör ont. Jag försöker att inte döma när en djurägare kommer in med en utmärglad katt. De har inte velat se att katten är sjuk och döende, de har inte låtit sin katt lida för att de är onda människor! De har älskat sin katt så mycket att de inte klarat av att se hur sjuk den är.

Det har hänt att jag berättat för en djurägare att djuret är döende, det är så svårt sjukt att det inte finns något jag kan göra för att rädda det. Och djurägaren har fullkomligt rasat ihop framför mina ögon. De har inte förstått det, inte förstått att djuret är så sjukt. De greppar efter halmstrån – “kan man inte…” Nej, det kan man inte.

Oftast kan man göra något för att djuret ska må lite, lite bättre. Ge vätska, ge antiemetika mot illamående, ge kortison. Men faktum är ändå faktum. Är tex njurarna slut, så är de. Vi sysslar inte med organtransplantation på djur (tack och lov!).

Men märker jag att djurägaren inte kan ta in att djuret är döende, att chocken är för stor. Då har det hänt att jag gjort det där lilla för att djuret ska må lite, lite bättre. Så att ägaren kan ta hem sitt djur, smälta informationen, ta farväl. Naturligtvis med löfte att komma tillbaks om max ett par dagar. Och kommer de inte, så ringer jag och stöter på. Det har aldrig hänt (än) att de inte kommit tillbaks för att låta djuret somna.

Det är svårt att inte bara behöva ta hänsyn till djuret, utan också till de som äger djuret. Men det är ett måste, för om jag inte kan få djurägarna med mig, så får djuret inte den vård det behöver. Så enkelt är det. Och ändå så väldigt svårt.

Och om ett djur har en åkomma som kan behandlas/opereras och djurägaren står där i valet och kvalet. Ska vi låta operera/behandla djuret eller ska vi låta det somna. Då brukar jag lämna dem ifred, säga åt dem att ta den tid de behöver, de får gärna fråga mig om de har några funderingar, men det är erat beslut. Och hur ni än väljer så kommer jag stödja er i det beslutet. Det finns inga rätt och fel i det här!

Just det där tycker jag är viktigt att förmedla – att hur de än väljer så stödjer jag beslutet. Att det faktiskt inte finns några rätt eller fel i den situationen, för det tycker jag inte att det gör. Jag tycker aldrig det är fel att välja att ta bort ett sjukt djur, även om det går att göra något åt. Jag tycker aldrig att det är fel att välja att operera/behandla ett djur så länge djurets lidande står i proportion till prognosen i slutändan.

I mitt stilla sinne kan jag hoppas och önska det ena eller det andra. men jag försöker att inte låta det skina igenom.

Jag dömer aldrig någon för valet de gör. Just för att valet är så svårt. Jag kan bli ledsen och arg när människor väljer att inte försäkra sina djur, så att det enda som står mellan livet och döden är pengarna – men aldrig att jag skulle visa det! För hur det än är, så är det en människa i sorg jag möter och ingen ska behöva mötas av attityden “skyll dig själv” i det läget.

Respekt och medkänsla. Jag försöker låta allt jag gör genomsyras av det. Respekt för livet och för döden, respekt för människor och djur. Medkänsla i oro, sorg och ilska. Det är okej att bryta ihop – att gråta som ett barn. Det är okej att vilja hålla en hand, att vilja få en kram, att få vara ifred den sista stunden tillsammans med ett älskat djur. Jag finns här om du vill, jag går om du vill.

Att vara veterinär är inte bara att ta hand om djuren.

Loolit

Idag har varit en rolig dag i ett kråkbarns liv. Loolit, som hon säger själv.

Hela familjen vilade efter lunch och sen åt vi varsin glass på trappan. Det har varit så otroligt varmt och kvavt idag, så det var gott med glass.

Sen skulle pappan klippa gräset med åkgräsklipparen. Då fick Elvira sitta i pappas knä när han körde den. Hon log från öra till öra!

Medan pappan klippte gräset gick vi in och hälsade på grannarna som hade ett barn på besök. “Barnet leka Lilla”. Jaha, barnet ska leka med Elvira. Men barnet i fråga är nio år och inte jättesugen på att leka med en tvååring.

Istället lekte vi med grannens jättestora pilatesboll i deras matsal.

Medan jag lagade maten gick pappan och barnet och hälsade på de andra grannarna. Kråkan lånade deras studsmatta och hoppade sig alldeles svettig.

Efter middagen försvann barnet och pappan ut igen medan jag plockade undan. Jag gick ut och satte mig för att rensa lite ogräs när det här ekipaget kom traskande på grusvägen.

Barnet var alldeles saligt!

Kråkan var alldeles svettig av att ha ridit. Jag skulle vattna blommorna och drog fram vattenslangen. Jag vattnade och kråkan sprang igenom vattenstrålen. Med kläderna på. Sen åkte kläder och blöja av och hon tjöt och sprang och ramlade och sprang och duschade av allt gräs som fastnat på kroppen och sprang och tjöt och duschade. Till sist var hon alldeles stel och blå, mitt finger domnade ju bort av att ha det i strålen mer än en halvminut i taget, så kallt vatten är det.

In i duschen med barnet och tvätta av allt gräs som klibbat fast precis överallt.

Sen var det en trött liten tjej som drack sin kvällsvälling, satte på jamas, läste saga och borstade tänderna!

Nu tror jag att jag ska ta en bok och ett glas rött med mig ut och sätta mig i gungstolen på verandan ett tag.

Ljuva sommarkvällar!

Tjääärleken

I förmiddags (det var min tur att ha sovmorgon) väcktes jag av Kärleken och en busgosig liten tvååring.

De kom med en bricka med sommarfrukost på till mamman. Juice, melon och kaffe.

Barnet och mamman åt ikapp och sen kramades vi och la pussel.

Den ljuva tjääärleken!

Jag älskar min familj så det gör ont!