Inkasso

Jag kom på att jag ju glömt berätta för er om ett brev jag fick i veckan.

Det var ett brev från Intrum Justitia, ett inkassokrav. Det var adresserat till mig, mitt namn, min adress. I kravet stod det att jag är skyldig Shurgard i Uppsala 11 300-nånting kronor för ett förrådsutrymme som jag tydligen hyr där.

Ba WTF!

Jag har aldrig någonsin haft med Shurgard att göra. Aldrig. Never. Ever.

Lite hjärtklappning, kallsvett och skakningar får man allt när det hotas med kronofogde och betalningsanmärkningar och jag vet inte vad. De hade lika gärna kunnat hota med ett gäng HA-medlemmar utrustade med cykelkedjor och järnrör, det hade inte gjort mig mer nervös.

Jag började med att ringa Shurgard i Uppsala. Det är inte jättelätt att prata i telefon när man samtidigt ska ha koll på en illbattig tvååring. Men det var inte så att jag ville vänta och se vad som händer heller. Om vi säger så.

Jag fick prata med en väldigt trevlig man vid namn Björn (hej Björn, tack för hjälpen) som började med att fråga vad det står för namn på inkassokravet. Lilla Mysan, säger jag, Jaha, han knappar en stund på datorn. Vad har du för adress då? Långt Ut På Landet 4, svarade jag. JaaHaa?! hummade han och lät en smula frågande.

Men.. JaHA, kom det igen efter en stund. Vad har du för personummer då? Jag rabblade alla siffrorna. MÄH! Vad har de nu hittat på på Intrum Justitia?! Någon har gjort något alldeles knäppt, jag begriper inte! utropade Björn. Eller något i den stilen.

Inkassokravet ska till en Lilla Mysan. Men den Lilla Mysan bor på Gatan I Staden 6B i Uppsala och hon har ett helt annat personnummer än du. Ja, jag begriper inte hur de fått till det.

Björn rådde mig att skicka tillbaks kravet till Intrum Justita, skriva med en liten lapp där jag skrev vad som som blivit fel och till vilken adress det ska och även be dem ta kontakt med Björn om de undrar något.

Kråkan har under hela det här samtalet gapat och skrikit i bakgrunden för att hon tycker att mamman är jäkligt trist som pratar i telefon istället för att leka med henne. Hon tjuter även: “Lilla pata pappa fånen, Lilla pata pappa fånen!”

Men lilla hjärtat, det är inte pappa i telefonen, mamma pratar med någon annan! Höhöhö, skrockade Björn.

Så tackade jag och lade på.

Sen funderade jag.

Den enda adressen till Intrum Justitia som stod med på brevet var till deras huvudkontor i Gent, Belgien. Jag tänkte att om jag skickar det dit, så kommer ingen begripa vad som står och sen kommer de kasta brevet och rycka på axlarna åt det hela.

Dåligt för mig!

Så dagen därpå ringde jag istället till Intrum Justitia. Där fick jag tala med Irene (hej Irene!). Hon kunde inte tala om vad som hade hänt och varför det blivit så katastrofalt jättefel. Jag föreslog att det var en semestervikarie som fått för sig att ta upp alla Lilla Mysan i Uppsala län och sen blunda och kasta pil och sen skicka inkassokravet till den som pilen träffar.

Jag menar WTF!

Hur fan går sånt här till?!

Hur har de fått tag i min adress och mitt personnummer?! Ja det begriper jag väl att det inte är så svårt. Men VARFÖR? De har bara valt en random Lilla Mysan eller vad?!

KLÅPARE!

Irene lovade att kontakta Björn och sen återkomma till mig via mail.

Gott så. Har jag inte hört något på… säg, onsdag. Då ringer jag upp igen och då kommer jag inte vara lika trevlig!

För det är FAN inte okej att få ett inkassokrav på en halv förmögenhet för något som jag aldrig haft, inte har och aldrig kommer skaffa!