Det kom ett brev…

… till mitt fack på jobbet:

Bästa Mysan!
Vill verkligen tacka dig innerligt för din hjälp igår. Det blev en värdig avslutning på M’s lidande. Visst har man gråtit över detta, men hon har nog skönast nu, när hennes plåga är över.
Tusen kramar till dig, Mysan, för vänligt bemötande!
Hälsningar M.A.

Det är inte utan att jag blir rörd och lite tårögd.

 

Sova och jobba

Det är det enda jag hinner med nu för tiden.

En typisk dag:

  • Upp 7.30 med kråkan. Fixa frukost, klä på, borsta hår, leka litegrann
  • 9.30 åker vi till dagis
  • 10 är jag hemma igen och slänger mig på soffan och sover till 11. Men först fixar jag iordning lite hemma, hänger tvätt, plockar undan och sånt.
  • Jag kör till jobbet kl 11
  • Stämplar in strax innan kl 12
  • Jobba som en tok till 20.30, har tur om jag hinner ta tio minuters rast och äta en macka eller så. Att sitta ner är inte att tala om.
  • Jobba ibland över, sist slutade jag inte förrän 21.30 och hade kunnat jobba ett par timmar till om jag bara orkat.
  • Hemma tidigast 21.30
  • Varvar ner och pratar med Kärleken om dagen, pussas och kramas lite. Kollar mail.
  • I säng runt 23
  • Upp mellan två och fyra gånger under natten till kråka som vaknat
  • Morgon 7.30

Så rullar det på.

Det är tur att jag fullkomligt älskar mitt jobb och nästan blir tårögd när jag tänker på hur underbart det är att ha ett jobb och hur underbart det är att jag har just det här jobbet.

Det händer något

När man blir förälder händer det något med en.

Alla har väl hört det förut, att livet aldrig mer blir sig likt. Visst är det så, men man ändras som person också. Hela ens världsbild ställs på ända.

Sen Elvira kom, så har hela min tillvaro ställts upp och ner. På ett bra sätt. Tror jag.

När man blir förälder (och med man, menar jag jag, men jag tror att det gäller föräldrar i stort, faktiskt) blir avkomman det allra viktigaste i livet, allt annat är sekundärt.

Så länge Elvira är glad och nöjd, så är jag det. I princip. Om jag får mat kvittar lika, bara hon får det. Om jag så måste gå klädd i trasa och lump och äta sopor, så kommer jag alltid ha råd att köpa ordentlig mat, frukt och ordentliga kläder till henne.

Om jag ska hämta henne på dagis, så är det det jag ska göra och inget annat. Inte jobba över. Fast det beror ju såklart på hur länge hon varit på dagis den dagen och hur länge dagis har öppet.

Men slutar jag 16.30 och ska hämta henne 17.30 och hon har varit där sen 7 på morgonen, så slutar jag 16.30 och inte en minut senare! Jag skiter i om patienter får vänta eller om kollegan får en eller ett par patienter extra. Jag ska hämta mitt barn på dagis! Punkt slut.

Man (jag) blir nästan hänsynslös.

Men det kanske är på tiden, för jag är alltid den som ställer upp, jobbar över, jobbar extra. Tar in patienter extra för att de ska slippa vänta och för att kollegan/kollegorna ska slippa jobba över eller jobba häcken av sig.

Jag har inte hamnat i den situationen än, att jag skulle behöva jobba över när jag måste hämta på dagis. Men när den dagen kommer, för det kommer den att göra, så kommer jag att säga nej. NEJ! Jag ska hämta mitt barn från dagis. Punkt.

För Elvira är det allra viktigaste i livet! Allt annat är sekundärt, om än inte oviktigt.

Det må låta som en klyscha, men jag tror att det är alldeles sant att man inte kan förstå det där förrän man blir förälder själv. Jag tror verkligen inte att man kan föreställa sig hur fundamentalt annorlunda man blir i sina prioriteringar förrän man blir förälder själv.