Statusuppdatering

Jag har inte gått och dött. Tvärtom. Jag har bara inte haft så mycket att skriva om. För ärligt talat, hur kul är det att läsa om “idag har Elvira ätit fem skivor korv och bajsat tre gånger” eller “när jag vaknade i morse var det fint väder, men sen började det regna och åska”?

Inte särskilt va?!

Jag har bara hängt med kråkan mina fyra lediga dagar. Det är visserligen inte så bara, men ni fattar. Inte så spännande.

Idag var det så dags att jobba igen.

Och SOM jag har jobbat!

Jag skulle vara på akuten 7.30-16.30. Det hela började ganska lugnt, om än en smula rörigt innan vi fick koll på alla journaler.

Runt 10.30 kom hela regionens alla djur indrösande genom dörren. Jag lovar! Fy för satan, så mycket sjuka djur det finns! Och alla blir tydligen sjuka precis samtidigt också. De har inte ens den goda smaken att bli lite lagom sjuka, nej de ska bli döende. Alla samtidigt.

Jag höll på med en skruttig gammal katt som inte ville äta och en hund som står på kemoterapi som hade hög feber och en tik som inte fick ur sig sina valpar.

Då dräller det in en hund som fått i sig etylenglykol. Dvs kylarvätska. Dvs JÄTTEDÅLIGT att få i sig! Bara att kasta in hunden på ett rum, fort som fan få i hunden mat och apomorfin och få den att kräkas, in med en kanyl (lättare sagt än gjort) och ut med blod.

Nånstans mitt i där blir jag haffad av en receptionist som ger mig en journal på en liten hund på två kilo som blivit sparkad i huvudet av en häst och varit avsvimmad och kräkts blod.

Inga lediga rum – ta en avlivad katt från ett av rummet, bära den i famnen till en bår och lägga den där för vidare hantering, sprita av undersökningsbordet, in med sparkad hund, snabb undersökning, fan pupillerna reagerar inte som de borde, i med 20 ml Mannitol, springa till CT, höra om vi kan köra en helkropps-CT typ NU, springa in till hunden med kylarvätskan, rota runt i kräkset på jakt efter kylarvätskespår utan framgång, in till den sparkade hunden, säga att vi ska göra en helkropps-CT, hysta in hunden på CT och chockad matte till röntgenväntrummet, in till valptiken och undersöka igen, ge ytterligare oxytocin, kolla om provsvaren till den skruttiga gamla katten kommit, det har de inte, skriva in kemoterapihunden och diskutera behandling med vårdveterinären (som undrar om inte jag kan diskutera den patienten med specialisten – ba NÄ, LESSEN, MÅSTE SPRINGA!) Upp till röntgen där CT’n är klar, kolla lite snabbt på bilderna om något uppenbart syns, det gör det inte, ut och prata med matte, in till labb och kolla om etylenglykolprovet kommit, det har det, hunden har etylenglykol i hyfsad mängd i blodet, OBRA, prata med chockad/orolig/ledsen husse, läsa på om koncentration av etanoldropp och beställa kompletterande blodprover, skriva in kylarvätskehunden, prata med husse, in till valptiken, prata ekonomi (oförsäkrad), besluta om snitt, kommer ut till en sköterska som sliter in mig på ett rum där en katt ligger och nästan självdör av oklar anledning. Är i princip komatös, iskall, likblek, prata ekonomi (oförsäkrad), mycket avvaktande prognos oavsett anledning till sjukdom, lämnar djurägare att smälta infon och prata ihop sig, in till sparkad hund som sitter med radiologen och går igenom CT-bilderna. Radiologen hittar heller inga synliga skador eller pågående blödningar, andas ut, fixa med inskrivning och ordinationer till sparkade hunden, in till den självdöende katten, prata mer med de chockade djurägarna som har tusen frågor som jag inte kan svara på, känner att de nog behöver mer tid att smälta infon, komma på att jag glömt den gamla skruttiga katten som väntar på blodprovssvar, kollar journalen, har fått blodprovssvar, rådfrågar kollega, pratar med husse, skickar hem katt med behandling och hoppas den kommer igång, in till självdöende katt, mer eller mindre övertalar djurägare att vi måste ta bort katten, helst nu, genast. Ordnar med avlivningstillstånd, fixar med betalning, avlivar. Just ja, nånstans där i röran, så avlivade jag en skruttig gammal hund också. Och letade efter 20ml-sprutor och Plegicil som inte fanns ute på polikliniken, så jag fick springa in och hämta på operation. Gånger två. Eller om det var tre.

Sen kan jag äta lite. Och andas.

När det var som värst räckte whiteboardtavlan inte till att skriva upp patienterna på. Journalställen (båda två) var fulla och det bara fortsatte ramla in patienter, den ena sämre än den andra.

Helt. Sinnessjukt!

Visst har det varit kaos tidigare, men dagens kaos slår alla befintliga rekord!

När jag gick hem (en timme för sent) var det “bara” 1½ journalställ fyllt.

Inte vet jag varför alla bestämde sig för att äta kylarvätska, bli sparkade av hästar, bli dödssjuka, bli aphalta, få blodiga diarréer, få hög feber, ha sönder sina ögon och inte få ur sig sina valpar just idag.

Det var riktigt skönt att gå hem!

Det var helt galet, men samtidigt kul. Action! Konstant adrenalinpåslag och svettfläckar på ryggen. Jag har räddat liv och gjort nytta! Yay!

När jag kom hem stod Kärleken och kråkan nere vid grusvägen och väntade på mig. Lyckan total! Min underbara familj! Jag hann knappt stanna bilen innan jag kastat mig ut för att kramas och prata med kråkan.

Mitt liv är alldeles komplett och perfekt! Jag har allt jag någonsin drömt om! Jag önskar att det alltid kunde få vara såhär – ett jobb som jag älskar och ser fram emot att åka till varje dag, en familj som jag älskar mer än livet självt.

Jag önskar att det där svarta molnet “arbetslöshet” inte skymtar där vid horisonten. Halva sommaren har gått. Halva mitt vikariat har gått. Jag vill inte sluta. Jag vill aldrig sluta!

Om hen där uppe skulle få för sig att skicka en ljungande blixt ner i mitt huvud här och nu så att jag föll död ner, så skulle jag dö komplett lycklig och tillfreds (om än utmattad)!

Jag har allt jag någonsin önskat och drömt om. Jag vill alltid ha det kvar! Inget mer, inget mindre. Bara precis såhär. Perfekt.