Oändligt

En tanke slog mig härom kvällen.

Jag undrar om alla föräldrar älskar sitt/sina barn lika mycket som Kärleken och jag älskar Elvira.

Förmodligen.

Kanske inte alla, då skulle inga barn fara illa. Men de allra flesta. De allra flesta skulle göra vad som helst för sitt/sina barn. Hoppa framför tåget, om det var vad som krävdes.

Och så tänker man på alla barn som finns i världen och på alla föräldrar. Tänk så oändligt mycket kärlek det finns i världen!

Varför kan vi inte ta tillvara på all den där kärleken?! Varför inte låta den styra istället för all ondska och alla hemskheter?! Det måste ju finnas oändligt mycket mer kärlek än hat i världen! Ändå låter vi hatet, föraktet, vreden och respektlösheten styra.

Människan är ett underligt djur.

Men jag gillar tanken, jag tycker om att tänka den. Tanken på att alla föräldrar älskar sina barn lika mycket som vi älskar kråkan. Tanken på all oändlig kärlek vi omges av!

Oglad

Nej, jag tog mig inte till jobbet idag. Jag klarar mig inte utan Citodon och Paraflex än och då kan/bör/vill jag inte köra bil. Dessutom tror jag att jag skulle fucka upp totalt på jobbet iom att jag inte kan röra mig många meter och de få metrarna jag kan röra mig går inte så snabbt.

Det känns så jävla pissigt! Förbannade k*ksugarrygg!

Jag ser chansen till förlängning på vikariatet flaxa iväg och arbetslöshetsmolnet hänger tungt och vattensjukt ovanför mitt huvud. Jag vill INTE bli arbetslös igen! INTE, INTE, INTE!

Att ha en lön är guld! Jag har betalat mina räkningar och satt in pengar på matkontot. Jag har satt in 5000:- på sparkontot och har ändå 3000:- kvar på lönekontot! Ni inser inte vilken lyx det är efter att ha gått flera tusenlappar back varje månad i ett halvår!

Nu siktar jag på att vara tillbaks på jobbet på torsdag. Det känns rimligt.

Jag har gråtit mest hela dagen idag. Av ilska, besvikelse och … ledsenhet. Varför kan jag aldrig få ha det bra några längre stunder? Varför är det alltid något som ska fucka upp mitt liv?!

Jag är så innerligt glad att jag har min Kärlek och min lilla kråka. Utan dem hade jag varit färdig att ta med mig en snara ut i skogen vid det här laget. Nä, inte riktigt, men ni fattar.

Kärleken tar hand om mig och om kråkan och däremellan springer och styrketränar han. Jag fattar inte hur han orkar. I lördags köpte han hem pizza, godis, chips, glass och läsk till mig där jag låg (ligger) i soffan och tyckte (tycker) synd om mig själv. Igår bjöd han på frukost bestående av amerikanska pannkakor med blåbär och lönnsirap. Kaffe och juice också, såklart. Han lagar mat och tvättar tvätt och städar och byter blöjor och fixar disken. Dessutom orkar han vara go och rar mot mig och kommer och klappar och pussar på mig med jämna mellanrum.

Något gott måste jag gjort som landat ett sånt kap! Snygg, sexig och fin på alla sätt – från insidan och ut.

Därför beställde jag hem en bukett blommor till honom idag.

Jag önskar att det fanns ett sätt att visa och förklara för honom hur mycket han betyder för mig, hur oändligt mycket jag älskar honom. Den här defekta kroppen älskar hans perfekta kropp till evigheten och tillbaks igen!