Lågtryck

Så fort jag blir sjuk eller nedsatt på något vis, så blir jag yr så ända in i bänken.

Eftersom jag har så lågt blodtryck redan från början (har jag ett övertryck på 100 så är det bra för att vara jag – vid senaste kontrollen hade jag 82/47 (eller om det var 87/42) och då var jag inte ens yr…), så får minsta lilla grej blodtrycket att bli för lågt, till och med för mig.

Idag har det varit jobbigt och svårt att hålla sig upprätt. Jag har blivit andfådd av att gå och nästan-svimmat massor av gånger. Men bara svimmat en gång.

Jag vaknade av att kråkan satt på mitt bröst och klappade mig på kinden. Lilla sötis! :)

Vi var ute en stund idag på dagen. Pappan ville gå ut i hästhagen bakom huset, så kråkan och jag följde med. Kråkan är som besatt av kyrkor, så hon ville mest titta på kyrkan som man kan se där uppifrån kullen. Jag hade fullt upp med att hålla mig på benen.

När jag böjde mig ner för att hindra ett blodtrycksfall fick jag syn på ett helt stim med gula kantareller!

Jag började plocka i min tröja, men skickade snart in pappan för att hämta en hink. Kråkan och jag plockade nog ett par liter svamp där, på ett och samma ställe. Bara 20 meter från huset! Vi gick runt lite till i hagen och letade efter mer svamp, men det var bara just där det fanns.

Vi hälsade på hästarna också och kråkan grinade över all hästbajs som hon inte ville trampa i :)

Kråkan är pigg och frisk och har ätit och druckit idag (igår drack hon bara 2 dl välling och 1 dl smoothie på hela dagen och åt inget alls) och är feberfri. Hade det inte varit så att både Kärleken och jag är lediga imorgon hade hon kunnat gå till dagis. Nu får hon hänga med föräldrarna istället.

Jag jobbar i helgen och på måndag och tisdag. Sen är jag “ledig” på obestämd framtid. *tänker jag inte på det så finns det inte*

I morgon hoppas och tror jag att jag ska vara fit for fight igen. Nu är det bara magen som är lite tjorvig…

Yuck

Det har inte sovits så bra i familjen Mys i natt. Febrig kråka hade feberfrossa och skakade och grät och hade ont och var törstig. Jag mådde illa och hade huvudvärk.

Kärleken gick upp för trehundrafemtioelfte gången och när kråkan bad om mjölk, så fick hon det. Jag menar, hon hade ju inte ätit nån middag och vätska är bra när man har feber. Annars får hon aldrig något på natten. På natten sover man – på dagen äter och dricker man.

Kråkan klunkade i sig enorma mängder med mjölk och sen kom allt i retur. Såklart. Över hela sängen, i håret, på pyjamasen, på pappa. Pino och Lakrits klarade sig, tack och lov!

Bara att bunta ihop alla nerkräkta sängkläder och pyjamasen och kasta in i tvättmaskinen, in med nerkräkt kråka i duschen, på med ren pyjamas, i med rena sängkläder och sen ner i sängen igen.

Stackars liten kråka bara grät och skrek och var halvt hysterisk över att bli av med pyjamas och behöva duscha håret mitt i natten. “Lilla käkts i hååjet” grinade hon. Lilla skruttan.

I morse när det var dags för mig att gå upp dundrade mitt huvud som sjuhundra pukor och illamåendet står någonstans i tonsillhöjd. Det var bara att ringa sig sjuk.

Stackars darling som får både VABa och VASa. Hoppas att han håller sig frisk. Jag är allt annat än frisk! Men kråkan är ändå sjukast av alla, älskade lilla skruttfia. Hon hade nästan 40 grader i temp i morse och vid lunch bad hon själv om att få gå och sova. Då vet man att hon inte är frisk!

(Tyvärr vaknae hon efter bara 45 minuter och är alldeles otröstlig och jag måste gå och lägga mig igen innan mitt huvud sprängs. Jag antar att kråkan också har huvudvärk, det är säkert därför hon säger att hon har ont överallt.)

Små dagisbarn är allt ena giftiga små varelser! Min teori är att dagis uppfanns i det gamla Sovjet som ett experiment och projekt för att ta fram nya biologiska massförstörelsevapen.

 

Dagisstart

Förra veckan började kråkan på dagis igen efter ett långt uppehåll. Det var lite småjobbigt att lämna första dagen, men sen har det gått bra. Skönt!

Idag när jag kom hem från jobbet möttes jag av en strålande glad liten kråka som kastade sig i min famn och bara ville kramas och leka med mamma.

Sen började det bli lite gnälligt och inget var riktigt kul längre. Hon ville bara att jag skulle bära och krama henne. Vad min rygg tyckte om det lämnar jag osagt. Hon höll på att somna mot min axel flera gånger och jag tänkte att hon nog inte sovit någon lunch på dagis. Ibland gör hon inte det.

Samtidigt betedde hon sig lite konstigt, var liksom groggy på nåt konstigt sätt. Jag ringde flera gånger till dagis för att fråga om hon sovit på lunchen, men det var ingen som svarade. Jag tänkte att om hon sovit (som hon själv påstod) så måste hon vara sjuk. Och har hon inte sovit är det inte konstigt att man är så trött att man nästan somnar mot mammans axel.

Men visst kändes hon lite varm? Jodå, en koll med nyinköpta örontermometern (ah, vilken underbar uppfinning!) visade en temp på runt 39 grader.

Middagen var just klar, men kråkan ville inte ha. Detta alltså trots att det var makaroner och korv! Visserligen i soppa, men ändå… Inte ens välling ville hon ha. Hon ville bara vara i mitt knä eller i min famn. Hon sa att hon hade ont i magen och ont i munnen och örat. Sen hade hon ont i en arm och ett ben också. Stackarn, säkert feberont i hela kroppen.

Så vi satt tätt ihopslingrade och tittade på Bamse medan jag åt middag. Kråkan fick en skvätt Ipren och efter det slank det faktiskt ner lite välling.

När hon satt och somnade mot mitt bröst trots att Bamse var på, var det bara att byta blöja och sen hopp i säng. Utan tandborstning eller sagoläsning och klockan var inte ens 18 än.

Lilla, lilla skrutt.

Tänk att det skulle göra så ont i mammahjärtat när barnet är sjukt, även om det bara är en enkel förkylning (eller vad det nu är hon drabbats av). Det trodde jag inte innan jag blev mamma. Jag tyckte mest att föräldrar var pjåskiga när deras barn var sjuka. Det tycker jag inte längre.

Jag kan inte förstå hur man som förälder står ut om man får veta att ens barn är allvarligt sjukt. Jag hoppas så innerligt att jag aldrig någonsin behöver hamna i den situationen! En simpel dagissjuka i uppstarten på terminen efter sommarlov räcker alldeles utmärkt, tack.

Not wanted

Jag vet när jag inte är välkommen.

Ett jobb som jag hade chans på innan jag började stora djursjukhuset behöver ny veterinär. Jag smsade chefen förra veckan utan att få svar.

Av en sköterska där har jag fått veta att de behöver veterinär från 1 nov, att de har kontaktat flera stycken. Men inte mig. Trots att jag var påtänkt för jobbet redan innan sommaren.

Vad är det för fel på mig som inte är välkommen nånstans? Nåt fel måste det ju vara!

Den här chefen är dock bra, så jag ska åka till kliniken och fråga. Varför? Varför inte? Det verkar helt hopplöst att vara kvar i den här landsänden. Och lika hopplöst att flytta – då får Kärleken inte jobb.

Hopplösheten ad infinitum!

Låter som jag

Jag ska söka ett jobb och under arbetsbeskrivning står det bland annat: “Du som söker tycker om att arbeta i ett högt tempo med flera saker samtidigt. Som person ska du vara kommunikativ, mycket serviceinriktad, flexibel och stresstålig samt ha god samarbetsförmåga.”

Det där låter ju precis som jag! Yes! Vill ha!

Kvalifikationerna lever jag också upp till: “Avslutad gymnasieutbildning eller motsvarande. Du behärskar svenska väl i tal och skrift.”

Jag hoppas att mitt nästa yrke är radiooperatör! Tänk, då kanske Kärleken och jag kan samåka till jobbet ibland! Vilken lyx.

Men jag tänker inte ens sätta igång och hoppas. För jag orkar inte med mer besvikelse. Inte nu. Risken är stor att de tycker att jag är överkvalificerad. Men om jag inte VILL vara veterinär nå mer då?! Hellre radiooperatör än veterinär på liten klinik!

Överraskning

I torsdags kväll hade jag med mig en överraskning till pappan och kråkan när jag kom hem från jobbet. Eftersom jag kom hem strax innan midnatt, sov kråkan. Hon fick därför inte se överraskningen förrän idag.

Frågan är vem som blev lyckligast... Pappan eller kråkan.

Check!

I två år har vi pratat om att man inte får ta i staketet till hästarnas hage, för att det gör jätteont!

Nu är kråkan två år, två månader, två veckor och en dag gammal. Och därmed en liten smula trotsig. En liten smula nej-sägare. En liten smula göra tvärtemot.

Avklarat: Tvååring plus elstängsel. Check.

På den positiva sidan får väl räknas att smärta i alla tider haft en hög inlärningseffekt. Så hon lär åtminstone inte göra om det. Bränt barn luktar illa, sägs det.

Lediga, Bolibompa!

För tredje gången i kråkans två år, två månader, två veckor och en dag långa liv har kråkan sovit en hel natt utan att vakna en enda gång!

Det börjar nästan bli en vana… Nästan.

Inspektion av Bolibompa av korpral kråkan tidigt en lördagsmorgon

Stackars

Stackars Ulf Brunnberg!

Egentligen borde man avsky honom och få kväljningar bara av att höra hans namn. Och med man menar jag jag. Men jag kan liksom inte. Det är ju synd om karln.

Jag menar, nu sitter han där ute i sin skärgård och får inte ens dricka sprit när han ska köra båt, stackarn. Dessutom har han sån otur när han tänker.

I hans hjärna har tankarna snurrat och farit runt så våldsamt i alla vindlingar att de till sist måste gått vilse. Möjligtvis beror det på bristen på alkohol i samband med framförande av motorfordon.

För Brunnberg anser att det är feminismens fel att en kvinnlig häktesvakt blev misshandlad till döds. Kvinnor borde, i egenskap av det svagare könet, inte få vara häktesvakter. Då får de faktiskt skylla sig själva om de blir ihjälslagna.

Och så lägger vi återigen skulden hos offret, precis som vi gör när kvinnor blir våldtagna. Om man går ute ensam på natten, har en för kort kjol, för djup urringning, följt med någon hem, druckit en drink för mycket, haft många sexuella förhållanden – då får man faktiskt skylla sig själv. Gäsp! Tröttsamt!

Det som jag är lite intresserad av är hur en snopp – bestående av hud, blodkärl, svällkroppar och lite annat biologiskt material – skyddar en man från att bli ihjälslagen om han får motta 38 slag från en helgalen fånge. Exakt hur fungerar den där drulen, som gör den så oerhört värdefull att ha i slika situationer?! Försvarar man sig med den, som något slags skinnbatong? Eller gömmer man sig bakom den och låter drulen ta emot alla slag?

Jag frågar dig, Uffe, exakt hur gör din snopp dig odödlig?

Men visst är det sorgligt?! Från putslustig, småmysig Vanheden till uppmärksamhetshorande, kvinnohatande alkoholist som är beredd att uttala sig om vad som helst, bara han får publicitet. Bara han inte blir bortglömd. Hellre hatad än bortglömd.