Sorgligt

Igår var förmodligen det sorgligaste arbetspasset jag någonsin gjort.

Inte bara för att det var mitt sista pass på akuten (om man inte räknar med nästa helg), utan också pga patienterna och ffa deras ägare.

Vissa saker är bara mer sorgliga än andra, så är det bara. Och när barn är inblandade då vill man nästan gå och gömma sig eller säga upp sig med omedelbar verkan hellre än att komma med de där dåliga beskeden.

Fifan, säger jag bara och mer än så får jag inte säga.

Idag är jag “resurs”. Dvs jag har administrativt arbete och får hoppa in där jag behövs. Jag har svarat ut alla remissvar, skrivit svar på alla röntgenbeställningar, ringt alla provsvar utom ett.

Så jag hoppade in en snabbis på akuten och tog hand om ett öga (med tillhörande hund) och två stackare som kanske ätit råttgift.

Jag tycker så synd om de där stackars djuren som man måste få att kräkas. Först kommer de in och tycker inte alls om att vara hos veterinären. Sen blir allt precis hur bra som helst när man får supergott käk i mängder, whohoo, värsta bästa plejset! Och tio minuter senare mår man så jävla illa och kräks upp precis allt det goda man precis fick äta, man kräks tills magen är helt tom och det bara kommer galla och man blir helt slut och orkar bara ligga och rapa.

På blicken ser det ut som om djuret i fråga vill säga: “Vilket jäkla ställe och vilken jäkla tant! Fy, så fult att luras sådär! Jag visste att det var nåt lurt! Jag kommer aldrig mer lita på en tant i blå pyjamas!”

Nu är det bara eftermiddagen kvar och sen är det helg!

Jag behöver sova, eftersom jag blev kvar två timmar extra på jobbet igår kväll pga schemastrul och personal som närapå jobbar ihjäl sig (och ändå finns det inte möjlighet att anställa fler veterinärer – det är väl kanske bättre att köra slut alldeles på de som finns först? Eller?) och kom inte hem förrän 23.30.

Kråkan vaknade precis när vi somnat och stökade i flera timmar, så jag har sovit i kanske 2 timmar i natt. Upp igen kl 6 och iväg till jobbet.

T R Ö T T!

Sista

Åker till sista arbetspasset på akuten på stora djursjukhuset med gråten i halsen.

Hur jag ska klara av det här arbetspasset utan att gråta stora tårar är en gåta. Jag kan inte ens skriva om det utan att börja gråta.

Vad är det för fel på mig?

Idag satt jag och kollade mitt jobbschema för nästa vecka och för de första dagarna i september. Då fick jag se att en av sommarvikarierna faktiskt får stanna kvar till hösten. En sommarvikarie med mycket mindre erfarenhet än jag, så vitt jag förstår.

Till mig har de sagt att ingen får stanna efter sommaren, eftersom de inte har behov av fler veterinärer.

Då är det alltså MIG de inte vill ha, för uppenbarligen fanns det behov för åtminstone en veterinär till.

Jag önskar att någon kunde berätta för mig vad det är för fel på mig, varför ingen vill ha mig. Så att jag kan bli bättre. Eller annorlunda.

För uppenbarligen är det mig det är fel på.

Att byta bana känns som ett bra val i nuläget, för tydligen passar jag inte som veterinär.

Tröttmössa

Innan vi åkte till Sigtuna åt kråkan en hel pannkaka med sylt och grädde till lunch. När vi kom fram blev vi bjudna på lunch och kråkan var inte den som var den. Jag tror aldrig jag sett henne äta så mycket någongång tidigare! Det var första gången hon åt pastaskruvar – eller makaronskruvar som hon tyckte det skulle heta – så det var nog lite av nyhetens behag.

Planen var att hon skulle sova på väg till Sigtuna, men så blev det inte. Hon satt och pratade om att vi skulle åka till “tant Sol” som hon tyckte att tant Solveig skulle heta. Sen åt hon som sagt ungefär lika mycket som sin 85 kg tunge och 187 cm långe pappa. Efter det gick vi ut och lekte i lekparken precis utanför tills det vankades fika. Åh, hon var så trött att hon nästan somnade bredvid mig i fåtöljen.

Efter en tur på “stan” när kråkan sprang från vattenpöl till vattenpöl och hoppade i dem alla (folk fick kasta sig ur vägen, men alla mötte den här entusiastiska lilla tjejen med ett brett leende, det går inte att göra annat än att le och skratta när man ser hennes totala lycka över vattenpölar!) åkte vi hem.

Vi hann inte ens ut ur Sigutna innan det såg ut så här:

Inte saknat

Det enda jag inte saknat under kråkans bortavaro är mitt-i-natten-stöket. Det började 23.30 i natt, precis när vi skulle gå och sova.

Jag lyckades precis somna – då vaknade kråkan. Jag gick upp, nattade om, gick ner och hade precis somnat om när hon vaknade igen. Så höll det på nån timme. Jag tror vi var upp sex eller åtta gånger, minns inte riktigt. Tröttsamt hur som helst.

Men hon sov ostört innan dess och efter det. Så det får ändå klassas som en bra natt.

Kl 6.30 var det morgon och det var till och med ljuvligt att gå upp och leka med henne, läsa sagor, se på Bolibompa och mysa.

Farmor är här och idag ska vi åka till Sigtuna och hälsa på en väninna till henne.

Äntligen!

Nu har min familj ÄNTLIGEN kommit hem och livet har fått en mening igen!

Jag hade inte behövt oroa mig för att kråkan inte skulle minnas mig och inte skulle vilja vara med mig alls. Det har varit mamma-kråkatid för hela slanten idag. Mamma, mamma, mamma :)

Jag är inte missnöjd över det – tvärtom!

Jag nästan dog av lycka när kråkan kröp upp i mitt knä för att dricka välling och läsa godnattsaga. Hon har klappat på mig och kramat på mig, smekt mitt hår och mina armar.

Och jag har kramat, klappat, fingrat på, luktat och tittat. Jag kan sitta och bara titta på henne i en evighet. Mitt vackra, underbara barn!

Men pussat har jag inte. Varken Kärlek eller kråka. Jag har ju fått ett stort, äckligt herpesutslag på underläppen. Bluäääh! Så jäkla typiskt!

Mens trodde jag också att jag skulle ha, sådär lite extra typiskt när man inte träffats på nästan två veckor… Med tanke på graden av PMS de senaste dagarna så BORDE jag verkligen ha mens. Finnig, svullen, ARG, molvärk, uppkörd/illamående, törstig. Men inget händer. Dag 31 idag, dvs tre, fyra dagar sen. Inte vet jag varför, för vi har skyddat oss. Men jag får väl testa imorn om inget hänt tills dess.

Hunger

Jag satt just och funderade över varför min mage kurrar å det grövsta när jag kom på att jag inte ätit något idag. Alls. Klockan är 16.04 och jag har inte ätit så mycket som en smörgås än.

Kaffe har jag druckit, men inte ätit.

Det är bannemej på tiden att familjen kommer hem, så det blir ordning på torpet igen! Hur kul är det att laga mat och äta ensam? Inte jätte.

Ett par mackor får nog slinka ner innan middagen. Vad jag ska hitta på till middag är en annan femma… Kanske skulle åka förbi Max och köpa nåt. Om jag orkar. Eller så blir det omelett. Ägg har vi ju. Konstigt vore det annars, när man bor på en gård med 14 000 värphöns…

Grr!

I min värld går mitt barn före allt. Till och med mina föräldrar. Om jag av någon hemsk och outgrundlig anledning bara kunde rädda en ur ett brinnande hus, skulle det, utan tvekan, bli kråkan. Villkorslöst och självklart.

Jag blir så less på folk som, utan att själv vara begåvad med ett barn med en så pass svår sömnstörning att hon fortfarande efter dryga två år aldrig sover en hel natt, uttalar sig om att jag daltar med henne och att hon bara skulle må bra av att få sina rutiner uppochnervända ibland.

Den dagen du själv begåvas med ett barn som kråkan, som du med blod svett och tårar äntligen har fått att “bara” vakna 3-10 ggr/natt efter dryga två år, kommer jag kanske att lyssna på dina åsikter om hur jag tar hand om mitt barn!

Tills dess kommer jag stänga mina öron och fortsätta göra det som jag tror/vet är bäst för mitt barn!

(Även om det gör mig ledsen att folk inte kan lyssna och respektera och lita på att jag, som bor med mitt barn dygnet runt, vet vad som funkar och vad som inte gör det. Kom hit och ta hand om mitt barn några månader i sträck, samtidigt som du försöker sköta hem, hus och jobb och uttala dig sen!)

Underbara imorgon

Imorgon kommer de hem!

Min kropp skriker efter att ha kråkan i mitt knä. Den bästa stunden på dagen är när det är dags för nedvarvning inför sänggående. Då kryper kråkan upp i mitt knä och sitter eller halvligger där med en vällingflaska medan jag läser sagor som hon får välja. Jag passar på att sniffa i hennes hår, kramas, klappa hennes armar och ben. Ibland gillar hon att man gör “mjuk mage”.

Då ligger hon naken eller i bara blöja på soffan och så klappar man henne mjukt på magen och säger “ååh, vilken mjuk och mysig mage” och sen fortsätter man så på armar, ben, kinder, panna, hår, rygg. Men magen är mysigast, tycker hon. Hon vill aldrig att man ska sluta. “Mea muuk mage, mamma” säger hon då, så då är det bara att fortsätta :)

Underbara unge!

Annars är det fortfarande mest bara “nej” som kommer ur hennes mun. Såklart. Hon är ju snart 2½ år gammal. Det är nu det ska sägas nej. Det är faktiskt varken jobbigt eller frustrerande, vi skrattar mest.

Som när vi satt hemma hos farmor och farfar och fikade. Kråkan hade fått en bulle som hon mosat i sig på nolltid.
Kråkan: – Meea bulle!
Jag: – Ja, du kan få halva min bulle om du vill
Kråkan mosar i sig min halva bulle också och klättrar sen ner från stolen
Kråkan: Lilla mätt!
Jag: – Ja, jag förstår att du är mätt, hela magen full med bulle. Var farmors bullar goda?
Kråkan: – Näej!

Jag menar, hur kan man låta bli att skratta då?! Mosat i sig äcklig bulle tills det kommer ut ur öronen. Jojo.

Kom hem nu, älskade lilla barn! Mamma saknar dig till evigheten och tillbaks igen!