Internetlös

Nej, jag har inte gått under jorden eller tagit med mig en snara ut i skogen.

Däremot passade blixten på att slå ner i vårt hus det dygnet jag var hemifrån. Allt klarade sig, utom en glödlampa och vårt internet. Som tur var hade vi dragit ur alla sladdar, så varken modem eller router hade pajat. Däremot hade det slagit ner även i telestationen som vi tillhör och vår port var helt paj. Att det ska ta nästan en vecka att fixa sånt…

Så min tid som gräsänka har bestått av att sova, lyssna på talbok, städa, brodera. Och inget surfande eller bloggande.

Ja och så har jag jobbat också… Idag jobbade jag oavbrutet från klockan 7.30 till klockan 19.10. Jag åt samtidigt som jag jobbade. Mot slutet var jag så trött att min hjärna var två sekunder från en härdsmälta.

Inte nog med att jag har bollat runt med 17 inskrivna kirurgpatienter idag, samtidigt har jag stått ut med ett evigt hamrande ½ meter från mitt vänstra öra, en massa borrande och en telefon som ringt var tionde minut. Undersöka alla patienter, se över ordinationer, bestämma hemgångar, skriva hemgångsråd, recept, fixa mappar, bestämma tider. Ringa djurägare till alla inskriva och berätta om status och vidare behandling/utredning och svara på alla tusen frågor och stilla oro och trösta de ledsna. Och varje gång jag bestämmer mig för att ändra en ordination, ta bort en ordination, lägga till en ordination, bestämma att vi ska ta bort en urinkaterer, ta ett blodprov eller sedera och röntga så måste sköterska informeras. Jaga, jaga, jaga. Och så jaga ortopeder för de mest komplicerade fallen. Och så göra klart med plan inför morgondagen och fixa burkort till de som behöver nya.

Och mitt upp i alltihop kraschar en av mina IVA-patienter och avlider trots återupplivningsförsök. Försöka få tag på djurägare som inte svarar på någon enda jäkla telefon samtidigt som en eller annan sköterska vill nåt och samtidigt som det hamrar vid mitt huvud så att det gör ont i örat vid varje hammarslag (metalldörrstängare mot metallhammare är inte ett jätteskönt ljud – jag bad hantverkaren att snälla försöka hitta på något annat att göra en liten stund, för det var rent plågsamt för hörseln!).

Det är förbaskat svårt att försöka få något alls gjort när telefonen ringer var tionde minut! Allt från komplicerade spörsmål till att någon frågar vad en annan veterinär har för telefonnummer! Alltså, jag har verkligen inte TID att vara din personliga telefonbok!

Så tålamodet har inte varit på topp idag och inte humöret heller.

Och ändå har jag det miljoner gånger hellre så som jag hade det idag än att var arbetslös. Jag gråter när jag tänker på det, därför låter jag bli. Men samtidigt måste jag börja fundera på vad jag ska göra. Förutom att söka tjänsten som radiooperatör hos polisen.

Och jag har det miljoner gånger hellre som idag än att någonsin jobba på en liten klinik där man har fem otiter, fyra vaccinationer, två analsäckar, en klåda och en avlivning om dagen fem dagar i veckan igen. Utöver de fyra kastrationerna. Fy! Fan! Så! Tråkigt! Men visst, hellre ett jobb på liten klinik än inget jobb. Så är det.

Men jag vill vara på stora djursjukhuset! Där är där jag vill vara! Jag vill träffa alla härliga, duktiga kollegor, alla skickliga sköterskor, alla komplicerade och förbryllande och urakuta fall. Jag vill rädda liv, använda min hjärna och lära mig mer. Mer, mer, mer! Jag blir aldrig nöjd! Vill alltid mer! Jag vill göra steg ett utbildningen till specialist – det kan man bara göra på större ställen.

Jag vill så mycket och ändå sitter jag utan jobb om ett par veckor.

Det suger så jävla mycket balle på ett så jävla dåligt sätt att jag känner mig desperat och arg och helt ur gängorna! Jag är snart 40 och har aldrig haft ett fast jobb. Hade jag inte haft min älskade lilla unge (som jag saknar så att det värker stora hål i mitt bröst varje dag) och min älskade Kärlek (som jag saknar så att min kropp skriker varje dag) hade jag på allvar övervägt det där med snaran och trädet. Det är fan inte kul nu!

När blir det min tur?!