Längtan ad infinitum

På måndag runt lunch väntas Kärleken och kråkan hem igen.

Om jag längtar?

Idag har jag suttit och tittat på kort och små filmsnuttar med kråkan och längtat så jag gråtit. Min kropp värker efter att få hålla henne, krama henne, lukta i hennes hår, gosa ner min näsa mot hennes hals, prutta den där underbara magen, skratta med henne, skoja med henne, höra alla hennes funderingar och iakktagelser. Min hörsel spelar mig spratt flera gånger om dagen när jag tycker mig höra kråkans hesa skratt eller arga tjut när hon inte får som hon vill.

Min kropp värker också efter att få falla in i min Kärleks starka armar. Dra in hans lukt i min näsa, smeka håret på hans mage, känna hans kropp mot min, hans hjärta mot mitt. Hans snarkningar bredvid mig i sängen, hans svettiga, smutsiga kläder i drivor på golvet, hans oöppnade högar med post.

Jag känner mig inte hel utan mitt barn och utan min man!

Så i helgen ska jag storhandla, planera en matsedel för kommande vecka och städa övervåningen på huset. Så att allt är iordning och så att kyl och frys är välfyllda.

Men först ska jag tillbringa en arbetsdag på akuten. Det längtar jag också efter – that’s my favourite place to be! Och det gäller att njuta av det så länge jag kan, för snart är den sagan all. (Vilket får mig att inse att det börjar bli dags att beta av alla remissvar som ligger och skräpar i min agenda.)