Underbara i övermorgon

I övermorgon runt lunch kommer mina älskade ÄNTLIGEN hem!

Som jag längtar!

Jag gissar att kråkan har vuxit och utvecklats massor! Det går ju så fort nu, att 1½ vecka är en evighet. Det kommer ha hänt mycket, tror jag!

Särskilt eftersom hon verkar ha haft det riktigt bra och levt upp massor där uppe i norr. Hon har lekt med kusinerna hela dagarna, gått på upptäcktsfärd både ensam och tillsammans med pappa eller kusiner. Det har badats en hel massa och sovits “sådär”.

Jag är dock lite rädd att hon inte kommer känna igen mig när hon kommer hem. Att hon inte kommer “behöva” mig mer. Att hon bara kommer vilja hänga med pappa och inte med mig alls.

Lite som det har varit, fast tvärtom. Det har varit alldeles för mycket mamma-kråkatid och alldeles för lite pappa-kråkatid de här två åren. Jag menar, jag har inte varit från kråkan mer än ett dygn i sträck de senaste två åren… Inte bra.

Så det har varit mamma för hela slanten! Pappa duger, visst, men när det kommer till kritan har mamma varit bäst.

Tills nu. Kanske.

Det är med blandade känslor… både lättnad, för det är klart att det ibland kan kännas tungt och frustrerande att vara den som gäller i alla lägen, men samtidigt känns det lite… ledsamt. Att inte vara behövd på samma sätt.

Men, nåja, nu vet jag ju inte alls hur det kommer bli när vardagen drar igång igen. Det kanske blir mammas tjej igen för hela slanten… Mamman kommer ju vara hemma en hel massa framöver vad det verkar…

Och när jag satt ute och läste i torsdags på min lediga dag, kom en bärfis nerdimpande rakt i min bok och satte sig precis på raden jag just läste. Det kanske är ett tecken? Det kanske är dags att försöka med syskon?

Vågar jag det? Vågar jag gå igenom en helvetesgraviditet med illamående till v 34, helvetisk foglossning och 30 kg upp pga att jag samlar på mig liter efter liter med vätska? Vågar jag gå igenom en helvetesförlossning till? Vågar jag gå igenom ett år av ingen som helst sömn och bärabärabära och bli kvävd av alla behov? Kommer jag orka amma igen? Vågar jag älska mig sönder och samman ännu mer? Kommer kärleken att räcka till? Kommer den räcka till ett syskon? Tar den inte slut snart? Är det verkligen möjligt att älska mer?

 

Telefonförsäljare

Är ni också less på alla dessa försäljare som ringer dygnets alla timmar och som inte accepterar ett nej?

Det är klart att de inte accepterar ett nej – det är deras jobb att få oss intresserade av något vi egentligen inte är intresserade av.

Jag har försökt tusen gånger att vänligt men bestämt avvisa allt de försöker pracka på mig. Två dagar senare får jag ändå ett nytt samtal.

Nu har jag kommit på ett nytt sätt. Jag lovar att det kommer funka! Det funkade väldigt bra på den försäljare som ringde igår kväll. (Vem ringer för att sälja något kl 20.30 en fredagskväll, liksom. Fruktansvärt respektlöst och ren terror att bli utsatt för dessa samtal!)

Det ringer i telefonen. Ett nummer som jag känner igen som ett från en telefonförsäljare som ringt mer flera gånger om dagen de senaste veckorna.

Jag: – Hallå? (Det är viktigt att inte svara med sitt namn!)
Försäljare: - Hejsan, jag heter N.N och ringer från Whatevernamnetnuvar. Jag söker Lilla Mysan. Har jag kommit rätt?
Jag: - Lilla Mysan? (paus) Ja, alltså, nej… (paus)… hon är död.
Försäljare. – Oj! Ehh, oj, förlåt, jag menar.. (klick, luren lades på)

Häpp! Nu torde det dröja innan de ringer igen!

Ny serie

Minns ni när jag körde den där utbildningsserien om djurens sexliv?

Nu är jag sugen på att dra igång en till liten utbildningsserie. Men om vad? Vad vill ni veta? Olika sjukdomar hos djur? Hur ska jag välja vilka sjukdomar i så fall?

Om jag fick bestämma skulle varje djurägare eller varje person som funderar på att bli djurägare, bli tvingad att gå med ett pass på akutmottagningen på stora djursjukhuset. För att se vad som kan drabba deras högst älskade djur. Och vad det kostar.

Ett relativt enkelt problem med god prognos kostar många, sköna tusenlappar. De flesta jag känner kan inte hosta upp 30 000 när ens katt eller hund brutit benet. Som veterinär har jag då bara ett alternativ: avlivning. För djurets skull. Kan vi inte laga, så måste vi hindra att djuret fortsätter lida.

Det händer alldeles för ofta att jag måste avliva djur bara för att de är oförsäkrade! Och jag har lust att skrika och gråta varje gång! Men aldrig döma. I mitt inre, ja. I mitt inre kan jag bli så oerhört arg och frustrerad och ledsen, men aldrig att jag skulle visa det eller säga något. I den situationen känner djurägaren garanterat tillräckligt mycket skam och skuld och sorg för att mina ord skulle göra någon som helst nytta. Jag kan bara hoppas på att om de skaffar nya djur, att de ser till att få djuret försäkrat. Direkt!

Det är så fruktansvärt onödigt att ta bort ett djur endast för att det inte är försäkrat!

Älskar du ditt djur – försäkra det! Ta mig på mitt ord; det är värt vartenda öre när du står där på stora djursjukhuset och tittar på röntgenbilderna av ett trasigt ben!