Hunger

Jag satt just och funderade över varför min mage kurrar å det grövsta när jag kom på att jag inte ätit något idag. Alls. Klockan är 16.04 och jag har inte ätit så mycket som en smörgås än.

Kaffe har jag druckit, men inte ätit.

Det är bannemej på tiden att familjen kommer hem, så det blir ordning på torpet igen! Hur kul är det att laga mat och äta ensam? Inte jätte.

Ett par mackor får nog slinka ner innan middagen. Vad jag ska hitta på till middag är en annan femma… Kanske skulle åka förbi Max och köpa nåt. Om jag orkar. Eller så blir det omelett. Ägg har vi ju. Konstigt vore det annars, när man bor på en gård med 14 000 värphöns…

Grr!

I min värld går mitt barn före allt. Till och med mina föräldrar. Om jag av någon hemsk och outgrundlig anledning bara kunde rädda en ur ett brinnande hus, skulle det, utan tvekan, bli kråkan. Villkorslöst och självklart.

Jag blir så less på folk som, utan att själv vara begåvad med ett barn med en så pass svår sömnstörning att hon fortfarande efter dryga två år aldrig sover en hel natt, uttalar sig om att jag daltar med henne och att hon bara skulle må bra av att få sina rutiner uppochnervända ibland.

Den dagen du själv begåvas med ett barn som kråkan, som du med blod svett och tårar äntligen har fått att “bara” vakna 3-10 ggr/natt efter dryga två år, kommer jag kanske att lyssna på dina åsikter om hur jag tar hand om mitt barn!

Tills dess kommer jag stänga mina öron och fortsätta göra det som jag tror/vet är bäst för mitt barn!

(Även om det gör mig ledsen att folk inte kan lyssna och respektera och lita på att jag, som bor med mitt barn dygnet runt, vet vad som funkar och vad som inte gör det. Kom hit och ta hand om mitt barn några månader i sträck, samtidigt som du försöker sköta hem, hus och jobb och uttala dig sen!)

Underbara imorgon

Imorgon kommer de hem!

Min kropp skriker efter att ha kråkan i mitt knä. Den bästa stunden på dagen är när det är dags för nedvarvning inför sänggående. Då kryper kråkan upp i mitt knä och sitter eller halvligger där med en vällingflaska medan jag läser sagor som hon får välja. Jag passar på att sniffa i hennes hår, kramas, klappa hennes armar och ben. Ibland gillar hon att man gör “mjuk mage”.

Då ligger hon naken eller i bara blöja på soffan och så klappar man henne mjukt på magen och säger “ååh, vilken mjuk och mysig mage” och sen fortsätter man så på armar, ben, kinder, panna, hår, rygg. Men magen är mysigast, tycker hon. Hon vill aldrig att man ska sluta. “Mea muuk mage, mamma” säger hon då, så då är det bara att fortsätta :)

Underbara unge!

Annars är det fortfarande mest bara “nej” som kommer ur hennes mun. Såklart. Hon är ju snart 2½ år gammal. Det är nu det ska sägas nej. Det är faktiskt varken jobbigt eller frustrerande, vi skrattar mest.

Som när vi satt hemma hos farmor och farfar och fikade. Kråkan hade fått en bulle som hon mosat i sig på nolltid.
Kråkan: – Meea bulle!
Jag: – Ja, du kan få halva min bulle om du vill
Kråkan mosar i sig min halva bulle också och klättrar sen ner från stolen
Kråkan: Lilla mätt!
Jag: – Ja, jag förstår att du är mätt, hela magen full med bulle. Var farmors bullar goda?
Kråkan: – Näej!

Jag menar, hur kan man låta bli att skratta då?! Mosat i sig äcklig bulle tills det kommer ut ur öronen. Jojo.

Kom hem nu, älskade lilla barn! Mamma saknar dig till evigheten och tillbaks igen!