Äntligen!

Nu har min familj ÄNTLIGEN kommit hem och livet har fått en mening igen!

Jag hade inte behövt oroa mig för att kråkan inte skulle minnas mig och inte skulle vilja vara med mig alls. Det har varit mamma-kråkatid för hela slanten idag. Mamma, mamma, mamma :)

Jag är inte missnöjd över det – tvärtom!

Jag nästan dog av lycka när kråkan kröp upp i mitt knä för att dricka välling och läsa godnattsaga. Hon har klappat på mig och kramat på mig, smekt mitt hår och mina armar.

Och jag har kramat, klappat, fingrat på, luktat och tittat. Jag kan sitta och bara titta på henne i en evighet. Mitt vackra, underbara barn!

Men pussat har jag inte. Varken Kärlek eller kråka. Jag har ju fått ett stort, äckligt herpesutslag på underläppen. Bluäääh! Så jäkla typiskt!

Mens trodde jag också att jag skulle ha, sådär lite extra typiskt när man inte träffats på nästan två veckor… Med tanke på graden av PMS de senaste dagarna så BORDE jag verkligen ha mens. Finnig, svullen, ARG, molvärk, uppkörd/illamående, törstig. Men inget händer. Dag 31 idag, dvs tre, fyra dagar sen. Inte vet jag varför, för vi har skyddat oss. Men jag får väl testa imorn om inget hänt tills dess.