Stackars

Stackars Ulf Brunnberg!

Egentligen borde man avsky honom och få kväljningar bara av att höra hans namn. Och med man menar jag jag. Men jag kan liksom inte. Det är ju synd om karln.

Jag menar, nu sitter han där ute i sin skärgård och får inte ens dricka sprit när han ska köra båt, stackarn. Dessutom har han sån otur när han tänker.

I hans hjärna har tankarna snurrat och farit runt så våldsamt i alla vindlingar att de till sist måste gått vilse. Möjligtvis beror det på bristen på alkohol i samband med framförande av motorfordon.

För Brunnberg anser att det är feminismens fel att en kvinnlig häktesvakt blev misshandlad till döds. Kvinnor borde, i egenskap av det svagare könet, inte få vara häktesvakter. Då får de faktiskt skylla sig själva om de blir ihjälslagna.

Och så lägger vi återigen skulden hos offret, precis som vi gör när kvinnor blir våldtagna. Om man går ute ensam på natten, har en för kort kjol, för djup urringning, följt med någon hem, druckit en drink för mycket, haft många sexuella förhållanden – då får man faktiskt skylla sig själv. Gäsp! Tröttsamt!

Det som jag är lite intresserad av är hur en snopp – bestående av hud, blodkärl, svällkroppar och lite annat biologiskt material – skyddar en man från att bli ihjälslagen om han får motta 38 slag från en helgalen fånge. Exakt hur fungerar den där drulen, som gör den så oerhört värdefull att ha i slika situationer?! Försvarar man sig med den, som något slags skinnbatong? Eller gömmer man sig bakom den och låter drulen ta emot alla slag?

Jag frågar dig, Uffe, exakt hur gör din snopp dig odödlig?

Men visst är det sorgligt?! Från putslustig, småmysig Vanheden till uppmärksamhetshorande, kvinnohatande alkoholist som är beredd att uttala sig om vad som helst, bara han får publicitet. Bara han inte blir bortglömd. Hellre hatad än bortglömd.

 

Sorgligt

Igår var förmodligen det sorgligaste arbetspasset jag någonsin gjort.

Inte bara för att det var mitt sista pass på akuten (om man inte räknar med nästa helg), utan också pga patienterna och ffa deras ägare.

Vissa saker är bara mer sorgliga än andra, så är det bara. Och när barn är inblandade då vill man nästan gå och gömma sig eller säga upp sig med omedelbar verkan hellre än att komma med de där dåliga beskeden.

Fifan, säger jag bara och mer än så får jag inte säga.

Idag är jag “resurs”. Dvs jag har administrativt arbete och får hoppa in där jag behövs. Jag har svarat ut alla remissvar, skrivit svar på alla röntgenbeställningar, ringt alla provsvar utom ett.

Så jag hoppade in en snabbis på akuten och tog hand om ett öga (med tillhörande hund) och två stackare som kanske ätit råttgift.

Jag tycker så synd om de där stackars djuren som man måste få att kräkas. Först kommer de in och tycker inte alls om att vara hos veterinären. Sen blir allt precis hur bra som helst när man får supergott käk i mängder, whohoo, värsta bästa plejset! Och tio minuter senare mår man så jävla illa och kräks upp precis allt det goda man precis fick äta, man kräks tills magen är helt tom och det bara kommer galla och man blir helt slut och orkar bara ligga och rapa.

På blicken ser det ut som om djuret i fråga vill säga: “Vilket jäkla ställe och vilken jäkla tant! Fy, så fult att luras sådär! Jag visste att det var nåt lurt! Jag kommer aldrig mer lita på en tant i blå pyjamas!”

Nu är det bara eftermiddagen kvar och sen är det helg!

Jag behöver sova, eftersom jag blev kvar två timmar extra på jobbet igår kväll pga schemastrul och personal som närapå jobbar ihjäl sig (och ändå finns det inte möjlighet att anställa fler veterinärer – det är väl kanske bättre att köra slut alldeles på de som finns först? Eller?) och kom inte hem förrän 23.30.

Kråkan vaknade precis när vi somnat och stökade i flera timmar, så jag har sovit i kanske 2 timmar i natt. Upp igen kl 6 och iväg till jobbet.

T R Ö T T!