Dagisstart

Förra veckan började kråkan på dagis igen efter ett långt uppehåll. Det var lite småjobbigt att lämna första dagen, men sen har det gått bra. Skönt!

Idag när jag kom hem från jobbet möttes jag av en strålande glad liten kråka som kastade sig i min famn och bara ville kramas och leka med mamma.

Sen började det bli lite gnälligt och inget var riktigt kul längre. Hon ville bara att jag skulle bära och krama henne. Vad min rygg tyckte om det lämnar jag osagt. Hon höll på att somna mot min axel flera gånger och jag tänkte att hon nog inte sovit någon lunch på dagis. Ibland gör hon inte det.

Samtidigt betedde hon sig lite konstigt, var liksom groggy på nåt konstigt sätt. Jag ringde flera gånger till dagis för att fråga om hon sovit på lunchen, men det var ingen som svarade. Jag tänkte att om hon sovit (som hon själv påstod) så måste hon vara sjuk. Och har hon inte sovit är det inte konstigt att man är så trött att man nästan somnar mot mammans axel.

Men visst kändes hon lite varm? Jodå, en koll med nyinköpta örontermometern (ah, vilken underbar uppfinning!) visade en temp på runt 39 grader.

Middagen var just klar, men kråkan ville inte ha. Detta alltså trots att det var makaroner och korv! Visserligen i soppa, men ändå… Inte ens välling ville hon ha. Hon ville bara vara i mitt knä eller i min famn. Hon sa att hon hade ont i magen och ont i munnen och örat. Sen hade hon ont i en arm och ett ben också. Stackarn, säkert feberont i hela kroppen.

Så vi satt tätt ihopslingrade och tittade på Bamse medan jag åt middag. Kråkan fick en skvätt Ipren och efter det slank det faktiskt ner lite välling.

När hon satt och somnade mot mitt bröst trots att Bamse var på, var det bara att byta blöja och sen hopp i säng. Utan tandborstning eller sagoläsning och klockan var inte ens 18 än.

Lilla, lilla skrutt.

Tänk att det skulle göra så ont i mammahjärtat när barnet är sjukt, även om det bara är en enkel förkylning (eller vad det nu är hon drabbats av). Det trodde jag inte innan jag blev mamma. Jag tyckte mest att föräldrar var pjåskiga när deras barn var sjuka. Det tycker jag inte längre.

Jag kan inte förstå hur man som förälder står ut om man får veta att ens barn är allvarligt sjukt. Jag hoppas så innerligt att jag aldrig någonsin behöver hamna i den situationen! En simpel dagissjuka i uppstarten på terminen efter sommarlov räcker alldeles utmärkt, tack.