Intervjun

Ja, alltså, dagen började ju inte sådär jättelysande… Jag hade ställt klockan på 8.30, tänkte åka ca 9.45.

Klockan ringde, jag tryckte på snooze. Trodde jag. Jag vaknade 9.50.

Innan jag ens insåg vad siffrorna på klockan betydde… Helt vimsig i skallen var jag. Sen gick det upp för mig! HerreGUUUD! Intervjun är om 40 minuter!

På med kläderna och sätta sig i bilen och köra som en biltjyv. (Hann inte duscha, äta frukost, sminka mig, sätta på mig rena och hela kläder.) Jag hann i tid, hade fem minuter till godo. Puh! (Sen att jag såg ut som något som katten släpat in, knaprat i sig och sen spytt upp på hallmattan är en annan femma. Jag luktade säkert inte blomsteräng heller…)

Det är svårt att säga hur intervjun gick. Jag svarade ärligt på alla frågor och mer än så kan jag inte göra.

Så nu är det bara att vänta. Jag har fortfarande inte börjat våga hoppas riktigt.

På vägen hem stannade jag i närbutiken i byn för att handla mjölk. Jag fick ett sms av Kärleken som jag läste. När jag skulle lägga ner mobilen i fickan igen, så tappade jag den i golvet. Det har ju hänt förr, om vi säger så. Ingen spricka någonstans och baksidan ramlade inte bort som den brukar.

Så jag stoppade ner mobilen i fickan och fortsatte handla. Efter en halv minut eller så tyckte jag att det började bli lite varmt mot mitt ena lår. Tio sekunder senare gjorde det ONT!

Upp med mobilen som var brännhet! Det gick inte att ta i den utan att bränna sig.

Jaha. Nähä.

Så jag fipplade ut batteriet fort som ögat, men vad ska jag göra av det?! Jag vill inte ha någon av mina kroppsdelar i närheten om det där exploderar eller börjar brinna!

Jag balanserade batteriet (som alltså inte gick att hålla med fingrarna eftersom det var så hett) på baksidesstycket av mobilen, ställde ifrån mig kundkorgen och kastade ut batteriet utanför affären.

Sen fortsatte jag handla.

På väg till bilen plockade jag upp batteriet som fortfarande var lika varmt. Jag la det på min handväska i framsätet av bilen. Jag tänkte att jag ju faktiskt kan slänga ut hela väskan om det börjar brinna.

Det gjorde det inte. Började brinna, alltså.

Så jag har fått rota fram min gamla stenåldersmobil bland kråkans leksaker och sparka igång den. Det fanns till och med lite kräm kvar i batteriet! Helt otroligt! De gjorde kvalitetsgrejor förr i tiden, det är ett som är säkert!

Resten av dagen har jag dragits med huvudvärk, lite halsont och en lite stickig känsla i svalg och bihålor. Det är väl inte mer än rätt att jag också åker på nån dagissjuka.

Imorgon

Idag har varit en riktigt usel dag. Ni vet en sån där dag när man vill svälja huvudet och byta kropp.

Jag har varit på uselt humör och det har inte blivit bättre av att kråkan vägrade sova lunch trots massiv tröttma. Och eftersom hon vägrade sova var hennes humör helt horribelt på eftermiddagen.

Jag trodde nästan jag skulle göra mig olycklig på henne när hon gnällde/skrek/grät “Lilla vill ha kaaaaka” var femte sekund i 1½ timme. Jag överdriver inte ens! Det har visat sig stört omöjligt att få vrång tvååring att begripa att det för helvete INTE FINNS NÅN KAKA!

Jag lovar, hade jag haft kaka hade hon fått den, bara för att få tyst på eländet.

Det fungerade inte att ignorera, det fungerade inte att skälla, inte att skrika, inte att be snällt, inte att hota, inte att förklara pedagogiskt. “Lilla vill ha kaaaaka!”.

Till råga på allt fick jag värsta magknipet a la förlossningsvärkar och kallsvetten lackade.

Giv mig styrka!

Nu sitter jag har med taggtråd i halsen, svalget och bihålorna. Inte så väldigt najs, nej.

Men imorgon är en bättre dag. Det hoppas jag verkligen. För imorgon ska jag på jobbintervju. Kl 10.30. Tumhåll, please.

Jag har en teori att de kallar mig till intervju bara för att ta reda på vad jag är för en idiot som byter bana från veterinär till LKC-operatör. Det kan ju vara kul att prata om sådär vid fikabordet en tisdagseftermiddag. “Höhöhö, ja jävlar, det finns folk till allt!”

Medan jag är på intervju ska Kärleken lämna kråka på dagis och börja städa här hemma. Tro mig, det behövs.

Klockan är bara 22, men jag ska gå och lägga mig. Måste kurera mig. Jag vill inte bli sjuk till råga på allt! Det är tillräckligt uselt som det är ändå!

Men glöm inte tumhållet då. 10.30 imorgon tisdag. Tack på förhand.

Slut på meddelandet.

Två till

Jag glömde ju två av kråkans favoritböcker! De kommer här:

ABC-resan av Elsa Beskow är skriven på rim och handlar om barnen Bo och Anna och deras äventyr ute i vida världen. Anna glömmer sin docka på stranden och en ekorre stjäl dockan och hoppar upp i masten på en båt. Bo och Anna får rida på ryggen på en fisk, de träffar jordgubbsmor och vallmon, de äter lingon, träffar en snigel som säger tut-tuut och de bygger en båt av en låda.

Kråkan älskar den här boken! Hon gillar rim och att titta på de underbara illustrationerna! Men hon är rädd för häxan och yxan som står för bokstaven X, så den sidan får vi hoppa över :) Jag tror inte att hon förstår allt som händer, eftersom språket är lte gammaldags, men det gör inte så mycket. Hon gillar att det rimmar och att det finns så mycket att titta på på varje sida.

ABC-boken av Jan Lööf innehåller ingen text alls, förutom själva bokstäverna. Istället har han koncentrerat sig på underbara teckningar. Vi hittar på historier till alla bilderna och ibland hänger bilderna till flera bokstäver ihop, så det blir nästan som en liten saga. Tex att apan som ramlar så illa på cirkusen på bokstaven C undersöks av doktorn på bokstaven D. Eller apan som köper en stor slägga i järnaffären på bokstaven J använder den till att slå fast en påle som kamelen på bokstaven K är bunden till.

Kråkan gillar verkligen att sita och bläddra i den här boken! Man kan titta hur länge som helst på varje bild och ibland hittar man saker som man inte sett förut. Hon är rädd för Bockarna Bruse och trollet och för Polisen, så de sidorna får vi hoppa över.

Hoppet är det sista som dör

Idag var jag på info-träff om jobbet som LKC-operatör på polisen. Det verkar vara ett jobb som passar mig som hand i handske!

De hade valt ut 25 av de 75 som sökt tjänsten till att komma på infoträffen och var man fortfarande intresserad av tjänsten efter informationen, så fick man komma vidare till intervju.

På tisdag kl 10.30 är det min tur.

Om jag hoppas? Klart som f*n jag gör! Samtidigt vågar jag inte riktigt hoppas heller. Jag orkar inte med fler besvikelser just nu!

Jag kanske är galen som väljer ett yrke där jag får ca 8000 kr mindre i månaden, men jag har mina skäl. De tänker jag inte skriva om såhär. Öppet. Förmodligen blir det i ett låst inlägg någongång i framtiden.

De tar in max 10 till utbildningen (det är krav på att man måste gå en 18 veckors utbildning och klara cerifieringen för att få en tillsvidaretjänst), så jag har kanske 30-40% chans.

Kråkans favoriter

Nori önskade recensioner av kråkans favoritböcker, så här kommer ett urval av de hon gillar bäst för tillfället:

En duktig gris av Ann-Madeleine Gelotte är en underfundig liten bok med rim som handlar om den duktiga lilla grisen Lois som ska gå till affären och handla äpplen till sin pappa. Fyra äpplen, bara fyra. För äpplen är så dyra. På vägen till affären möter hon många olika djur som alla ber henne att köpa något till dem. Nu blir det svårt för Lois att komma ihåg allt som ska handlas, så hon gör en ramsa för att minnas.

Kråkan kan bli lite otålig, jag tror boken egentligen är till för lite äldre barn, för det är mycket text emellanåt. Men hon gillar rim och att titta på alla de fina illustrationerna. Och vi ska läsa den minst en gång om dagen.

Pixiboken “Pytte” hittar jag tyvärr varken bild eller beskrivning av.
Det var även min favoritbok när jag var liten, har jag fått höra. Själv har jag bara vaga minnen…
Pytte handlar om en hönsmamma och alla hennes små kycklingbarn. De ska gå på utflykt och hönsmamman packar en korg full med mat. Korgen låser hon med ett hänglås och lägger nyckeln i en ficka. Pytte är minst i barnaskaran och försvinner ideligen. Han ramlar ner i ett dike, gömmer sig bland maskrosorna och pratar med gräshoppor. Hans syskon är riktigt less på honom, för han sinkar dem hela tiden och de vill bara komma fram så att de kan få äta.
När de väl är framme ska hönsmamman låsa upp korgen, men tappar nyckeln ner i ett litet, litet hål! Katastrof!
Men gissa vem som räddar festen? Just det, Pytte!

Språket är gammaldags, så vissa ord måste jag byta ut för att göra det lättare för kråkan att förstå. Men det är en fin liten historia och fina illustrationer!


Det var det fräckaste! av Werner Holzwarth handlar om en liten mullvad som helt plötsligt får något avlångt och brunt på huvudet. (En bajsmössa, som kråkan säger.) Eftersom han är så närsynt ser han inte vem det var som gjorde det, så han går runt till bondgårdens djur och frågar. Alla djur demonstrerar hur deras bajs ser ut och mullvaden inser att han måste ha hjälp att hitta förrövaren. Han får hjälp av två flugor. När mullvaden får klart för sig vem det var som gjorde det, så är hämnden ljuv. Eller?

Eftersom jag aldrig kommer komma ur kiss- och bajsåldern uppskattar jag boken minst lika mycket som kråkan! Den är roligt skriven och roligt illustrerad. Jag ser nu att det finns en version av boken med ljudeffekter. Den måste jag nästan klicka hem!

Sen har vi såklart en hel massa andra böcker som vi läser, det går lite i vågor det där, vilka böcker som är poppis. Vi läser mycket, särskilt på kvällarna inför sänggåendet. Då har vi en liten mys- och sagostund i soffan med böcker och välling.

Eftersom jag älskar böcker och att läsa, så hoppas jag att jag ska överföra det till Elvira. Jag brukar sällan köpa presenter till henne “bara sådär” när det inte är något som ska firas. Men böcker, det kan jag köpa. Ser jag någon bok som jag tror hon skulle gilla när jag är och handlar, så köper jag den.

Jag längtar tills hon blir lite äldre, så vi kan börja läsa kapitelböcker! Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta, Mio, min Mio, alla Maria Gripes böcker! Jag hoppas att kråkan blir en lika stor bokmal som jag när hon blir stor! Hon har en hel värld full av underbara böcker att utforska!