Less(en)

Jag känner mig bitter. Och ledsen.

5½ år av mitt liv bortkastat. En kvarts miljon i studieskulder i onödan.

Det var väl det jag visste hela tiden – att det var för bra för att vara sant.

VES och/eller SVES

Jahapp, då var jag alltså arbetslös. Igen.

Sista arbetspasset var händelselöst. Jag jobbade vård kväll och alla inneliggande kirurgpatienter var stabila, mest lite administrativa göromål. Jag antar att det är liknande inom humanvården. På ett åttatimmars arbetspass ägnar jag kanske sammanlagt en timme åt patienterna i fråga. Resten är pappersgöra (ordinationer för dagen och morgondagen, ordinationsändringar, behandlingsplaner, hemgångsråd, epikriser, provsvar osv i all oändlighet), telefonsamtal och att jaga konsulter. Men det har sin charm, det med. Det har det faktiskt.

Sen rensade jag ut i min agenda, slängde alla gamla kom-ihåg-lappar som legat och drällt högt och lågt, ringde de sista provsvaren, tömde skåpet och stämplade ut för sista gången.

Jag vägrar gråta. Jag vägrar säga hejdå. Jag bjöd inte ens på fika. För på nåt sätt, nångång, så kommer jag tillbaks!

(Om inte annat behöver jag lämna nycklar och få ett arbetsgivarintyg påskrivet.)

Och ända sedan i förrgår hoppar och far mitt hjärta å det grövsta. Det är inte riktigt lika illa som för två år sedan när Elvira var liten bebis, då blev jag alldeles yr och matt och kunde knappt gå i normal promenadtakt. (De gjorde en liten utredning med en massa EKG och 24-timmarsregistrering och hjärtultraljud – allt normalt. Men då hade den där episoden (som höll i sig ett par veckor) gått över. Det hade varit intressant att se hur det såg ut medan det pågick. Men när jag ringde sjukvårdsrådgivningen och beskrev symtomen tyckte de att det inte var nåt att oroa sig över. Låt mig säga såhär: varken min husläkare eller kardiologen tyckte att sjukvårdsrådgivningens råd var särskilt lysande! De bad mig åka akut om jag fick ett till skov. Om inte annat för att få det registrerat på EKG.)

Men ja, det hoppar och hoppar över och slår extra och tumlar runt som ett par skor i en torktumlare just nu. Det blir bättre när jag vilar eller ligger på rygg. Värst blir det vid hastiga lägesförflyttningar, som när jag reser mig efter att ha suttit på golvet eller sätter mig på golvet efter att ha stått. Det blir inte bättre när hjärtfrekvensen höjs, snarare värre.

Jag är jättenyfiken på att se hur det ser ut på ett EKG. Jag ska ringa vårdcentralen imorgon om det fortfarande är likadant. Är det en massa VES på rad (för ibland tror jag fan att jag har kammartachykardi – då känns det som om hjärnan inte har något blod alls) eller några SVES’ar eller hur ser det ut?

Eftersom jag vet att jag inte har någon bakomliggande hjärtsjukdom, inte har svårt att andas (även om det trycker en del över bröstet när de där kompensatoriska extraslagen kommer) och inte har bröstsmärtor är jag inte särskilt orolig. Även om det känns en smula obehagligt att hela tiden känna av sitt hjärta och bli alldeles svimfärdig en halv sekund innan hjärtat liksom kickar igång igen.

Man skulle haft en egen lite EKG-apparat :) Jag funderade ett slag över att låna jobbets igår, men kom inte på hur den skulle fästas på människokroppen…

Jaha, så vad ska jag göa nu då? På torsdag nästa vecka ska jag i alla fall till polisen i Uppsala för infoträff. De har inte sållat ut mig än i alla fall och det tackar jag för! (Jag har även sökt ett jobb i den närmsta stan, men i ärlighetens namn och av olika rutiga och randiga orsaker jobbar jag hellre som KC-operatör. Chansen för mig att få det jobbet måste också anses som minimal. Även det av samma rutiga och randiga orsaker. Dessutom konkurrerar jag om samma jobb som Kärlekens exflickvän och det känns ju lite skumt. Så att säga.)