Suckar

Ni är så himla rara, allesammans! Jag vet att ni vill väl och jag är inte på mitt allra bästa humör – ganska sur och grinig, faktiskt. Arg och vrång. Så ta alla sura kommentarer jag skriver med en nypa salt.

Men ja, jag blir arg och less och ledsen och sur när “folk” inte bara kan acceptera att jag mår som skit, att jag faktiskt bara vill vara ifred och att det inte är hela världen att jag kanske kommer jobba som radiooperatör i framtiden.

Det känns som slag i ansiktet när “folk” kommer med “goda råd” och ber mig skärpa mig och rycka upp mig. Eller har synpunkter på vad jag skriver, hur jag skriver det och var jag skriver det.

Jag är inte dum! Jag har sett till att inte “vem som helst” kan se min tidslinje på Facebook eller se vad jag skriver där. Jag skriver inte allt jag tänker och känner varken här eller på Facebook, jag skriver inte allt som händer.

Och jag är framför allt inte ute efter varesig sympatier eller goda råd. Men vad är jag ute efter då? Jag vet inte. Jag vill bara få det ur mig, ur mitt system. It takes a village. Men nu har jag ingen by. Internet är väl den nya tidens by, kanske. Jag vill bara vräka ur mig och veta att det finns en mottagare, någonstans där ute.

Men jag får ju också skylla mig själv när jag får kommentarer jag inte vill ha, så är det. Men är det så? Om jag skriver en sak på internet, så får jag skylla mig själv. Är det annorlunda om jag säger det IRL? Får jag även då skylla mig själv om jag får kommentarer och råd jag inte vill ha? Eller är det lika bra att bara hålla käften över huvudtaget för att inte råka få örfil efter örfil. Av folk som visserligen vill väl och som bryr sig. Men det blir liksom bara fel.

Inte vet jag, men jag antar att jag får hålla mig till “Idag är det kallt och blåsigt ute och vi har fått dra igång kaminen för att inte frysa inne.” För att vara på den säkra sidan.