Idag

Idag (eller snarare igår, eftersom det nu passerat midnatt) har jag haft eoner av egentid. Åtminstone känns det så.

Dagen började med sovmorgon till 10.30 (!) och sen lek och mys med kråkan ett par timmar tills jag drog iväg ut på stan.

Kråkan illskrek och grinade när hon insåg att hon inte fick följa med. Att hon skulle vara ensam hemma med pappa. Jag hörde hennes tjut ända ner till bilen. Och jag kände mig som den uslaste mamma i hela världen. Men jag åkte ändå. För min egen mentala hälsas skull.

Först gick jag på kondis och köpte gofika. Tänk att få dricka en kopp kaffe i lugn och ro. Medan kaffet fortfarande är varmt!

Tyvärr har jag varit väldigt illamående några dagar nu, så jag klarade bara ett par tuggor på brownien innan illamåendet stod i tonsillhöjd.

Jag läste en bok medan jag fikade och jag pillade en del på telefonen också. I lugn och ro. Lyssnade på samtal i smyg. Tittade på folk. Tänkte mina tankar till slut, utan någon som avbryter.

Men man kan bara fika dryga timmen innan det blir tråkigt. Åtminstone är det så för mig.

Sen gick jag en sväng på “stan”. Det är inte mycket till stad, det är det inte. Själva det som man kan kalla för gallerian innehåller Lindex, Dressmann och ett pyttelitet Åhlens. Jag nöjde mig med att slå några lovar inne på Åhlens. Jag köpte en liten leksakshelikopter till kråkan.

Nästa stopp på vägen var det här:

En stor påse till Kärleken och en till mig. Jag måste nämligen köpa min egen påse med godis, annars blir det inget kvar till mig. Jag vet ingen som kan hetsäta godis så som min älskade.

Därefter var det Ica och veckohandling. Ljuvligt att få veckohandla utan att behöva ha koll på kråkan. Hon brukar visserligen sköta sig jättebra i affären. Inget skrik och gnäll och “vill haa”. Men det springs runt en hel del, det gör det. Och att ha koll på en virvelvind samtidigt som man handlar kräver sin kvinna.

Sen kom jag hem och då var egentiden slut. Vilket illustreras nedan.

“Lilla fölla mee mamma bajsa”

Vad det illustrerar? Min egentid som är slut. Längst ner till vänster i bild ser ni sidan av min röv, till höger är toasitsen. Min röv försöker alltså bajsa. Publiken nöjer sig inte med annat än närbild. Ljudeffekter blev det också när det blev resultat.
- Plask, sa kråkan.

Mammigheten

Kråkan är sedan någon månad inne i en period när hon är extremt mammig. Mammig har hon alltid varit, men nu är det extremt.

Det är klart att det är fint att känna sig behövd och älskad, men ibland går det till överdrift.

Hon börjar tex gråta och skrika om det är pappa som hämtar upp henne på morgonen istället för jag.

Om Elvira och jag är på övervåningen och leker och Kärleken kommer dit upp för att vara med, så blir hon arg och ber honom gå.

När hon slår sig är det jag som ska trösta och blåsa.

Det är jag som ska leka. Jag som ska läsa sagor.

Om pappa kommer och sätter sig bredvid oss i soffan puttar hon bort honom. Skriker och gråter i värsta fall.

Jag låter henne inte stöta bort pappa. Om pappa vill sitta hos oss i soffan, så får han göra det. Passar det inte fröken går det bra att lämna soffan! Jag försöker också förklara att pappa blir ledsen om han inte får vara med och leka. Men hon är ju så liten än. Hon vill ha mig för sig själv.

Och Kärleken känner sig såklart åsidosatt och bara “näst bäst” när hon så uppenbart favoriserar mig före honom.

Och ibland, bara ibland, kan det vara trevligt för mamman om barnet kan hänga med pappan en liten, liten stund. Så att jag kan få bajsa ifred. Eller duscha ifred. Eller bara vara ifred. En liten stund. Utan att ha en kråka som sliter och drar, säger “mamma kom hiiit” eller klättrar på mig.

Herregud, jag får inte ens gå ut och hämta posten. Då ska kråkan följa med. Det duger inte att vara ensam hemma med pappan i tre minuter.

De där femton timmarna i veckan som kråkan är på dagis är som syre! Tänk att bara kunna få vara IFRED! Veckans övriga 153 timmar är jag MAMMA! Bara.

Ändå njuter jag av att kråkan kommer upp till mig i sängen när jag försöker komma undan och vila lite. Jag älskar när hon lägger sina taniga små armar runt min hals och kramas lääänge. Jag älskar när hon sen klappar mig på kinden och på håret. För att inte tala om lyckan när jag får en blöt smällpuss mitt på munnen!

Idag kröp hon ner under mitt täcke och la sig på min axel medan jag hittade på sagor. Hon låg alldeles, alldeles stilla och bara lyssnade. Det händer aldrig annars! Det är konstant rörelse, även på kvällen när vi har sagostund. Det kryps och klättras och bökas och klängs och ålas konstant.

Men idag låg hon alldeles still bredvid mig i sängen en lång stund.

Sen gick hon ner för trappen alldeles själv och hämtade tre av sina favoritböcker och kom upp med dem. Sen gick hon ner för trappen och hämtade en bok till. Sen kröp hon ner hos mig och så skulle vi läsa alla böckerna medan hon låg mot mitt bröst.

Såna stunder får mitt mammahjärta att svälla så till den milda grad att det nästan spricker av lycka och kärlek.

Imorgon har vi en plan:
Förutom att vi ska åka och veckohandla, så ska jag åka iväg in till stan. Ensam. Ifred. Strosa i affärer. Tyvärr har jag inga som helst pengar att handla för. Jo 127 kronor har jag på kontot. (Och när jag får pengar är omöjligt att säga… det kan dröja länge än) Så en fika kan jag ju unna mig. Jag ska ta med mig boken jag läser (Kärlekens Bok av Kathleen McGowan. Den andra boken i en trilogi. Rekommenderas varmt! Man bör dock läsa dem i ordning, annars blir det nog svårt att hänga med.) och jag ska inte stressa hem!

Under tiden ska pappan och barnet ha tid tillsammans. Jag blir ju alldeles utsliten och kvävd av att ha kråkan inpå mig dygnets alla timmar. Lite luft! Syre!

Vad?

Ja men vad ska jag skriva om då? Den oerhörda ledan och tristessen som kommer med arbetslöshet?

Känslan av att vara ingen?

Känslan av att vara umbärlig, inte behövd, inte önskad, inte välkommen?

Känslan av att kvävas?

Känslan av hopplöshet och värdelöshet?

Känslan av att allt jag rör vid blir till skit?

Jag vill bara sova. Då slipper jag tänka och känna. Slipper oroa mig. Jag vill bara sova och aldrig vakna.

Hade jag inte haft Kärleken och Elvira, hade jag inte haft något att vakna till. Inte. Ett. Endaste. Dugg!

Känd från tv

Hoppsan!

Där var ju jag med på tv igen!

Det känns helt overkligt att se sig själv på tv sådär. Jag vill helst gömma mig bakom skämskudden, samtidigt som det är lite roligt :)

Missade du dagens avsnitt av Djurakuten kan du se det här.

Idag…

… är en stor dag!

Vi har i perioder försökt få kråkan att kissa på pottan. Med nedslående resultat. Hon har helt enkelt inte tid att sitta där – hon har alldeles för mycket spring i benen för det. Sitter hon i fem sekunder, så är det inte mer! Dessutom tror jag inte riktigt hon har koll på när hon kissar. Det sker olyckor till som tätt, trots påminnelser om pottan så ofta att det blir tjatigt.

Inte för att det är hela världen – det är bara att torka. Och då märker hon ju verkligen hur det känns i kroppen när man kissar.

Idag mutade vi barnet till att sitta still på pottan genom att sätta på Pino som hon tjatat så om. Precis innan hade hon kissat tre gånger på golvet inom loppet av fem minuter, så vi hade väl inga större förhoppningar. Jag menar, hur mycket kiss kan det finnas i en tvåårig liten blåsa?

Men plötsligt händer det. Tvååringen reser sig upp och säger:
- NU e de tiss i pottan!

Och ser man på! En stoooor kiss i pottan och det utbröt ett jubel av sällan skådat slag i det här huset.

Kråkan såg riktigt nöjd ut åt allt jubel och applåderna. Vi spolade ner kisset i toaletten under högtidliga former.

Jag vet att många säger att man inte ska göra en så stor grej av det, att det ska vara som den naturligaste sak i världen att man går på pottan. Men jag tror på positiv förstärkning. Åtminstone i början! Jag kommer säkert inte jubla varje gång hon kissar på pottan, men jag vill göra det till en positiv grej nu i början. Det tror jag på. Det finns säkert lika många sätt att potträna som det finns föräldrar och alla får de till föjd att barnet börjar kissa på pottan. Jag har nämligen inte träffat på en frisk sjuåring som har blöja dagtid.

Jag känner mig kanske inte fullt normalt som är så sjukt stolt över mitt barn som idag har kissat på pottan för första gången. I min värld är det ungefär lika stort om ett Nobelpris!

Mammas allra bästa lilla barn! Mammas älskade lilla favoritbarn!

 

Det här med gränser

Herregud, efter en dag tillsammans med en kråka som just nu är inne i en utvecklingsperiod där det

  1. Sovs illa
  2. Testas gränser
  3. Skriks, gapas och grinas en hel del
  4. Kastas saker

så är man ganska slutkörd.

Jag kan bara trösta mig med att det går över.

Men man (och med man menar jag jag) blir lite lätt chockad och jag börjar undra var mitt vanliga barn tagit vägen när lilla kråkan tar upp en bok, siktar och sen slår den med all sin kraft rakt i huvudet på pappan. För att sedan fortsätta slå leksakshästen och ytterligare en leksak i pappans huvud.

Då blev mamman arg, kan jag meddela!

Det testas och det testas. Hon kastar saker på golvet och när jag säger ifrån tittar hon bara på mig och kastar nästa sak. Det slutar med att jag tar sakerna ifrån henne. Ja, ni kan ju bara gissa vad som händer då. Hujedamej, vilket gap och skrik det är här med jämna mellanrum.

Men så är man (och med man menar jag i detta fallet kråkan) ju snart 2½ år och det ska testas och trotsas och det ska göras själv. Det hör liksom till.

Jag blir lite förvånad ibland, bara. Kråkan är ju annars så väldigt omtänksam och försiktigt och har ALDRIG med avsikt slagits, rivits, bitits eller dragits i hår. Hon är helt enkelt inte ett sånt barn. Inte förän nu. Hon utforskar väl sin onda sida, kan jag tro ;)

En eftermiddag var det helt hopplöst, jag började googla efter en exorcist. Nej, det gjorde jag inte, men tanken slog mig. Vad är det för ond ande som tagit min lilla kråka i besittning?!

Den eftermiddagen slutade med att kråkan försvann in i vardagsrummet medan Kärleken och jag var kvar i köket. Det var misstänkt tyst inne i vardagsrummet. Efter en stund hör man ett AJ, där innifrån.

Jag går ut och frågar
- Vad gör du, Elvira?
- Lilla dicke pappas taffe
Kaffet var alltså kallt. Hon måste sagt AJ för att det smakade illa.
- Jaha, ja drick pappas kaffe du. Var det gott?
- Mmm, svarar hon lite tyst
-Vill du ha mer kaffe?
- NÄÄÄ, svarade hon och sprang iväg. Alldeles brun om läpparna och runt munnen.

Sen var det inte lika kul att trotsa längre :)

Kärleken blir hemma från jobbet ett tag. Det är visserligen trevligt att ha honom hemma, det är inte tu tal om annat. Men en sjukskriven och en arbetslös gör att vi lever på mindre än existensminimum.

Ett jobb, någon?

Please?!

Om några veckor får vi reda på om vi ska ta tag i en flytt eller om vi ska försöka lite till här uppe. Det beror på hur Kärleken mår.

Fifan vad jag är glad att han lever. Han kunde lika gärna dött! Jäkla karl! Jag trodde han lärt sig att lyssna på mig, att jag alltid har rätt. Det här var kanske den mest dyrköpta läxan någonsin! Men han lever, och det är huvudsaken!

Vintermöblerat

Nu har vi vintermöberat biblioteket (som egentligen bara är ett rum i fil med vardagsrummet där vi har våra böcker, ett par fåtöljer och ett skrivbord).

Den stora vedställningen har kommit in och är fylld med ved. Fåtöljerna och sidobordet är placerat framför kaminen.

Och här sitter jag framför kaminen och läser i skenet av den sjuarmade kandelabern.

Att säga ifrån

Jag frågade på dagis hur kråkan brukar reagera när någon går över hennes gräns. Om någon blir för närgången, bråkar eller tar hennes leksaker.

Jag blev ju lite orolig när hon inte sa ett knyst utan bara tittade under lugg på det andra barnet när hon blev knuffad härom sistens.

Förmodligen blev hon bara förvånad och överraskad av den helt oprovocerade och plötsliga attacken, för föreståndarinnan tycker att kråkan är bra på att säga ifrån.

Om någon kommer för nära, brukar hon gå därifrån. Hon gapar och skriker om någon tar en leksak som hon leker med för tillfället. Våld kunde de inte svara på, eftersom det inte inträffat tidigare. Det här andra barnet är aldrig vålsam på dagis annars. Kanske skulle hen straffa sin mamma för att hon varit borta och lämnat henom på dagis? Jag vet inte.

Det känns skönt att veta att hon säger ifrån! Att hon inte tiger och lider och är en snäll och fin flicka! Gapa, skrik och ta plats! Ta ingen skit!

Det ska jag försöka lära min dotter!

Snark

Jösses, vad trött jag är!

Vet ni hur dåligt man sover av vetskapen att den man älskar ligger på iva med slangar och sladdar överallt och inte får röra sig ur sängen? Inte? Då kan jag berätta att man sover riktigt uselt, om man ens sover över huvudtaget.

Aldrig har sängen känts tommare. Platsen där Kärleken borde ligga blir så påtagligt… TOM. Som ett stort, svart hål som slukar allt, inklusive sömn.

Min älskade, vackra, underbara man!