Det här med gränser

Herregud, efter en dag tillsammans med en kråka som just nu är inne i en utvecklingsperiod där det

  1. Sovs illa
  2. Testas gränser
  3. Skriks, gapas och grinas en hel del
  4. Kastas saker

så är man ganska slutkörd.

Jag kan bara trösta mig med att det går över.

Men man (och med man menar jag jag) blir lite lätt chockad och jag börjar undra var mitt vanliga barn tagit vägen när lilla kråkan tar upp en bok, siktar och sen slår den med all sin kraft rakt i huvudet på pappan. För att sedan fortsätta slå leksakshästen och ytterligare en leksak i pappans huvud.

Då blev mamman arg, kan jag meddela!

Det testas och det testas. Hon kastar saker på golvet och när jag säger ifrån tittar hon bara på mig och kastar nästa sak. Det slutar med att jag tar sakerna ifrån henne. Ja, ni kan ju bara gissa vad som händer då. Hujedamej, vilket gap och skrik det är här med jämna mellanrum.

Men så är man (och med man menar jag i detta fallet kråkan) ju snart 2½ år och det ska testas och trotsas och det ska göras själv. Det hör liksom till.

Jag blir lite förvånad ibland, bara. Kråkan är ju annars så väldigt omtänksam och försiktigt och har ALDRIG med avsikt slagits, rivits, bitits eller dragits i hår. Hon är helt enkelt inte ett sånt barn. Inte förän nu. Hon utforskar väl sin onda sida, kan jag tro ;)

En eftermiddag var det helt hopplöst, jag började googla efter en exorcist. Nej, det gjorde jag inte, men tanken slog mig. Vad är det för ond ande som tagit min lilla kråka i besittning?!

Den eftermiddagen slutade med att kråkan försvann in i vardagsrummet medan Kärleken och jag var kvar i köket. Det var misstänkt tyst inne i vardagsrummet. Efter en stund hör man ett AJ, där innifrån.

Jag går ut och frågar
- Vad gör du, Elvira?
- Lilla dicke pappas taffe
Kaffet var alltså kallt. Hon måste sagt AJ för att det smakade illa.
- Jaha, ja drick pappas kaffe du. Var det gott?
- Mmm, svarar hon lite tyst
-Vill du ha mer kaffe?
- NÄÄÄ, svarade hon och sprang iväg. Alldeles brun om läpparna och runt munnen.

Sen var det inte lika kul att trotsa längre :)

Kärleken blir hemma från jobbet ett tag. Det är visserligen trevligt att ha honom hemma, det är inte tu tal om annat. Men en sjukskriven och en arbetslös gör att vi lever på mindre än existensminimum.

Ett jobb, någon?

Please?!

Om några veckor får vi reda på om vi ska ta tag i en flytt eller om vi ska försöka lite till här uppe. Det beror på hur Kärleken mår.

Fifan vad jag är glad att han lever. Han kunde lika gärna dött! Jäkla karl! Jag trodde han lärt sig att lyssna på mig, att jag alltid har rätt. Det här var kanske den mest dyrköpta läxan någonsin! Men han lever, och det är huvudsaken!