Idag…

… är en stor dag!

Vi har i perioder försökt få kråkan att kissa på pottan. Med nedslående resultat. Hon har helt enkelt inte tid att sitta där – hon har alldeles för mycket spring i benen för det. Sitter hon i fem sekunder, så är det inte mer! Dessutom tror jag inte riktigt hon har koll på när hon kissar. Det sker olyckor till som tätt, trots påminnelser om pottan så ofta att det blir tjatigt.

Inte för att det är hela världen – det är bara att torka. Och då märker hon ju verkligen hur det känns i kroppen när man kissar.

Idag mutade vi barnet till att sitta still på pottan genom att sätta på Pino som hon tjatat så om. Precis innan hade hon kissat tre gånger på golvet inom loppet av fem minuter, så vi hade väl inga större förhoppningar. Jag menar, hur mycket kiss kan det finnas i en tvåårig liten blåsa?

Men plötsligt händer det. Tvååringen reser sig upp och säger:
- NU e de tiss i pottan!

Och ser man på! En stoooor kiss i pottan och det utbröt ett jubel av sällan skådat slag i det här huset.

Kråkan såg riktigt nöjd ut åt allt jubel och applåderna. Vi spolade ner kisset i toaletten under högtidliga former.

Jag vet att många säger att man inte ska göra en så stor grej av det, att det ska vara som den naturligaste sak i världen att man går på pottan. Men jag tror på positiv förstärkning. Åtminstone i början! Jag kommer säkert inte jubla varje gång hon kissar på pottan, men jag vill göra det till en positiv grej nu i början. Det tror jag på. Det finns säkert lika många sätt att potträna som det finns föräldrar och alla får de till föjd att barnet börjar kissa på pottan. Jag har nämligen inte träffat på en frisk sjuåring som har blöja dagtid.

Jag känner mig kanske inte fullt normalt som är så sjukt stolt över mitt barn som idag har kissat på pottan för första gången. I min värld är det ungefär lika stort om ett Nobelpris!

Mammas allra bästa lilla barn! Mammas älskade lilla favoritbarn!