Idag

Idag (eller snarare igår, eftersom det nu passerat midnatt) har jag haft eoner av egentid. Åtminstone känns det så.

Dagen började med sovmorgon till 10.30 (!) och sen lek och mys med kråkan ett par timmar tills jag drog iväg ut på stan.

Kråkan illskrek och grinade när hon insåg att hon inte fick följa med. Att hon skulle vara ensam hemma med pappa. Jag hörde hennes tjut ända ner till bilen. Och jag kände mig som den uslaste mamma i hela världen. Men jag åkte ändå. För min egen mentala hälsas skull.

Först gick jag på kondis och köpte gofika. Tänk att få dricka en kopp kaffe i lugn och ro. Medan kaffet fortfarande är varmt!

Tyvärr har jag varit väldigt illamående några dagar nu, så jag klarade bara ett par tuggor på brownien innan illamåendet stod i tonsillhöjd.

Jag läste en bok medan jag fikade och jag pillade en del på telefonen också. I lugn och ro. Lyssnade på samtal i smyg. Tittade på folk. Tänkte mina tankar till slut, utan någon som avbryter.

Men man kan bara fika dryga timmen innan det blir tråkigt. Åtminstone är det så för mig.

Sen gick jag en sväng på “stan”. Det är inte mycket till stad, det är det inte. Själva det som man kan kalla för gallerian innehåller Lindex, Dressmann och ett pyttelitet Åhlens. Jag nöjde mig med att slå några lovar inne på Åhlens. Jag köpte en liten leksakshelikopter till kråkan.

Nästa stopp på vägen var det här:

En stor påse till Kärleken och en till mig. Jag måste nämligen köpa min egen påse med godis, annars blir det inget kvar till mig. Jag vet ingen som kan hetsäta godis så som min älskade.

Därefter var det Ica och veckohandling. Ljuvligt att få veckohandla utan att behöva ha koll på kråkan. Hon brukar visserligen sköta sig jättebra i affären. Inget skrik och gnäll och “vill haa”. Men det springs runt en hel del, det gör det. Och att ha koll på en virvelvind samtidigt som man handlar kräver sin kvinna.

Sen kom jag hem och då var egentiden slut. Vilket illustreras nedan.

“Lilla fölla mee mamma bajsa”

Vad det illustrerar? Min egentid som är slut. Längst ner till vänster i bild ser ni sidan av min röv, till höger är toasitsen. Min röv försöker alltså bajsa. Publiken nöjer sig inte med annat än närbild. Ljudeffekter blev det också när det blev resultat.
- Plask, sa kråkan.

Mammigheten

Kråkan är sedan någon månad inne i en period när hon är extremt mammig. Mammig har hon alltid varit, men nu är det extremt.

Det är klart att det är fint att känna sig behövd och älskad, men ibland går det till överdrift.

Hon börjar tex gråta och skrika om det är pappa som hämtar upp henne på morgonen istället för jag.

Om Elvira och jag är på övervåningen och leker och Kärleken kommer dit upp för att vara med, så blir hon arg och ber honom gå.

När hon slår sig är det jag som ska trösta och blåsa.

Det är jag som ska leka. Jag som ska läsa sagor.

Om pappa kommer och sätter sig bredvid oss i soffan puttar hon bort honom. Skriker och gråter i värsta fall.

Jag låter henne inte stöta bort pappa. Om pappa vill sitta hos oss i soffan, så får han göra det. Passar det inte fröken går det bra att lämna soffan! Jag försöker också förklara att pappa blir ledsen om han inte får vara med och leka. Men hon är ju så liten än. Hon vill ha mig för sig själv.

Och Kärleken känner sig såklart åsidosatt och bara “näst bäst” när hon så uppenbart favoriserar mig före honom.

Och ibland, bara ibland, kan det vara trevligt för mamman om barnet kan hänga med pappan en liten, liten stund. Så att jag kan få bajsa ifred. Eller duscha ifred. Eller bara vara ifred. En liten stund. Utan att ha en kråka som sliter och drar, säger “mamma kom hiiit” eller klättrar på mig.

Herregud, jag får inte ens gå ut och hämta posten. Då ska kråkan följa med. Det duger inte att vara ensam hemma med pappan i tre minuter.

De där femton timmarna i veckan som kråkan är på dagis är som syre! Tänk att bara kunna få vara IFRED! Veckans övriga 153 timmar är jag MAMMA! Bara.

Ändå njuter jag av att kråkan kommer upp till mig i sängen när jag försöker komma undan och vila lite. Jag älskar när hon lägger sina taniga små armar runt min hals och kramas lääänge. Jag älskar när hon sen klappar mig på kinden och på håret. För att inte tala om lyckan när jag får en blöt smällpuss mitt på munnen!

Idag kröp hon ner under mitt täcke och la sig på min axel medan jag hittade på sagor. Hon låg alldeles, alldeles stilla och bara lyssnade. Det händer aldrig annars! Det är konstant rörelse, även på kvällen när vi har sagostund. Det kryps och klättras och bökas och klängs och ålas konstant.

Men idag låg hon alldeles still bredvid mig i sängen en lång stund.

Sen gick hon ner för trappen alldeles själv och hämtade tre av sina favoritböcker och kom upp med dem. Sen gick hon ner för trappen och hämtade en bok till. Sen kröp hon ner hos mig och så skulle vi läsa alla böckerna medan hon låg mot mitt bröst.

Såna stunder får mitt mammahjärta att svälla så till den milda grad att det nästan spricker av lycka och kärlek.

Imorgon har vi en plan:
Förutom att vi ska åka och veckohandla, så ska jag åka iväg in till stan. Ensam. Ifred. Strosa i affärer. Tyvärr har jag inga som helst pengar att handla för. Jo 127 kronor har jag på kontot. (Och när jag får pengar är omöjligt att säga… det kan dröja länge än) Så en fika kan jag ju unna mig. Jag ska ta med mig boken jag läser (Kärlekens Bok av Kathleen McGowan. Den andra boken i en trilogi. Rekommenderas varmt! Man bör dock läsa dem i ordning, annars blir det nog svårt att hänga med.) och jag ska inte stressa hem!

Under tiden ska pappan och barnet ha tid tillsammans. Jag blir ju alldeles utsliten och kvävd av att ha kråkan inpå mig dygnets alla timmar. Lite luft! Syre!