Tre år

Hej Tea, finaste Fin!

Idag är det tre år sedan. Det är tre år sedan jag aldrig fick svar på mitt sms om allt var bra.

Det är tre år sedan chocken slog ner som en bomb – du finns inte mer.

Tre år sedan du var på väg hem med barnen efter en helg hos din fästman. Tre år sedan du fick sladd i snömodden och… allt tog slut.

Jag har fortfarande inte förstått.

Jag vet att du inte finns. Jag vet det, eftersom det finns ett tomrum alldeles bakom mitt bröstben. Ett tomrum som värker och spänner som en bubbla. Jag vet det, eftersom det där tomrummet värker, varje dag. Hela tiden. Ibland mycket, ibland bara lite.

Ibland glömmer jag bort att tomrummet finns, jag har vant mig så vid värken.

Men så räcker det med en enda rörelse, en glimt av dig i ögonvrån, för att bubblan ska svälla och värken bulta där innanför bröstbenet.

Jag vet att du är borta, men jag förstår det inte. Hur ska jag någonsin kunna förstå det? Hur ska jag kunna förstå att jag aldrig kommer få krama dig igen? Att jag aldrig mer kommer få ett mail som börjar med “Hej Söt”? Hur ska jag kunna förstå att jag aldrig kommer få svar på mitt sista sms till dig?

Jag vet att du är borta! Jag såg din kista bredvid Tildes där längst framme i kyrkan medan kylan knäppte ute och mina tårar sprängde fram. Jag vet det, för att min själ frös till is i kylan på väg från bilen in till värmen i kyrkan. Jag vet det, för att min själ splittrades i tusen glittrande skärvor, som en istapp som faller till marken, när jag såg kistorna. Döden. Blommorna. Jag vet det, för jag kan fortfarande känna hur mellangärdet krampar, jag kan fortfarande känna hur min hand försökte skydda det där lilla livet som växte inuti mig. Skydda det från det oundvikliga i döden, skydda det från smärtan och sorgen i att vara levande.

Du fick ju aldrig träffa Elvira. Du som ju skulle bli hennes gudmor. Du lämnade oss kvar här medan Elvira fortfarande bara var en liten varelse i min mage.

Åh, du var så glad för min skull! För att jag hade en liten Mini där inne i magen som växte och mådde bra. Du kallade henne för lilla snigeln.

Nu är hon 2½ år och världens härligaste unge! Vi pratar om dig och Tilde ibland. Jag har berättat om dig. Elvira vet att du och Tilde bor i himlen hos änglarna tillsammans med Morfar.

Elvira gillar kyrkor väldigt mycket. En dag tog vi med henne till kyrkan och gick in. Vi tände ljus där inne. Elvira tände ljusen. Ett för dig, ett för Tilde och ett för Morfar.

Jag kommer aldrig någonsin förstå att jag aldrig mer kommer få höra din röst. Att jag aldrig mer kommer få stryka tårar från dina kinder, aldrig mer prata skit med dig mitt i natten, aldrig mer sitta på en sten tillsammans med dig och bli uppäten av knott, aldrig mer höra ditt skratt, aldrig mer…

Aldrig. Mer.

Alltid älskad. Alltid saknad.

Åsikter

Gissa vad jag stör mig allra mest på just nu?

Det är alla såna här icke-argument som “om jag flyttade till Iran skulle jag få ta seden dit jag kom och använda slöja, annars skulle jag bli fängslad eller misshandlad” och “vi ska ta hand om de våra först och sen, om det blir något över, så kan vi hjälpa andra”.

Alltså va fan! Är folk dumma i hela huvudet eller?! Det där är verkligen inga argument, därför går det heller inte att argumentera emot. Det gör mig så vansinnigt arg!

Ponera att en krigshärjad människa som flytt från sitt land knackar på min dörr. Trasiga kläder, hungrig, ingenstans att bo. Jag har bara 200 kr kvar den här månaden att köpa mat och kläder för. Inte fan stänger jag min dörr och säger “tyvärr, jag har inte råd!”.

Nej, jag sticker iväg och handlar. Kanske inte samma sorts mat som jag tänkt från början. Kanske lite billigare mat, kanske på rea, kanske lite sämre kvalitet. Men tillräckligt mycket för att alla i huset ska kunna äta sig mätta. Kläder har jag. Jag har inte råd att köpa några nya åt dig, men du kan ta mina gamla som jag inte använder. Vem behöver sju par byxor? Egentligen?

Ja och likadant skulle jag göra om det knackade två eller hundra eller tusen människor på min dörr! Jag har inte tusen klädesplagg att ge bort, det finns inte ens plats i mitt hus för tusen människor, men ni fattar va?!

Solidaritet. Medmänsklighet. Det är ord som man sällan hör idag.

Och det är helt okej att kalla mig kommunist, om man nu vill det.

Hur kan någon finna i sitt hjärta och sin själ att nedvärdera och hata och misstänklighöra hela grupper av människor enbart på grund av vad de tror på, vilken gud de tillber, vilken färg de har på sin hud, hur det låter när de pratar? På vilket sätt skiljer sig deras hat mot det hat som försiggick i Tyskland på 30- och 40-talet när miljontals människor avrättades, torterades, plågades ihjäl?

Ja, just det, människor. Precis som du. Precis som jag. Precis som din mamma, din bror, din granne och din bästa vän. Människor som gråter när de är ledsna, som lider när de är sjuka. Som har drömmar och hopp och önskningar.

There´s only one race, the human race.

Läs gärna Sara Lövestams fantastiska inlägg!

Calici

Jag närde något sorts hopp om att jag kanske skulle klara mig ifrån kräksjukan. Sist när kråkan blev magsjuk, så fångade jag hennes kaskader med min egen kropp för att skona soffan.

Då klarade jag mig, men Kärleken blev sjuk.

Den här gången har jag gjort allt som står i min makt för att undvika bli smittad. Tvättad, spritat, tvättat, inte stoppat nåt i munnen som jag tagit i med händerna utan att först tvättat händerna, tvättat, skrubbat händerna alldeles fnasiga.

Alldeles i onödan.

Nu är det jag som legat med huvudet i hinken hela dagen, feberfrossat och sovit mig igenom dagen.

Fars Dagstårtan fick inte stanna kvar. Ägget fick inte stanna kvar. De tre potatisbitarna jag åt till middag fick inte stanna kvar. Hittills idag har jag fått behålla två munnar svag saft. Jag är törstig!

I morgon lär jag väl vara tillbaks till de levandes skara igen. Med cirka tre kilo mindre på min redan så spinkiga kropp. Nu ska jag fortsätta bekanta mig med hink och soffa.

Om idag

Idag fyller jag inte alls år. Det gjorde jag däremot förra veckan när jag var hemma hos mor.

Kärleken är väldigt noga med födelsedagar. Ja, det är ju jag med. När det gäller andra än mig själv, vill säga. Visst är det kul med något litet extra dagen man fyller år, men det behöver liksom inte regna mamma från himlen och himlens alla änglar behöver inte putsa upp sina guldtrumpeter för att hylla mig.

Kaffe på sängen duger alldeles utmärkt!

Men Kärleken vill fira och då får han göra det :) Jag tänker inte hindra honom!

Vi har utsett dagen idag till alternativ födelsedag (och morgondagen till alternativ Fars Dag).

Så jag vaknade i morse av skönsång och frukost på sängen. (Jag hade inte sovit många timmar eftersom kråkan kräktes fyra gånger under bara några timmar och jag tvättade, hängde tvätt, slängde in ny tvätt, tröstade, bytta blöja, bytte jamasar och låg och angstade till framåt småtimmarna.)

Jag fick även två paket på sängen. Ett från kråkan och ett från bästvännen. När jag skulle öppna kråkans paket sa jag:
- Åh, vilket fint paket! Undrar vad det kan vara i det här paketet!
Kråkan svarade tjänstvilligt;
- De e mammas tofflor i ketet!
Jahaja, så bra! Nya tofflor?! Ååååh! Vad bra! Mina mysraggisar som har stora hål i sig!

I paketet från bästvännen var det lyxig duschkräm, hudkräm och nagelfilar!

Jag trodde ju att det var firandet, så döm om min förvåning när jag kom ner till vardagsrummet och det bara dräller av paket, blommor och en alldeles underbar tårta!

Högst upp på traven av paket låg en ordbok.
- Varför ligger den där? frågade jag Kärleken.
- Din mamma sa att jag skulle lägga fram den boken, så då gjorde jag det.
Jaha, en ordbok från -77…
Jag öppnade boken och däri låg ett kuvert. Ja, från mamma såklart. I kuvertet fanns ett kort med en hälsning som gjorde mig tårögd. Det var även ett visst… monetärt.. innehåll i kortet. Det där hade mamma fixat med när de var här uppe och hälsade på.

Som om det inte räckte med alla presenter jag fick när jag var där nere? Och som om det inte räckte med alla tusenlappar de lade ner på oss när de var här och hälsade på?!

Tack, mamma! Tack! Jag älskar dig!

Ja, så var där ett kort och ett paket från svärmor och svärfar. I paketet fanns en ny vattenkokare. Som jag önskat mig! Som är SÅ välbehövligt då vår gamla vattenkokare, köpt på ÖoB för 99 kr år 2003, gick hädan för snart ett år sedan och jag saknat en ny sedan dess. Den var inte bara hett önskad och efterlängtad, den var dessutom snygg OCH snabb!

Sen fanns det två stooora paket från Kärleken.

Det ena innehöll något som jag också hett önskat mig och tjatat om det senaste året; en egen OnePiece! Det andra paketet innehöll något som jag också längtat hett efter och tjatat om i flera månader; en underbar ryamatta! (Jaja, jag får ju knyta den själv, det är ju (mer än) halva nöjet!)

Rosorna är alldeles fantastiska och tårtan var inte bara fin att se på, den smälte dessutom i munnen!

Alltså, vilken dag! Jag kommer ha svårt att toppa den imorgon på vår alternativa Fars Dag! (Det kommer jag inte lyckas med, så det är ingen idé jag ens försöker.) När kvällen kom slet jag av mig alla mina kläder, kröp in i min OnePiece, krängde på mig tofflorna, kokade en mugg te och började knyta min underbara ryamatta medan jag lyssnade på talbok.

Synd bara att kråkan varit hängig och sjuk. Febrig och trött och slö. Hon har suttit eller legat i soffan och glott på tv eller sovit hela dagen. Hon har druckit kanske två glas saft på hela dagen. Ätit 1½ pepparkaka.

Sen åkte jag och veckohandlade och köpte ett helt paket Piggelinglassar till henne. Så hon åt två såna också. (Lite Proviva och väldigt mycket handsprit köpte jag också. Oklart om det hjälper, men det lär åtminstone inte skada.)

Och till middag fick hon faktiskt ner nästan en hel potatisbulle!

Hon är fortfarande het som en liten kamin, men inte kräkts sen tidigt i morse, så imorgon kommer hon nog vara sitt gamla vanliga jag igen. Då, när antingen jag eller Kärleken kommer ligga med huvudet i hinken. Har vi riktig tur kommer vi ligga med varsin hink.

Det är alltid lika kul att få göra bekantskap med Herr Calici varje höst/vinter! *ironi* (Jo, för det viruset måste vara av hankön, se bara på hur världen ser ut – vilket kön ställer till med mest skit i världen? Inte fan är det snippfolket i alla fulla fall!)

Ämen seriöst!

Idag (eller igår – det är ju faktiskt efter midnatt) var vi till vårdcentralen med kråkans tumme. Jag ville bara att någon som kan nåt om tummar skulle titta på den där lilla mosade saken. (Hade det rört sig om klor eller tår på hund eller katt, så hade jag inte varit ens en hundradel så sjåpig. Jag trodde på allvar att jag skulle svimma när jag tog av plåstret idag och det såg inte ens särskilt hemskt ut. Men det är mitt baaarn!)

 Hur som helst tittade en distriktssköterska på tummen och hon var inte orolig alls. Eventuellt kommer kråkan att tappa nageln, men ingen fraktur och bra rörlighet i tummen. Nu ska vi bara se till att såret håller sig hyfsat rent, så det inte blir infekterat till råga på allt… Hålla små kråkfingrar rena, alltså…

När vi hämtade kråkis från dagis stod det “Det går magsjuka på avdelningen” med stora bokstäver på anslagstavlan i hallen.

Oh joy, tänkte jag. Tur att det är helg och att kråkis inte ska tillbaks förrän på tisdag.

Så tänkte vi inte mer på det.

Inte förrän vid 23-tiden ikväll när kråkan vvaknar och kaskadkräks i hela sängen, på pyjamasen och på Lakrits.

Jaha. Bara att riva ur allt och slänga i tvättmaskinen, byta pyjamas, trösta ledsen kråka, torka av Lakrits hjälpligt.

Barnet hade just somnat om och sen var det färdigt igen. Tyvärr hann hon inte sätta sig upp den gången, så hela håret blev fullt.

Samma visa en gång till. Lakrits klarade sig, men Pino får åka tvättmaskin imorgon.

Jag tvättar händerna och tvättar och gnuggar och gnor och stoppar typ inget i munnen och håller andan när jag är i närheten av kräks. Men det kommer ju inte hjälpa. Om max 48 timmar kommer jag ligga med huvudet i hinken.

Jaja, det är ju vår vanliga tur den här hösten… Hösten (eller snarare året) då allt, precis ALLT, går åt helvete.

Nåja, en magsjuka är en magsjuka. Jag tycker bara synd om kråkan som först ramlar med munnen före rakt in i en pall, sen klämmer tummen i en dörr och ett dygn senare får kräksjuka. Stackars, stackars mammas gullhöna!

När vi var på vårdcentralen fick hon ett kaninplåster på andra tummen och en bokmärke med Byggare Bob på. När vi var på väg till bilen utbrast kråkan. “Vicken fnäll dottoj!”

Älskade lilla barn!

Till råga på allt hade några barn byggt en trädkoja i ett träd precis vid vårdcentralen. Men enligt kråkan var det ju Mamma Mus koja! Såklart! Vilken lycka! Tänk att få se Mamma Mus koja!

Nej, jag får väl bara gå och lägga mig. Det lär nog bli några fler kräkvändor i natt. Och jag mår illa och blir skakig och får hjärtklappning vid tanken på det. (När jag väl står där och tröstar och torkar kan jag hålla det ifrån mig, jag vill ju inte överföra min emetofobi på kråkan!)

Ujujuj…

… vad jag missköter den här stackars bloggen.

Jag har tagit en bloggsemester, kan man säga.

Sanningen är att jag för det första haft fullt upp hemma hos mor och desutom drabbades både jag och kråkan av svårtartad sömnsjuka medan vi var där. Jag kunde sova 15 timmar per dygn och ändå sitta och nicka och ha svårt att hålla mig vaken. Kråkan somnade i Parterns famn, inom loppet av två sekunder medan hon vilade efter en vildsint dans. Dessutom somnade hon sittande bredvid mig i soffan. Det har aldrig, jag menar det – ALDRIG, tidigare hänt! Inte på 2½ år har hon sovit någon annanstans än i sin säng eller i vagnen.

Och när hon somnade i soffan var det stört omöjligt för mig att få henne att vara vaken när hon sovit en halvtimme. Hon bara grät och ville fortsätta sova. Så det var bara att fixa iordning välling, läsa saga, borsta tänderna och hopp i säng klockan 18. (Hon somnade 17.20) Den natten var lite upp och ner måste jag säga. Hon vaknade naturligtvis vid midnatt och var sen vaken till 3 på morgonen. Men sen sov hon till 8. Och inte var det en massa stök heller. Vi sov i samma rum och hon låg i sin säng och småpratade, krafsade på sänggaveln, sparkade lite, ville att vi skulle byta blöja, ville att jag skulle fixa kudden som var knölig.

Vad vi gjort mer i Västsverige? Tja, vi har hälsat på hos Morbror, Lillan, Abbe och Moster. En dag kom Moster H dit också (Svägerskans syster) och eftersom hon är frisör, så klippte hon kråkans hår. Mycket välbehövligt!

En dag följde vi med Lillan och Abbe till Leklandet. Fullt ös, medvetslös!

Vi har hälsat på Bästvännen aka Gudmor, Lininsen och Pocken och deras pappa. Vi gick till en lekpark tillsammans och kråkan gungade i säkert en timme. Sen bjöds det på korv och makaroner och barnet åt som om hon aldrig sett mat förr.

Vi har även fikat med min exman som kråkan tyckte var en helt okej lekfarbror. Vi fikade på ett väldigt bra fik i grannstaden där hela övervåningen är ett lekrum fullt med leksaker och en rutschkana, vaxdukar på borden och även små barnbord. Sånt gillas! Mycket!

Jag har ju fyllt år också och jag fick ett presentkort på ett frisörbesök. Snacka om välbehövligt!

Så nu är jag rödhårig igen. Mycket!

Tyvärr så har min telefon kajkat ihop fullständigt efter en uppdatering, så jag kan inte lägga ut några bilder än. Men det kommer väl vad det lider. Jag måste bara orka föra över alla bilder till datorn, kopiera alla kontakter och telefonnummer, skriva ner alla lösen till alla appar och sen fabriskåterställa eländet och sen lägga tillbaks allt igen.

S U C K!

Jo, jobbat har jag ju gjort också. Bara lite, men ändå. Lite inhopp sådär.

Idag har de haft pyjamasparty på kråkans förskola. Det var mycket poppis! Det var en kråka som var väldigt entusiastisk! Alla barnen hade på sig pyjamas, även pedagogerna, och det bjöds på popcorn, de såg på Babblarna-filmen ungefär tio gånger och de dansade.

Tyvärr slutade dagen riktigt dåligt. När Kärleken hämtade kråkan och hon fått på sig alla kläder kom en annan stressad förälder för att hämta sitt barn. Hen pratade i mobiltelefon och såg väl inte kråkan och släppte igen den tunga ytterdörren rakt på kråkans tumme.

Herregud, det måste gjort så satans ont! Det gjorde så ont att hon inte ens kunde skrika, hon stod bara och kippade efter andan! Herregud, stackars lilla älskade barn!

Det lär ju bli en blånagel, det hade liksom spruckit längst ner vid nagelbandet och kommit ut blod från mellan nageln och nagelbandet. Hon har riktigt ont och har gråtit flera gånger under eftermiddagen och kvällen. Hon fick Ipren innan sängdags.

Imorgon får jag nog ringa vårdcentralen så de får titta på den där lilla tummen. Hon använder den inte. Tänk om den blivit alldeles krossad? Uff, jag vet inte om jag vill ta av plåstret och titta imorgon, jag kommer säkert svimma av åsynen.

Föräldern märkte inget och låtsades som ingenting när Kärleken gick in på dagis igen för att hämta plåster och berätta för pedagogerna vad som hänt (föräldern stod bredvid). Kärleken är inte helt säker på vad det var som hände, han såg det inte själv, men det finns liksom inte så många andra scenarion. Men eftersom han inte sett det hända, så gick han inte på föräldern i fråga. Jag undrar hur jag reagerat…

Lilla älskade tummen! Tänk att det kan göra så ont i en när ens barn har ont! Jag vill inte ens föreställa mig hur det känns för föräldrar med riktigt sjuka barn. Jag skulle gå under, men ändå stå ut för att jag måste. Förmodligen.

Men nu är det bara en tumme och det dör man inte av, även om det gör jäkligt ont!

Nu ska jag försöka bättra mig med uppdateringarna också!

Hej så länge!

Ehh…

… ja, jag är hemma hos mor och roar mig.

Kråkans kusin Lillan har varit här i två dagar, så jag har varit tvåbarnsmor.

All heder åt alla tvåbarnsföräldrar där ute! Två dygn med två barn, varav den ena i princip är självgående, och jag är helt slut.

Därav det usla bloggandet. När kvällen kommit har jag kollapsat i soffan eller i en fåtölj och sen inte tagi mig en meter. Somnat tidigt.

Att jag dessutom blivit dyngförkyld och närapå tappat rösten samt har ett huvud och ett par bihålor som värker och ögon som rinner har inte gjort orken bättre.

Buhu, stackars mig!

Men jag måste ju bara säga att min lilla unge är den allra bästa! När vi åkte hit ner i söndags, gnällde hon inte en endaste gång i bilen!

Visserligen sov hon 1½ timme, men resan tar ju i alla fall 4½ timme! I tre timmar satt hon tålmodigt där bak och lekte med Pino och Lakrits, åt äpple, banan och kex. Pratade om vindkraftverken och om vad vi skulle göra när vi kom fram till mormor. Vi sjöng lite också.

Det kommer lite fler listor framöver, om jag piggar på mig.

Idag fick jag ett presentkort av mamma, Partnern, bror och svägerskan. Ett presentkort på ett frisörbesök med klippning och färgning. OJ, vad det behövs!

Ett och annat bildbevis på ny frisyr och fräsch färg (det blir samma gamla knallrödorange färg som sist) lär väl dyka upp vad det lider!

Och så måste jag bara tillägga att det är väldigt mycket enklare att ha en 4½-åring än en 2½-åring!

Topp 10 – dag 3

Ja, vi kör väl på då, så jag kommer ikapp. Även den här listan är utan inbördes ordning.

Dag 3 – 10 favoritserier

  1. The Wire
  2. Dexter
  3. Desperate Housewives
  4. Greys Anatomy
  5. Breaking Bad
  6. Band of Brothers
  7. Tre Kronor
  8. Morden i Midsomer
  9. Minuscule
  10. Serien om James Herriot – minns inte vad den heter. I Vår Herres Hage, kanske?

Topp 10 – dag 2

Det här inlägget skulle ju kommit igår, men vårt internet bestämde sig för att tvärdö igår kväll, så det blev varken hackat, malet eller skrivet. De inläggen som postades igår och idag på förmiddagen var tidsinställda.

Jag får helt enkelt köra två delar idag, så jag kommer ikapp.

Idag ska det alltså handla om filmer. Men gudars, vad svårt! Jag tittar inte så mycket på film och när jag väl tittar, så minns jag aldrig vad filmen heter. Jag kan titta på en film som jag inte alls känner igen namnet på, bara för att upptäcka ungefär 10 minuter in i filmen att jag redan sett den.

Men ja, jag får väl göra ett försök. Helt utan inbördes ordning.

Dag 2 – 10 favoritfilmer

  1. Clockwork Orange
  2. Pulp Fiction
  3. Gran Torino
  4. Kill Bill-filmerna
  5. Death Proof
  6. The Shining
  7. Storm
  8. Love Actually
  9. Stardust
  10. Psycho

 

Antaganden del 3

Här följer en rad antaganden. Igen. Glöm inte det, det är bara antaganden!

Antag att du jobbar inom ett yrke inom en svensk myndighet som är väldigt händelsestyrt. Vi kan tillexempel anta att du jobbar på McDonalds. Nej, det är ju ingen myndighet, även om man kan tro det, men ni fattar grejen va? Alltså – kommer det många och vill mosa ansiktet fullt med sladdriga hamburgare, så kommer du ha mycket att göra. Har alla kommit på att det är ganska äckligt att äta på McDonalds och hellre väljer Max istället, så kommer du ha tid att peta näsan, svabba golvet och fila hälarna.

Antag att du kommer till ditt jobb och dina två närmsta chefer säger till dig och dina kollegor: “Idag MÅSTE ni kränga minst fem fiskburgare, vi ligger så dåligt till på fiskburgarefronten!”

Antag sen att det är ett arbetspass där folk hellre går till Max. Du har inte så himla mycket att göra. Och alla som kommer vill ha en BigMac eller QP, inte fiskburgare. Du fråar till och med några stycken om de inte kan tänka sig att köpa en fiskburgare också, men nej.

Antag att när arbetspasset är slut och du och dina kollegor och chefer samlas för att sammanfatta passet, så berättar dina kollegor att de inte heller har sålt en endaste fiskburgare. Det var helt enkelt ingen som ville ha det!

Antag då att dina chefer blir rasande och kallar er inkompetenta och lata och beskyller er för att inte göra ert jobb. Antag sedan att cheferna anser att en bestraffning är på sin plats. Som straff kommer du och dina kollegor inte få sitta ner tillsammans och äta lunch på nästa arbetspass.

Antag att vuxna kvinnor och män behandlas som dagisbarn. Antag att chefer som dessa två är mer regel än undantag i denna myndighet.

Så, mina damer och herrar.

Antag att detta pågår varje dag i en av Sveriges största myndigheter.

Detta och långt mycket värre saker.

Det här inlägget får jag inte skriva, men vet ni. Det skiter jag i!