Åsikter

Gissa vad jag stör mig allra mest på just nu?

Det är alla såna här icke-argument som “om jag flyttade till Iran skulle jag få ta seden dit jag kom och använda slöja, annars skulle jag bli fängslad eller misshandlad” och “vi ska ta hand om de våra först och sen, om det blir något över, så kan vi hjälpa andra”.

Alltså va fan! Är folk dumma i hela huvudet eller?! Det där är verkligen inga argument, därför går det heller inte att argumentera emot. Det gör mig så vansinnigt arg!

Ponera att en krigshärjad människa som flytt från sitt land knackar på min dörr. Trasiga kläder, hungrig, ingenstans att bo. Jag har bara 200 kr kvar den här månaden att köpa mat och kläder för. Inte fan stänger jag min dörr och säger “tyvärr, jag har inte råd!”.

Nej, jag sticker iväg och handlar. Kanske inte samma sorts mat som jag tänkt från början. Kanske lite billigare mat, kanske på rea, kanske lite sämre kvalitet. Men tillräckligt mycket för att alla i huset ska kunna äta sig mätta. Kläder har jag. Jag har inte råd att köpa några nya åt dig, men du kan ta mina gamla som jag inte använder. Vem behöver sju par byxor? Egentligen?

Ja och likadant skulle jag göra om det knackade två eller hundra eller tusen människor på min dörr! Jag har inte tusen klädesplagg att ge bort, det finns inte ens plats i mitt hus för tusen människor, men ni fattar va?!

Solidaritet. Medmänsklighet. Det är ord som man sällan hör idag.

Och det är helt okej att kalla mig kommunist, om man nu vill det.

Hur kan någon finna i sitt hjärta och sin själ att nedvärdera och hata och misstänklighöra hela grupper av människor enbart på grund av vad de tror på, vilken gud de tillber, vilken färg de har på sin hud, hur det låter när de pratar? På vilket sätt skiljer sig deras hat mot det hat som försiggick i Tyskland på 30- och 40-talet när miljontals människor avrättades, torterades, plågades ihjäl?

Ja, just det, människor. Precis som du. Precis som jag. Precis som din mamma, din bror, din granne och din bästa vän. Människor som gråter när de är ledsna, som lider när de är sjuka. Som har drömmar och hopp och önskningar.

There´s only one race, the human race.

Läs gärna Sara Lövestams fantastiska inlägg!