Tre år

Hej Tea, finaste Fin!

Idag är det tre år sedan. Det är tre år sedan jag aldrig fick svar på mitt sms om allt var bra.

Det är tre år sedan chocken slog ner som en bomb – du finns inte mer.

Tre år sedan du var på väg hem med barnen efter en helg hos din fästman. Tre år sedan du fick sladd i snömodden och… allt tog slut.

Jag har fortfarande inte förstått.

Jag vet att du inte finns. Jag vet det, eftersom det finns ett tomrum alldeles bakom mitt bröstben. Ett tomrum som värker och spänner som en bubbla. Jag vet det, eftersom det där tomrummet värker, varje dag. Hela tiden. Ibland mycket, ibland bara lite.

Ibland glömmer jag bort att tomrummet finns, jag har vant mig så vid värken.

Men så räcker det med en enda rörelse, en glimt av dig i ögonvrån, för att bubblan ska svälla och värken bulta där innanför bröstbenet.

Jag vet att du är borta, men jag förstår det inte. Hur ska jag någonsin kunna förstå det? Hur ska jag kunna förstå att jag aldrig kommer få krama dig igen? Att jag aldrig mer kommer få ett mail som börjar med “Hej Söt”? Hur ska jag kunna förstå att jag aldrig kommer få svar på mitt sista sms till dig?

Jag vet att du är borta! Jag såg din kista bredvid Tildes där längst framme i kyrkan medan kylan knäppte ute och mina tårar sprängde fram. Jag vet det, för att min själ frös till is i kylan på väg från bilen in till värmen i kyrkan. Jag vet det, för att min själ splittrades i tusen glittrande skärvor, som en istapp som faller till marken, när jag såg kistorna. Döden. Blommorna. Jag vet det, för jag kan fortfarande känna hur mellangärdet krampar, jag kan fortfarande känna hur min hand försökte skydda det där lilla livet som växte inuti mig. Skydda det från det oundvikliga i döden, skydda det från smärtan och sorgen i att vara levande.

Du fick ju aldrig träffa Elvira. Du som ju skulle bli hennes gudmor. Du lämnade oss kvar här medan Elvira fortfarande bara var en liten varelse i min mage.

Åh, du var så glad för min skull! För att jag hade en liten Mini där inne i magen som växte och mådde bra. Du kallade henne för lilla snigeln.

Nu är hon 2½ år och världens härligaste unge! Vi pratar om dig och Tilde ibland. Jag har berättat om dig. Elvira vet att du och Tilde bor i himlen hos änglarna tillsammans med Morfar.

Elvira gillar kyrkor väldigt mycket. En dag tog vi med henne till kyrkan och gick in. Vi tände ljus där inne. Elvira tände ljusen. Ett för dig, ett för Tilde och ett för Morfar.

Jag kommer aldrig någonsin förstå att jag aldrig mer kommer få höra din röst. Att jag aldrig mer kommer få stryka tårar från dina kinder, aldrig mer prata skit med dig mitt i natten, aldrig mer sitta på en sten tillsammans med dig och bli uppäten av knott, aldrig mer höra ditt skratt, aldrig mer…

Aldrig. Mer.

Alltid älskad. Alltid saknad.