Svept

Undersökningarna idag gick bra.

Ru mår bra. Mitt Hb är lite bättre (92, jämfört med 89 för en vecka sedan). Jag har fortsatt förvärkar. Är fortfarande 2 cm öppen.

Idag sveptes det hinnor igen. Läkaren frågade om hon skulle undersöka, jag ska “jatack och passa på att undersök ordentligt”. Så det gjorde hon. Svepte hit och dit.

Jag fick även ett nytt recept på 20 st Citodon, men läkaren “lovade” att jag kommer föda barn långt innan de är slut.

Det tror jag när jag ser det! Maken till utdraget förlopp! Med tanke på hur den här graviditeten varit lär jag väl gå över tiden också. Bara för att…

Efter hinnsvepningen är livmodern upprörd, det ilar, isar, molar och värker. Jag mår illa och är hungrig. Det är 19 dagar till BF.

(Jag frågade om slemproppen också. Den kan hålla på och hålla på i flera veckor. Om allt kommer med en gång brukar förlossningen komma igång 1-14 dygn senare.)

Molvärk

Blä, vad det molvärker! Som sån där äcklig mensvärk som man bara vill kräkas av.

Kl 14 har jag tid på bedömningsmottagningen för koll hur jag, Ru och tappen mår. Rent spontant skulle jag säga att vi mår bra. Fast det är klart, tappen vet jag ju ingenting om. (Mer än att slemproppen gick för snart en vecka sen och då var jag 2 cm öppen…)

Annars händer inte så mycket. Vi väntar. Vilar. Ser på alldeles för mycket tv.

Omodernt

Det är ett ganska så… annorlunda… tillstånd, det här med att gå i väntans tider.

Vi “moderna människor” är vana vid en slags on demand-kultur, allt ska ske direkt. Allt finns ett knapptryck bort. Allt ska planeras och bestämmas i förväg. Vi kan bestämma och välja fritt.

Och här går man och bara väntar. Det finns absolut inget man kan göra. Man äter när man är hungrig, sover när man är trött. Låter tiden gå. Väntar. Sker det nu? Imorgon? Om tre veckor? Det finns det ingen som kan svara på.

Jag har haft några rejäla värkar som tagit andan ur mig, sen klingar det av igen. Ingen Ru 1/1-14 med andra ord.