Gisslan

Jag älskar min Kråka över allt på jorden, mer än livet.

Just nu är hon inne i någon sorts period och det känns som om hela familjen är gisslan. Det gapas och skriks och bråkas och trotsas. Dygnet runt. Nu har det gapats i timvis. Mitt i natten. Det går inte att prata med henne.

Det är så det är att ha barn. Jag älskar henne. Men just nu önskar jag bara att skrikandet kunde upphöra.