Min fina vän

Din och Tildes begravning var på årets kallaste dag. Jämtland låg bedövande vackert och fruset på vägen till kyrkan. Termometern visade på minus 27 grader. Det rök ur skorstenen på ditt lilla vita hus när vi åkte förbi. På väg från bilens värme på parkeringen till kyrkan frös mitt hjärta till is, det blev mer kallt och vitt och stelt för varje andetag.

Och när jag kom in i kyrkan och såg din och Tildes kista stå där framme vid altaret bredvid varandra brast mitt hjärta i tusen bitar och gråten sprängde fram, omöjlig att hejda eller dämpa. Tillintetgjord. Tildes lilla rosa kista. Din större vita kista. Alla blommor. Nallen vid Tildes kista. Alla ljus.

Jag klängde mig desperat fast vid Kärleken och grät och hulkade så att jag inte fick luft och inte hörde den vackra sången.

Jag sjöng inte med i psalmerna, jag var bara tyst och stum, fick inte fram ett ljud. Det gjorde väl inget, Tea? Eller hur? Jag ville bara lägga mig ner på golvet och skrika och förbanna den där guden. Det här är inte rätt, var allt jag tänkte. Det är inte rätt, inte rätt, inte rätt på en enda jävla fläck!

Inte hade jag några näsdukar heller, så jag torkade snor och tårar på tröjärmen. Vem bryr sig? Vem bryr sig om mascaran som rann i svarta rännilar?

Jag gick fram till era kistor. Klappade Tildes lilla rosa kista. Klappade din större, vita kista. Läste ditt namn på kistan. Jag kunde knappt stå eller gå, gråten rev mig i stycken. Jag höll en hand på Minimys, förbannade guden igen, viskade att du skulle ju klappa på Minimys om bara några dagar.

På minnesstunden efteråt satt jag och Kärleken och pratade med din bror. Vi grät och pratade om dig och Tilde. Jag fick svar på många frågor och det kändes lite lättare. Och sen kom lille Felix springande. Med ärr i hela huvudet och i ansiktet. Kan du tänka dig, din lille kille kom ihåg mig! Han kom ihåg att du och jag brukade prata på msn, han kom ihåg mitt namn och att vi var på Dollarstore tillsammans och att jag gillar döskallar. Vilken kille!

Och vilka härliga kommentarer han kom med. Han är en bit av dig, Tea. Du är inte borta. Du finns kvar! Ditt skal är borta, men du finns kvar. Jag kunde se dig gå mellan borden på minnesstunden. Krama om de som grät, hålla Bertil i handen, rufsa om i Felix hår. Du var där, jag vet det.

Jag fick träffa din älskade Bertil. Jag fick träffa din syster. Jag kramade om din mamma och din pappa. Långa, varma kramar. Du finns kvar.

Du finns kvar i Felix, det mirakel som är din son. Du finns kvar i dina syskon och dina föräldrar. Jag känner att du finns kvar och det ger mig någon form av tröst och lindring mitt i den djupaste bedrövelsen. För det här är inte rätt. Det är så fel som det någonsin kan bli.

Men du finns kvar.

3 reaktion på “Min fina vän

  1. Åh, nu gråter jag jättemycket. Omtankar till dig Mysan. Till dig och Minimys och Kärleken.
    *kramar hårt*

  2. Vad fint att ni kunde vara där. Jag stod i en annan kyrka långt bort och var rädd för att tidigare begravningsgråt över Andrea skulle ta över (jag skulle läsa upp evangeliet om Jesus och barnen på Mikas dop) men klumpen i halsen höll sig snäll och allt gick bra. Tea fanns i både luft och samtal där också.

    Klappa minimys!

  3. aniara >> Tack! Kramar även till dig och pappa Mygg och Myggan såklart!

    Siv >> Skönt att det gick bra på dopet. Du fanns hos oss också, inte minst genom dina ord till Tea på minnesstunden. Jag klappar på Minimys just i detta nu :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>