Dubbelhakan – I haz it!

Det här med att vara gravid har ju sina för- och nackdelar.

Fördelarna är ju ganska uppenbara. Förutom att det kommer ut en liten bebis i slutändan, så är det förbaskat mysigt att gå med tjockmage i någon slags graviddimma och inte bry sig om så mycket. Det är mysigt att se hur magen hoppar och far när Minimys hittar på bus där inne.

Men det händer mycket konstigt med kroppen när man är dräktig, vill jag lova. Förutom det rent uppenbara då.

Boobsen växer över alla breddar och ligger nu fint och vilar ovanpå magen. Dessutom läcker dom och gör lite småont. Charmigt? Nja, sådär.

Det är näst intill omöjligt att få på sig strumpor och skor. Jag når inte, helt enkelt. Det går lättare på vänster fot än på höger av någon underlig anledning.

Jag har fått mjäll! Alltså, det är något jag aldrig haft förut. Okej. Mjäll, alltså.

Man blir tjock. Ja, att magen växer är ju inget nytt. Om det nu bara vore den som växte… Fläskiga lår, fläskig rumpa, fläskiga armar. Dubbelhaka! Jag?! Dubbelhaka?! Och ändå äter jag inte mer än vanligt. Eller ja, en och annan kaka slinker ju ner emellanåt, men det gjorde det ju förut också. Jag har slutat väga mig. Det gav mig ångest. På riktigt. När jag slutade väga mig hade jag gått upp 14 kilo. Jeeeez!

Man blir helt världsfrånvänd. När Kärleken opererade sin tumme skulle jag ta med mig en kasse med hans värdesaker och ha med mig under dagen medan han blev opererad. I den låg hans polisbricka, hans jobbtelefon, hans plånbok. Bland annat. Vad gör jag? Jo, hänger ifrån mig den på den offentliga toaletten på Ackis. Och glömmer den där. Tack och lov att det var en ärlig person som hittade den! Det är den där slemproppen, den som sitter mellan öronen och inte mellan benen. När Kärleken fick sin kasse till sig ursäktade han mig med att jag är gravid. Alla nickade förstående.

Man börjar snarka. Det kan ha att göra med fläsket som liksom letar sig in överallt. Det kan också ha att göra med de allmänt svullna slemhinnorna man får när man är på tjocken. Jag blir lika arg varje gång Kärleken väcker mig på natten. När jag väl lyckats somna och faktiskt sover. För jag snarkar ju inte alls det, jag hör ingenting. Fnys!

Man drabbas av elefantiasis så fort man har benen lägre än hjärtat i mer än 10 sekunder. Sexigt som faen!

Man är konstant hungrig, men kan inte äta så mycket, eftersom det finns en annan spaceoccupying mass i magen. Och man är törstig. Som en kamel i öknen. Jag dricker och dricker och dricker. Och jag har inte diabetes.

Om barnet i magen är på dåligt humör och bestämmer sig för att trycka till valfritt stort kärl inuti mammans kropp kan det hända att mamman svimmar när hon ligger på rygg. Varpå pappan nästan får hjärtinfarkt på kuppen och är redo att ringa ambulans.

Man får sammandragningar. Det gör inte så ont. Men det går inte att stå upprätt. Och det känns som om bebisen håller på att ta sig ut.

Magen fungerar inte riktigt som förut. Gasig, knasig. Ens bättre hälft är inte så nöjd över det. Inte man själv heller.

Bäckenet löser upp sig. Det är ju bra, annars skulle Mini ha svårt att ta sig ut. Men man tycker det kunde vänta tills det är dags. På riktigt. För det gör riktigt förbannat skitont!

Man kissar hela tiden. Det känns som om man håller på att sprängas av kissnödighet. Och ut kommer kanske en halv deciliter.

Ibland tror man att vattnet har gått. Eller att man kissat på sig. Det har man inte. Trosskydd är en bra uppfinning.  No further comments på det.

Det finns nog tusen andra saker som jag inte kan komma på just nu. Fyll på listan om du kommer på något.

Förövrigt har vi en egen liten husmus som bor i ett hål under yttertrappen. Han heter Roland. Roland Hassel Mus. Han är mycket söt och vi matar honom med morot och kex. Hoppas han inte skvallrar för sina polare, bara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>