Senaste gråtet

Jag vet inte varför jag känner att jag måste dela med mig av mina gråtattacker, men så är det.

Igår grinade jag nästan hela dagen. Det började på förmiddagen när vi var på väg till auroramottagningen. Jag kan inte ens förklara varför. Jag blev sur över något som Kärleken sa eller gjorde, sen började jag storgråta. Och Kärleken blev olycklig. Om jag kunnat slå mig själv i huvudet med en fet käpp, så skulle jag utan tvekan gjort det.

Nåväl, när det var utrett och vi var framme på auroramottagningen hade tårarna torkat. Men det dröjde inte länge innan tårkranen vreds på igen. Det var när vi följde med aurorabarnmorskan in på förlossningsavdelningen. Vi satt i väntrummet och väntade på att hon skulle kolla vilket rum vi kunde vara i för att prova olika ställningar och redskap.

När vi satt där i väntrummet kom det en mamma och en pappa bärandes på ett alldeles, alldeles nytt litet knyte som skrek litegrann. Det gallskrek inte, det skrek bara sådär gulligt och lite ynkligt. Japp. Jag grinade så som bara jag och Lille Skutt kan.

För att det var så fint. För att Mini är färdig om 4 veckor och gärna får komma då. Att Mini kommer om senast 9 veckor. Att vi kommer gå där med Mini i famnen. Åh, herregud, som jag längtar efter den där lilla personen som bor i min mage!

(På inrådan av doktorn som skrev en kommentar efter förra inlägget lät jag kolla mitt blodtryck när jag var på auroramottagningen. Jag höll på att svälja tungan.
- HerreGUD, vilket högt blodtryck jag har, ropade jag.
Barnmorskan tittade oförstående på mig.
-Nej, det här är helt normalt.
Och det är ju klart, men det är inte normalt för mig! 138/72 tror jag det landade på.
Jag ska till mvc imorgon, då får de kolla igen. Och gärna ta ett urinrov.)

Efter besöket på auroramottagningen, som förövrigt var det sista för vår del, käkade vi på Yukikos och därifrån åkte vi till det näst sista föräldragruppsmötet.

Det mötet kunde vi skippat. Eller i alla fall stora delar av det. Det hade sina poänger och guldkorn, men det var mest ångestframkallande.

Det handlade om parrelationen och vad som kan hända när två blir tre. Det var några övningar där vi skulle sitta knä mot knä, se varandra i ögonen och säga bra saker om varandra. I princip. Vi fnissade ganska mycket och viskade snuskiga saker till varandra. Så mogna är vi.

Sen var det bara skrämselpropaganda för hela slanten. “Om ni inte gör si och så och såhär och sådär, så kommer ni skiljas åt inom ett år”

Bah, man kan ju få ångest för mindre.

Jag har inga illusioner om att det kommer bli guld och gröna skogar att ha barn. Snarare tvärtom, faktiskt. Men jag tror ändå att det är det finaste och största man kan vara med om, oavsett hur dåligt man sover, hur högt barnet skriker, hur svårt det blir att få ihop vardagen. Och jag tror inte på att skrämma blivande föräldrar.

Hur som helst slutade mötet med att vi tittade på en film om förlossningar. Nej, det var inte filmen med Gudrun. Tyvärr. Jag hade så gärna velat se den.
Gissa vem som bölade när kvinnorna på filmen krystade fram sina barn? Moi. Såklart.

Idag har jag inte gråtit en enda gång. Hittills, bör jag kanske tillägga. Istället har vi varit och handlat, jag har fixat tid för att fixa kofångaren på min bil, beställt nya sommardäck till bilen, bokat besiktningstid för bilen. Och så har jag lagt klart 1000-bitarspusslet jag köpte i lördags. Och vattnat blommorna ute. Och inne.

Kärleken är i huvudstaden och jag ska ta mig något att äta och slänga mig framför tvn.

Idag är det 50 dagar kvar.

3 reaktion på “Senaste gråtet

  1. Du har iaf något att skylla gråtattackerna på. Själv blir jag ungefär likadan ett par dagar varje månad, och det är mindre roligt. I helgen såg vi Den Siste Samurajen, och i slutet när en massa samurajer dog började tårarna rinna lite smått. Men det tog inte slut när filmen tog slut, utan blev bara värre och värre. Jag vållgrät i TIMMAR efteråt, kunde inte alls sova. Som tur är har sambon stenkoll på vilka dagar jag blir sådan, så han reagerade på bästa tänkbara sätt – alltså göra ingenting, bara vänta ut mig :)

  2. Ja men om det är “de där” dagarna varje månad, så har ju du också något att skylla på. Fast det är klart, mitt tillstånd är ju övergående, säger de som vet. Å andra sidan säger de också att det blir värre när man ammar. Jesus, hur ska det gå ;)

  3. Nä, det är ju just det. Varenda månad alltså, och jag bara undrar hur det ska gå när/om jag blir gravid. Upphöjt i tusen? Mamma mia :p

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>