Ojojoj…

… nu var det längesen.

Vi har gått igenom någon sorts utvecklingsfas här då Viran kinkat och kinkat och drivit sin ömma moder till vansinne. Jag har burit och burit och gått och gått. Förmodligen kommer vi få slipa om golven här på nedervåningen innan vi flyttar. Det kommer nog bli djupa spår där jag gått runt, runt mellan hall – vardagsrum – bibliotek – kök – hall och ätit och gått på toa i flykten.

Allt bärande har pajat min vänstra axel och nacken. Ont.

Den värsta kink-fasen verkar vara över för den här gången. Och liten fröken har börjat förstå att det är på nätterna man ska sova. Det tackar vi för. Att hon vaknar några gånger per natt för mat gör ingenting, jag är glad att hon sover öht.

Och så har vi haft ett kluster med besökare här.

I fredags kom morbror från Norge med sin familj. De stannade över natten. Mycket trevligt. Dagen därpå kom finaste vännerna från huvudstaden och hälsade på. Fatta vilka vänner de är – tar med sig råvaror och tillagar en underbar lunch åt oss. Allt vi behöver göra är att duka fram och äta. Grymt! Såna vänner borde alla få ha! Inte nog med det – de är snygga och smarta också :-D

Och igår kom delar av föräldragruppen hit. Sex vuxna och tre bebisar i samma ålder som Viran. Åh, det var så kul att se vilka det var som fanns där inne i magarna. Bara pojkar var det, utom Viran. Alla mammorna, papporna och partnersarna är så himla goa och trevliga! Hoppas vi kan hänga ihop mer framöver!

Viran var väldigt fascinerad över alla människor och satt i min famn och bara tittade storögt. Och hon såg en aning bekymrad ut när en av bebisarna skrek. Det var ett ljud hon inte hört förut.

Lilla magen verkar må mycket bättre sedan vi började med Bifiform-droppar. Hon har inte alls lika ont längre. Knappt alls, faktiskt.  Dessvärre har vi sett lite, lite (vi pratar mikroskopiska mängder) blod i blöjan, så imorgon ska vi till BVC för en extrakoll. Så vitt jag kan förstå så är det oftast inget farligt och jag är inte särskilt orolig. Jag menar, ungen är ju pigg som en mört i övrigt. Äter som en häst, skrattar, räcker ut tungan åt mamma, skriker ibland, sover bra, myser gärna hos pappan. Men det är ju bra att kolla upp så att det inte är något knas.

Själv har jag varit hos doktorn också. Jag är så sjukt trött. Tröttare än jag borde vara med tanke på hur bra jag sover om nätterna. Jag kan lätt sova 12 timmar per dygn och ändå vara svintrött. Så på onsdag ska jag in till stan och ta lite blodprover för att kolla sköldkörtel och Hb och sånt.

Dopdatum är bestämt och det verkar som om det blir av i Jämtland faktiskt. Svärmor är inte riktigt kry och vi kommer få svårt, nästan omöjligt, att inhysa båda våra släkter här. Lättare att flytta på en släkt än på två. Och då väljer vi att flytta på den mest mobila och minst sjuka släkten. Vi kan inte begära att alla kommer – det är ju ändå 70 mil. Men det är det minst dåliga vi kan göra.

Så i september ska Viran döpas. Hur jag/vi tänkt kring dopet orkar jag inte redogöra för just nu. Jag är trött, tröttare, tröttast.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>