Mysan och skulden

Igår när jag var på stan hände en grej. Egentligen inget särskilt, jag vet inte om andra reagerat på det som jag gjorde.

Jag var inne i en affär och hittade en sak jag ville köpa i julklapp åt en vän. Det var en påse med olika små godsaker i. Jag tog påsen, ställe mig i kön och väntade på min tur. När jag kom fram till kassörskan och skulle betala såg hon så tveksam ut när hon tittade ner i påsen. Jag undrade om det var något fel. Hon tog fram en miniräknare, plockade ur sakerna ur påsen och höll sen upp en sak och frågade om jag ville ha den också.

Eh, ja, den låg ju i påsen, såatteh.

- Den hör inte till där, det måste varit någon som lagt ner den där. Vill du ha den ändå, så tar jag betalt för den separat.

- Visst, sa jag, jag tar den också. Kunde inte med att göra annat.

Och genast var skulden där. Genast tänkte jag att hon anklagade mig för att försöka stjäla. Och om jag sagt att jag inte ville ha den där saken någon lagt ner i påsen, så hade kassörskan definitivt trott att jag försökte stjäla.

Jag skämdes alltså, trots att jag inte lagt ner den där extragrejen i påsen, trots att jag absolut inte försökt stjäla. Men jag skämdes som om jag gjort det.

Varför gör jag så? Varför känner jag skuld för saker jag inte ens gjort, inte ens tänkt göra.

Det har varit mycket sånt på sista tiden. Att jag känt obefogad skuld.

När jag var magsjuk och ynklig tyckte Kärleken att han skulle stanna hemma från en vän han skulle besöka. Men jag vägrade, jag mer eller mindre tvingade iväg honom – annars vet jag hur mycket skuldkänslor jag fått om jag “hindrat” honom från att träffa vänner och ha kul och istället sitta hemma hos sin febriga kräkande flickvän. Som om det var mitt fel att jag var sjuk. (Men om det varit ombytta roller hade jag inte tvekat att stanna hemma, han kan ju inte hjälpa att han är sjuk, han behöver avlastning med Elvira när han är sjuk!)

När jag får sovmorgon får jag skuldkänslor, när jag åker och jobbar får jag skuldkänslor, när Kärleken tar Elvira någon natt då och då får jag skuldkänslor. För att det ju är “mitt jobb” att ta hand om henne. Men det ÄR ju inte det, det är VÅRT jobb, VÅRT ansvar. Jag har varit uppe med Elvira varje natt sedan hon föddes (självklart, eftersom jag ammat och Kärleken jobbat). Men när han är långledig och jag inte längre ammar finns det egentligen ingen anledning till att han inte skulle kunna ta en natt då och då. Jag VET allt det här med mitt förnuft och lik förbaskat kommer skuldkänslorna.

För ett par månader sedan var det en morgon då jag fått sovmorgon. Kärleken kom upp och väckte mig och sa bara i förbifarten att Elvira hade ett sår i huvudet, att hon blött lite.

Och där kom skuldkänslorna. Jag tänkte att han kanske trodde att jag gjort Elvira illa. Och så fick jag skuldkänslor för att jag är en dålig mamma som gör illa mitt barn. Trots att jag absolut inte gjort henne illa, inte ens oavsiktligt. Och när jag pratade med Kärleken om det här, hade han inte ens tänkt tanken att jag gjort henne illa, han bara tyckte synd om henne som rivit sig själv i huvudet så hon fått ett sår.

Jag blir så himla trött på skuldkänslorna! Varför gör jag såhär?!

12 reaktion på “Mysan och skulden

  1. Men vad är det för FEL?! Är det nån mamma-gen som gått bärsärk eller vad?! Jag jobbar på det och utmanar mig själv – så fort jag känner skuld så gör jag tvärtom. Nästa gång jag är sjuk BER jag Kärleken stanna hemma. Basta!

  2. Jag känner igen det där med affären. Den är ju rätt enkel: Det är ganska osannolikt att person A lägger ned nåt extra i en påse och sen går därifrån. Alltså är det alldeles självklart att person B sen blir misstänkt för bedrägeriförsök. Det där är ju en s.k. “freak accident” och vafan ska man göra? Finns inget sätt i världen att skydda sig mot den typen av slumpmässig assymetrisk krigföring (gör gärna Kärleken uppmärksam på att jag just myntade ett nytt militärt begrepp!). Man får lov att skämmas lite fast man inte förtjänar det. Sen bloggar man om det och så känns det bra :-)

    Vad gäller de andra grejerna känner jag INTE igen mig. Jag säger: Sluta känn sådär! Annars slår jag dig med en lussebulle imorgon! Kraaaampåde!

    /B

  3. Skuldkänslor har du ju haft för saker utan att det var ditt fel förr – blir ju ett invant beteende, kan det vara ett mönster som spökar…? Bra att du är uppmärksam på det iaf.
    Om jag får säga min åsikt så slår du knut på dig själv för att vara den bästaste mamman och sambon, du tar i så du nästan kräks som vanligt :)
    Sundheten av det mönstret kan man ju fundera på – har samma syndrom fast på ett annat vis. Vad man gör åt det… Bra fråga…
    Kram

  4. Visst, skuldkänslor är en del av min “personlighet”, men innan jag fick barn har jag kunnat prata med mig själv, lagt skulden där den hör hemma (i de fall den hör hemma någonstans) och sen släppa. Men det tycks mig omöjligt just nu. Irriterande!

  5. Nämen, låter inget roligt alls. :-(

    Prova att släppa såna tankar genom att tänka på vad du skulle tänkt själv.
    Fungerar oftast bra med sunt förnuft när man tänker helt åt skogen. För det verkar du ju vara på det klara med att du gör. Andra tänker oftast inte så väldigt mycket olika än dig själv. I alla fall inte de som spelar roll?

    Och vad gör det egentligen vad bruden i affärn tror när man har världens finaste unge och hetaste sambo hemma?

    Nästan så det verkar som du tycker allt är för fint och du trycker ner dig själv lite? Njut istället! Det är helt okej att må gött bästvän!

  6. Jo, förut har det ju funkat bra att tänka med hjärnan, men när det gäller det här verkar det för närvarande inte funka sådär jättebra med hjärnan ;) Meneh, jag VET ju att det är fel, det är alltid en början!
    Kanske är det så? Det är för fint nu, med hetaste sambon och finaste ungen. Jag kanske inte “får” njuta såhär mycket? En tänkvärd tanke :) Du är klok som en bok bästLinda! *klappar magen* (din mage alltså)

  7. Kommer du på ett botemedel vill jag också ha.
    Lider av samma symptom. Möjligen för att som storasyster var allt hemma mitt fel, jag borde begripit bättre…än att låta småsyskonen göra vad de nu gjorde, utan att jag visste/såg/hörde.
    Du är värd allt det goda livet ger. Kärlek.
    Vad okända ev. tror spelar väl inte nån roll, egentligen.

  8. Nej, det spelar ingen som helst roll, jag blir bara så irriterad på migs själv som känner skuld för något jag inte gjort, inte ens tänkt göra. Prutt!
    Vi alla är värda allt det goda livet ger, utan att förstöra för oss själva med en massa obefogad skuld och skam!

  9. Relaterar big time även om jag inte vet hur det känns just i bebisfrågorna – men finns det nåt att känna skuld över nosar jag garanterat upp det och så bankar jag på mig själv ett tag. Gah.

  10. Just så är det – man nosar upp vad som helst man kan känna skuld över. Och finns det inget, så kan man alltid hittepå nåt att känna skuld över. S U C K!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>