Bättre

Idag mår vi bättre, både Elvira och jag.

Detta trots att jag sovit som en potta skit i natt. Somnade inte förrän runt 3.30, vaknade ungefär två gånger i timmen fram till klockan 7 då det var morgon för Elvira.

Jag känner mig inte lika ledsen och nere idag och Elvira är nästan sig själv igen.

Vi påverkar ju varandra, såklart. Elvira märker att mamma inte är som vanligt och blir rädd, orolig och gnällig. Och jag påverkas av att hon mår dåligt och mår ännu sämre. Ond cirkel.

Tur att vi har världens bästa pappis som tar hand om oss. Och att vi har kontakt med världens bästa BVC-psykolog. Det känns skönt att få bekräftelse av henne att mina chocksymtom ska tas på allvar. Att jag måste ta hand om mig för att kunna ta hand om Elvira.

(Frågan är bara varför jag måste ha yttre bekräftelse på det? Det här är ju sånt jag vet själv. Egentligen.)

Jag försöker också trösta mig med att om jag varit ensamstående, hade jag tagit mig samman och varit en bra mamma åt Elvira igår. Då hade jag inte haft något val. Nu har jag ett val och min kropp ser till att bearbeta det här med en gång. Hellre det än att det ska komma sura efterslängar senare. Jag vill gärna tro att det är så, i alla fall. Att eftersom jag inte behöver vara stark, så tillåter jag mig att vara svag och ynklig. Hade jag inte haft något val, hade jag reagerat annorlunda. Det tror jag. Jag vill tro det.

Vi brydde oss inte om babysimmet idag. Vi behöver komma på rätt köl igen, återskapa tryggheten som fick sig en törn. Fortsätta med våra trygga, välbekanta rutiner utan något som stör. Älska varandra och kramas och tacka kosmos för att allt gick bra.

Nästa steg är att jag gärna vill sova lite bättre. Jag vet inte vad som håller mig vaken. Stresspåslag, kanske? Jag ligger och lyssnar på talbok och tänker inte så mycket. Jag brukar somna som en stock så fort jag sätter igång talboken, men nu har jag nästan lyssnat klart på en hel bok på två nätter.

Fysiskt känner jag mig helt återställd. Inte ont någonstans och är inte stel.

Jag tror också att en stor del i min kraftiga reaktion igår var tanken på Tea och Tilde. Och Felix som blev ensam kvar. Det händer så fort. Ett ögonblick, så är allt förbi.

Jag saknar dig och tänker på dig varje dag, Fin! Var det du som satt på min axel och vred ratten åt höger? Var det du som vakade över oss?

Älskade, underbara, saknade Tea-Fin! Tack för att du vakar över Elvira i din himmel!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>